Släktskap mellan de olika riken. Bilden skapades av Maulucioni och Doridí.
Jag tänkte börja studera biologi på Uppsala universitet till hösten och undrar lite kring arbetsmarknaden för biologer som jag upplever vara tuff, hur har ni uppfattat möjligheten att få jobb eller forskartjänster efter utbildningen? Har det varit svårt eller är det lättare inom vissa områden? Kan man göra något för att få bättre chanser till jobb? Känner ni många kurskamrater som inte fick jobb efter utbildningen?
Vi kan väl svara med dethär som gäller för Lundabiologer (där nästan inga studenter går ut med kandidatexamen, utan tar en master), enligt alumnundersökning:
För att få en bild av arbetsmarknaden för våra studenter måste vi alltså undersöka vad som händer efter avslutad masterutbildning. Under åren 2011–2014 tog totalt 347 studenter masterexamen i biologi (185) eller molekylärbiologi (162) vid Biologiska institutionen. Omkring hälften var internationella studenter. Studievägledarna fick fram uppgifter om vad 305 av dessa tidigare masterstudenter har för sysselsättning:
143 (47 procent) är doktorander vid universitet i Sverige och utomlands.
127 (42 procent) har andra biologirelaterade yrken (myndigheter, kommuner, universitet, privat sektor eller egen konsultverksamhet).
14 (4,6 procent) har andra anställningar, som inte är tydligt biologirelaterade.
13 (4,3 procent) vidareutbildar sig, framför allt till lärare, läkare och veterinär.
8 (2,6 procent) är arbetssökande.
Så kontentan är att biologistudenter från Lund, och troligen från tex. Uppsala också, har en mycket bättre arbetsmarknad än vad som ”skrivs i tidningarna”. Det man ska tänka på under utbildningen är ffa att man inriktar sig på något som intresserar en, så att man är motiverad och engagerad. Ha en plan tidigt vad du vill sikta på att jobba med (tex. naturvård, sinnesbiologi, mer molekylärt etc etc?) och välj kurser strategiskt utifrån detta – och lyssna på tips från din studievägledare. Sedan är praktik, enkla men relevanta sommarjobb, studier utomlands etc aldrig fel.
-Gästinlägg av Jep Agrell, studierektor på biologiska institutionen
Vi är en avdelning på en förskola i Halmstad som just nu arbetar med gråsuggor. Vi tycker att det är svårt att hitta information om gråsuggan på internet och vi har inte hittat en enda faktabok på biblioteket. Just nu är våra gråsuggor som vi har på avdelningen dräktiga. Våra frågor är: Hur länge är en gråsugga dräktig? Hur ofta blir de dräktiga? Vi har läst att de kan bli befruktade både sexuellt och genom självbefruktning, hur går detta till?
VÄLDIGT tacksamma för svar!
I Sverige har man hittat 32 olika arter av gråsuggor, varav man anser att 26 är bofasta och förökar sig i landet. Säkert skiljer sig period av dräktighet osv. något mellan arterna.
I allmänhet förstår jag det som att äggen kläcks ganska fort, inom 4-5 dagar, men att honan sedan håller kvar de nykläckta gråsuggorna i sin äggpåse (”marsupium”) i 4-6 veckor innan hon släpper ut dem i världen. Det är denna äggpåse som ni säkert sett för att dra slutsatsen att gråsuggorna är dräktiga.
Det stämmer att gråsuggor har förmåga till ”självbefruktning”. Mer korrekt bör man kanske säga att honorna lägger obefruktade ägg, som sedan utvecklas till ungar utan inblandning av en hane. Det förekommer lite här och var i den levande världen, t.ex. hos vissa kräftdjur (som gråsuggor), olika ryggradslösa djur, fiskar och reptiler, och växter. Utan att gå in på några detaljer kan man säga att det finns två typer av sådan jungfrufödsel: en där honorna producerar en klon av sig själva, och en där avkomman inte är genetiskt identisk med sin moder. I det senare fallet kan en hona till och med producera hanar genom jungfrufödsel, förutsatt att hon har två olika könskromosomer (så hos människor skulle detta inte fungera, eftersom honor har två X-kromosomer). Vissa arter förökar sig alltid utan hanar, medan vissa förökar sig asexuellt ibland och sexuellt ibland. Hos gråsuggor finns det arter där delar av en population förökar sig asexuellt, och andra delar av samma population sexuellt.
