Oleandersvärmare, Daphnis nerii. Bilden skickades in av Evert Gustavsson.
Varför gick inte den larv i idé som vi hittade sent i höstas, i slutet på november (Barnens egen formulering) .. Tyvärr har vi ingen bild men den var grön och hade massa ben. Den var ljusgrön på huvudet & mörkgrön på kroppen & vi hittade den på gräs. Tacksam för svar. Förskoleklass B från Gunnesboskolan, Lund.
Jag gissar att det är en fjärilslarv ni hittade.
Fjärilar övervintrar på flera olika sätt, och olika arter i olika stadier i sin livscykel. Det betyder att vissa arter övervintrar som ägg, andra som larver, vissa som puppor, och andra som vuxna fjärilar.
Är det milt väder kan larver vara aktiva trots att det är mitt i vintern. Det behöver alltså inte vara något som är ”fel” bara för att ni fann en larv ute i november och fick den bara vara ifred är jag säker på att den så småningom faktiskt ”gick i ide”.
Knölsvan, Cygnus olor. Bilden tagen av Arpingstone.
Vi bor i roslagen och har sedan minst 1,5 dygn haft en svan i trädgården. Den har inte flyttat på sig under denna tid och det har varit runt 10 grader kallt hela perioden. Ska vi bara låta den vara eller kan man få den att lämna trädgården på något sätt?
Det låter som en lite märklig viloplats för en svan. Normalt borde den vara någonstans där den kan finna föda. Ligger den alldeles stilla, och visar den någon form av aggressivt beteende om ni kommer nära?
Det är svårt att säga utan mer information, men magkänslan är att det är fråga om ett medtaget och/eller sjukt djur, åtminstone om den inte har tillgång till mat i trädgården. Om den har tillgång till mat, och beter sig ganska normalt, tror jag att den försvinner när födokällan sinar.
Om den inte beter sig normalt (svanar är ju ganska tjuriga av naturen) utan mest är lugn och stilla när ni ”interagerar” med den tror jag att det är en god idé att ta kontakt med Katastrofhjälp för fåglar och vilt (www.kfv-riks.se) för att se om de kan ta sig an fågeln. Eftersom svanar är fridlysta är era möjligheter att själva fånga svanen och transportera den till en annan plats begränsade. Alternativet är att skrämma bort svanen, där lagen väl är lite av en gråzon, men jag gissar att fågeln är i lite för dålig form för att låta sig skrämmas iväg.
Megalodon fångad på bild? Bilden skickades in av Tommy Byhlmark.
Den 21/2 2015 fotograferade jag av en bild ur en filmsekvens på min tv-ruta. Den är tagen från ett program i en tv-kanal som heter Animal planet. Den påstås visa en megalodon som griper tag framför stjärtfenan på en kaskelotval. Är detta bluff och är megalodon utdöd? Eller lever jättehajen fortfarande? Vet man med säkerhet vilket? Den påstås leva i tempererade vatten. I programmet medverkade fotograferna och en del forskare som menade att megalodon fortfarande lever eller är detta vad man kallar ”fake news”? Man undrar ju vem som har rätt?!
Jag är ytterst skeptisk. Det finns tyvärr en del pseudodokumentärer av detta slag som brukar visas på tv. Det händer ibland att en art som man trodde var utdöd hittas levande (tofsstjärtfisk är ett känt exempel), men i de allra flesta fallen så handlar det bara om synvillor eller ett medvetet försök att tjäna pengar på lättlurade männoskor.
Oavsett om jag inmundigar risgrynsgröt, spenatsoppa eller morötter så blir resultatet i ”slutändan” brunt. På liknande sätt tycks det förhålla sig med andra ryggradsdjur. Varför just brunt- undrar jag. –och får säkert en förklaring. Men så kommer en följdfråga: Hur kommer det sig att skatorna som skiter på min brevlåda skiter något som är svart-och vitt. Det har jag sett. Till och med med egna ögon!
Den bruna färgen i avföringen hos de flesta däggdjur beror i huvudsak på två ämnen som utsöndras från levern – galla och bilirubin. Bilirubin bildas när röda blodkroppar bryts ned, och har en gul eller orange färg. Det blandas med galla i gallblåsan, och normalt sett utsöndras det mesta från kroppen i samband med matsmältningen – där gallan är helt avgörande. Eftersom bilirubin är ett mycket starkt färgämne är gallan från början gulaktig. När den färdas genom matsmältningssystemet ändrar den färg, och blir så småningom mer brunaktig. Därför har avföringen oftast en brunaktig färg. En del bilirubin lämnar också via urinen, som därför är gulaktig.
Avföringen påverkas såklart också av det vi äter. Blåbär eller rödbetor ger en mörkare avföring, gröna grönsaker kan ge en grönare avföring osv. I samband med magåkommor, t.ex. diarré, kan avföringen ibland också vara grönare. Det beror på att den passerar genom tarmarna lite för fort. Matsmältningen är ofullständig, och gallan har inte ”tid” att anta sin brunare färg.
Vid vissa sjukdomstillstånd kan avföringen vara väldigt ljus. Det brukar betyda att gallgångarna är tilltäppta så att gallan inte kan lämna kroppen tillsammans med avföringen. Som en följd av det blir urinen väldigt mörk, eftersom det bilirubin som annars skulle följt med avföringen fälls ut där istället.
Fåglar då – varför har de svart-vit avföring? Anledningen är att de har ett annorlunda system för avfallshantering jämfört med däggdjur. När olika proteiner bryts ned i kroppen bildas olika typer av kväveföreningar som restprodukter, bland annat ammonium som är mycket giftigt. Däggdjur hanterar ammonium genom att omvandla det till urinämne, som ”förvaras” i mycket utspädd form i urinblåsan och lämnar kroppen tillsammans med urinen. Fåglar, och reptiler, löser samma problem genom att omvandla ammonium till urinsyra, som är vit, ganska torr och fast och inte löslig i vatten. Det är ganska finurligt, för det sparar både vatten och vikt jämfört med att späda ut urinämne.
Färgerna? Fåglar har inte separata kroppsöppningar för avföring och urin(syra). Allt töms istället i kloaken, som är en sorts gemensam avförings-, urin-, och könsöppning. Där blandas alltså urinsyra med avföring från tarmen. Själva avföringen är mörk – t.ex. svart, brun- eller grönaktig, beroende på vad fågeln ätit. Denna, tillsammans med urinsyra och en varierande mängd vätska som fågeln inte har absorberat, lämnar sedan kroppen tillsammans via kloaken. Därför blir resultaten en svartvit blandning.
Mindre skogsmus, Apodemus sylvaticus. Bilden tagen av Hans Hillewaert.
Vi bor på landet på en mindre väg ca 2 km från en större. Det finns ett trettiotal hus längs vägen och vårt hus är det sista. Sedan tar Östersjön vid. Vi matar jättemycket fåglar på vintern och möss hjälper till att äta.
Jag undrar hur mössen kan hitta hit. Varje år fångar jag 25-30 möss och ändå hittar de hit. Numera fångar jag dem levande i en bur betad med snickers. Kör iväg med dem till den stora vägen, ca två km och släpper dem där. Kan de hitta tillbaka till matställe och kompisar?
Tveksamt om de hittar tillbaka om de flyttas 2 km. Mer troligt att det fylls på med nya möss från de närmaste omgivningarna. Att försöka bli av med möss vid fågelmatningen genom att fånga dem kommer knappast att lyckas.
-Gästinlägg av Lars Råberg, Universitetslektor i funktionell zoologi
I ett liknande “experiment” lyckades en mindre skogsmus ta sig tillbaka 200 m hemma hos mig. Jag använde ost. Märkningen var ett skadat öra.
-Mats Hansson
Jag skulle inte bli förvånad om mössen kan komma tillbaka efter att blivit flyttade omkring 2 km, men jag är ingen expert på området. Det är dessutom sannolikt att en fågelmatning med mycket spillfoder kommer att attrahera nya djur som ersätter de bortforslade. Jag fann också en studie som uppskattat tätheten av husmus till omkring 9-46 individer per hektar, och en annan som uppskattat tätheten av mindre skogsmus till uppåt 150 individer per hektar. Jag skulle kunna tänka mig att det lokalt kan bli lite högre än så, om det finns en outsinlig födokälla.
Om du besväras av mössen kunde du kanske undersöka metoder för att samla upp spillfoder med hjälp av ett tråg under mataren och/eller kratta bort foderrester som fåglarna sprider kring sig. Detta bidrar också till att förbättra hygienen litet för fåglar som gärna äter på marken under en matningsstation (många finkar, t.ex.) där foderrester blandat med spillning ger en bra grogrund för diverse otrevligheter.