Om just era gråsuggor förökat sig asexuellt eller sexuellt är svårt att veta. Men: det går att könsbestämma gråsuggor genom att titta på hur de ser ut på undersidan. Vi har skrivit om detta tidigare på Fråga en Biolog. Så ni kunde kanske undersöka era djur och se om ni har både honor och hanar. Om de då har blivit gravida under tiden i fångenskap verkar det rimligast att de förökat sig sexuellt. Kanske har ni till och med sett när de har parat sig?
Råka, Corvus frugilegus. Bilden tagen av Axel Mauruszat.
Kan olika fågelarter prata med varandra? Alltså kan till exempel en Kråka prata med en Storspov? Eller är det som Ryska och Norska för oss människor?
Ja, i vissa avseenden kan fåglar förstå varandra, särskilt när det gäller den typ av läten som är bra att känna till för sin egen överlevnad.
Ett bra exempel är när en fågel upptäcker ett rovdjur och utstöter sitt varningsläte, som ofta är typiskt för just den arten. Det finns olika varningsläten lite beroende på hur stort hotet är, och man har kunnat se att tjuvlyssnande arter reagerar olika beroende på vad ”sändaren” säger om allvaret i hotet.
Det här kan leda till och med leda till att ett varningsläte från en fågelart får andra fåglar att engagera sig. Om du eller en kamrat har en bebodd fågelholk i din trädgård har du kanske själv märkt detta. Kommer du för nära kommer hyresgästerna att låta dig veta det genom att ”varna”. Om du då inte går undan, och om det finns andra fåglar i närheten, brukar de inte sällan komma närmare och också börja varna. Till slut kan det vara flera olika arter som skäller på dig!
Det har också visat sig att kommunikation kan fungera över ännu större avstånd – vissa studier har visat att smådäggdjur också kan känna igen varningsläten från fåglar. I andra sammanhang kan väldigt revirhävdande fåglar känna igen sången från andra hanar, och reagera på detta, och andra arter har lärt sig att känna igen läten som signalerar att ”här finns det mat”.
Vresros, Rosa rugosa. Bilden tagen av Morn the Gorn.
Hur kan växter som blommor och fruktträd inte frysa sönder under vintern och vara rätt så friska till våren igen?
Detta är en fråga som intresserat forskare i mer än hundra år. Framförallt hur gröna blad kan överleva frost. Vävnaden består av celler med cellvägar emellan. Bildas is inuti en cell så dör normalt cellen. Cellerna undviker isbildning genom att anrika framförallt socker inuti sig men de har också speciella proteiner som binder iskristaller. Däremot mellan cellerna låter de små ofarliga iskristaller bildas. Detta gör att cellerna torkar in på ett sätt som är mindre farligt för dem.
Många träd och buskar tappar istället sina blad och låter stammarna ovan jord torka in så att de blir mindre frostkänliga. Nere i marken blir det inte så kallt.
Om ett djur tex en hund är väldigt deppig. Kan den skada sig själv medvetet? Eller på något sätt göra sig illa?
Det är en intressant fråga, och även om jag inte har ett direkt svar på just det med självskadebeteende tänkte jag att jag kunde spekulera lite.
Just med hundar vet jag inte, men hos burfåglar (papegojor i synnerhet), är det ju ganska vanligt med fjäderplockning, dvs. att fågeln biter eller rycker av sina egna fjädrar. Givet hur viktig fjäderdräkten är för att hålla fågeln varm, skydda huden mot skada, signalera till artfränder, osv, är detta ju en form av självskadebeteende.
Det är såklart svårt att veta om fågeln gör detta just med syfte att skada sig själv, som jag tror att du är ute efter att få reda på. Men det är väl nästan ställt utom allt rimligt tvivel att den allra vanligaste orsaken till fjäderplockning hos fåglar är att de är understimulerade, stressade, eller deppiga för att burmiljön inte riktigt kan tillgodose deras behov. Studier har visat att olika typer av psykofarmaka (bl.a. antidepressiv medicin) kan få beteenden att upphöra. (Det bästa är såklart att inte medicinera, utan att faktiskt lösa orsaken till problemet!)