För övrigt tycker jag att det vore intressant att se om du kunde finna någon skavank som gör att du kan känna igen ett särskilt djur, som Mats nämner, och undersöka dina fångster för eventuella återfångster!
Spår av hare? Bilden skickades in av Ingeborg Sturesson.
Upptäckte ett djurspår i snön, en bit ifrån mitt hem, jag undrar vilket djur som lämnat spåret? Det påminner om en barnhand och är ca 10 cm. Tacksam för svar!
Det är alltid svårt med bara en bild utan en ordentlig storleksreferens, och här är vinkeln också lite knepig. Med det sagt, och med den angivna storleken på 10 cm, så sätter jag mina slantar på att detta är ett avtryck från bakfoten på en skogshare.
Jag heter Lukas och jag är 7 år. Jag såg ett program om Papua Nya Guinea på Svt play idag. Där såg jag en spettpapegoja som jag skulle vilja få information om. Den var grön och lite gul. Jag har försökt att få fakta om den via Google men jag hittade ingenting. Kan ni hjälpa mig att få veta mer om spettpapegojan?
Så roligt att höra att du fattade tycke för spettpapegojorna på Papua Nya Guinea.
Det här är världens minsta papegojor (på engelska kallas de faktiskt ’pygmépapegojor’), och de förekommer bara på Papua Nya Guinea och omkringliggande öar. Det finns 6 st olika arter spettpapegojor, och alla hör till ett och samma släkte (med det vetenskapliga namnet Micropsitta): gulkronad spettpapegoja (M. kelensis), geelvinkspettpapegoja (M. geelvinkiana), dvärgspettpapegoja (M. pusio), rödbröstad spettpapegoja (M. bruijnii), gulbröstad spettpapegoja (M. meeki), och grön spettpapegoja (M. finschii).
Det är verkligen väldigt små papegojor, omkring 8-10 cm långa och med en vikt av 10-15 gram. Det är väldigt, väldigt mycket mindre än många andra ”små” papegojor som man stöter på i handeln, som t.ex. undulater och dvärgpapegojor. Den allra minsta är, som namnet antyder, dvärgspettpapegojan. Som en jämförelse för att bättre förstå hur små de är, väger en spettpapegoja faktiskt inte mycket mer än en blåmes och ganska mycket mindre än en talgoxe. Det verkar som att man inte känner till väldigt mycket om hur spettpapegojorna lever, men av vad jag kunnat läsa mig till har de en speciellt diet som består av stora delar mossor, lavar och svampar som de finner på trädstammar. Det är ovanligt hos fåglar. För att underlätta i sitt födosökande har spettpapegojorna särskilt styva stjärtfjädrar som är till god hjälp för att ta spjärn när de klättrar uppför stammar. En likande typ av stjärtfjädrar har t.ex. våra hackspettar och trädkrypare. Boet byggs, åtminstone hos några arter, i gamla termitstackar.
Enligt IUCNs rödlista för alla världens arter bedöms fem av spettpapegojorna som livskraftiga med stabila populationer, medan geelvinkspettpapegojan anses vara missgynnad och stadd i minskning. Säkert är flera av arterna, som ju alla finns i regnskogar, hotade av att deras livsutrymme krymper i takt med ökat skogsbruk och civilisationers utbredning. Lyckligtvis har ingen ännu lyckats med att föda upp spettpapegojor i fångenskap, säkert för att de har en så speciell diet, så de är åtminstone inte hotade av illegal fångst och försäljning som är fallet med många andra av världens papegojor.
Om ni har nära till ett lite större bibliotek finns lite mer information (på engelska) om spettpapegojor i volym 4 av praktverket ’Handbok till världens fåglar’ (engelska: Handbook of the birds of the world). Här finns en översikt om vilka av landets bibliotek som har boken:
Bokverket finns även online, med en del information tillgängligt, se https://www.hbw.com/
Mer, och ganska utförlig, information om alla de olika arterna (med bilder och videos) finns också här (titta efter Micropsitta-arterna som listas längst ned):
Spår i snön. Bilden skickades in av Andreas Åberg.
Trots ansträngningar har jag inte lyckats identifiera vem som satt dessa spårstämplar i min trädgård som ligger alldeles intill den ”gröna korridoren” mellan Nacka- och Tyrestareservaten i Tyresö utanför Stockholm. Spårlöpan ser ut att visa på räv eller lo, men jag tycker inte avtrycken stämmer helt in på någon av dessa. Hoppas på hjälp att få klarhet i detta då jag sett dessa spår även tidigare år.
Jag tycker nog att detta ser ut att stämma bra med rävspår. Storleken på avtrycket, omkring 6 cm, är i minsta laget för lo (i regel 7-9 cm, även om ungar kan ha mindre tass). Det ser också ut som ganska tydliga kloavtryck i vissa av spåren, vilket inte är lika vanligt (men inte en säker artskiljande karaktär) i lospår.
Spårstämpeln ser också ganska symmetrisk ut, vilket stämmer bra på räv men mindre bra på lo. Där är tårna olika långa, med samma konfiguration som vår egen hand minus tummen. För en högerfot betyder det alltså att den ’inre’ av de två framåtpekande tårna (långfingret) är längre än den yttre (ringfingret). På samma sätt är, i ett bra avtryck, den inre av de två sidotårna (’pekfingret’) längre än den yttre (’lillfingret’). Tittar man på hela spårlöpan kommer man i ett lospår se att den längsta tån byter position mellan avtryck, dvs. nedsättning av höger respektive vänsterfötter. Tittar du noggrant, och om avtrycken är skarpa, kan du också med lite tur se att mellanfotsdynan på lotassen har två utbuktningar framtill, medan den hos hunddjur bara har en enda stor utbuktning.
Slutligen tycker jag att steglängden, som jag mäter till omkring 70 cm (framkant på första avtrycket till framkant på tredje i bilden med tumstocken) är lite kort för lodjur.
Med det sagt, det är ofta svårt med spår, särskilt från bild och det är fint att se flera avtryck och hela spåret. Jag tycker det känns bra för räv av det jag sett, men kanske skall du också själv undersöka en spårlöpa med ledning av punkterna ovan. Många av karaktärerna kan variera litet, beroende på hur djuret rört sig, snöns beskaffenhet, och smältning/återfrysning.
Regnbåge (Oncorhynchus mykiss) är en Nordamerikansk fiskart som är inplanterad i Sverige.
Jag och en vän har en liten diskussion om fisken är blöt eller torr när den är i vattnet. Min kollega tror den är torr då den är i sitt naturliga habitat men jag tror att den är blöt. Går det att svara på den frågan? Om fisken är blöt eller torr i vattnet?
En intressant fråga. Jag tror inte att fisken känner sig särskilt blöt när den är i vattnet, eftersom den är i sitt rätta element. Däremot upplever en fisk på land alldeles säkert att den är alltför torr (i den mån den registrerar sådant när den samtidigt sliter med att andas). Det borde ju betyda att en fisk i vatten är blöt. Det känns som en rimlig slutsats, eftersom ’blöt’ och ’torr’ är termer vi människor hittat på för att beskriva saker i vår omgivning.
En intressant följdfråga är ju hur fiskar som ofta är på land frivilligt, t.ex. slamkrypare (familjen Oxudericidae med omkring 30 arter i Afrika, Asien och Oceanien), känner. Eftersom dessa fiskar måste vara fuktiga för att kunna andas atmosfäriskt syre när de är på land tror jag nog att de kan känna sig nog så torra, och svara på det genom att söka sig till vatten.
Undrar vad det är för djur som tog min havsöring på 2.5kg som jag förvarade ute i en snöhög eftersom vi är strömlöst ute vid Roslagskusten. Såg något med en ganska lång svans dra förbi i mörkret, funderade på Räv, har de så pass stora tassar? Storlek tassavtryck: c:a 6-7 långa och 5-6 breda. Spårlängd mellan tassarna ca 30 cm, ganska rak profil.
Synd på havsöringen!
Jag tycker att spåren ser bra ut för räv. Jag är enig i din bedömning att 6-7 cm kanske är lite större än väntat (rävspår är ofta omkring 5 cm). Å andra sidan är det inte orimligt stort. Dessutom är det svårt med äldre spår i snö, eftersom smältning och återfrysning gör att avtrycken gärna ändrar både storlek och form.
Kommentarer