På det sättet är fjäderplockning kanske ganska likt andra stereotypa beteenden som djur i fångenskap uppvisar, t.ex. att gå runt i cirklar. Det fyller ingen biologisk eller social funktion, men visar på att djuren inte har det bra. Andra djur (som inte hålls i burar) kan också må dåligt, men det ser man kanske tydligare på att inte visar någon direkt entusiasm/motivation eller uttrycker ”glädje”. Det är ungefär samma symptom som man ser när djur är fysiskt sjuka.
Så, sammanfattningsvis: djur kan precis som människor må dåligt, det är ganska lätt att se. Ibland leder det till att de uppvisar vissa beteenden, och ibland kan de här beteendena vara direkt skadliga för djuret (t.ex. fjäderplockning). Jag tror inte att det betyder att det egentliga syftet är att djuret vill skada sig själv, det kommer liksom ”på köpet”, men kanske någon annan är mer påläst i den här frågan än jag är!
-Andreas Nord
Det är inte helt ovanligt med hundar som slickar eller biter sig i tassarna (eller någon annanstans) så att de skadar sig själva. Ofta har det samband med stress i någon form, men beteendet är inte alltid helt lätta att bryta. Hundar kan också bli deprimerade och sluta äta t.ex. i samband med att ägaren eller en ”vän” (vanligen en annan hund i samma hem) dör/försvinner. Men allt detta är ju självskadebeteende kan ju hänföras till stress, depression, vantrivsel e.dyl.
Så frågan är ju, som Andreas säger, om djur verkligen medvetet kan skada sig själva för att göra slut på ett lidande. Och det är ju en mycket svår fråga. Det finns några fall som citeras som exempel på självmord hos djur. I alla fall rör en hjort som hoppade ut från en klippa när den jagades av hundar, men här kan det ju mycket väl vara fråga om en panikhandling. Antagligen var den så skräckslagen att den inte ”visste vad den gjorde”. Men en del andra fall är inte lika lätta att (bort)förklara t.ex. ett sto som gick rätt ut i en sjö och drunknade sedan hennes föl dött eller delfiner som slutat andas (och dränkt sig själva). Men visste de att de skulle dö? Och hur medvetna är djur om döden? Sociala djur verkar oftast ”förstå” när en flockmedlem är död, nosa på den och antingen sysselsätta sig med den eller ”gå vidare” , inte sällan i olika former av sorgebeteende. Men förstår de vad döden innebär, i alla fall i så mycket att vi människor förstår det? Svårt att säga.
Efter många års erfarenheter av arbete med och umgänge med djur har jag lärt mig att aldrig säga aldrig ifråga vad de kan, inser och förstår. Jag har faktiskt en vän, som hade en ung hund som fick en allvarlig, obotlig sjukdom. En dag smet hunden ut och blev överkörd av en bil. Jag har alltid funderat över om det var självmord eller inte. Men det är ju inget vanligt med hundar som smiter ut och tyvärr inget ovanligt med hundar som blir ihjälkörda. Men jag kan inte låta bli att undra.
Så medan det är helt klart att djur kan bli deprimerade och tappa livsgnistan och på olika sätt skada sig själva, så vet nog ingen (än) om de verkligen kan begå självmord. Men det är en intressant fråga. Och man kan i alla fall konstatera att det bör vara vårt ansvar att se till att de djur vi har ansvar för verkligen har lust att leva.
Jag hade en dna/rasbestämningsfrågs uppe på en sida på FB då jag undrade över just rastester för att fastställa olika raser i en blandrashund. Jag blev påhoppad och idiotförklarad av en person som så att de testerna bara va båg. Hon hänvisade till er. Jag citerar ”Tyvärr stämmer det inte.. Du vet om att det är falsk marknadsföring? Finns både bevis och studier på att dna test inte funkar. Lunds universitet har gjort många studier om det!” Dock hittar jag ingen information om detta alls på er sida. Finns det några studier om just detta som ni utfört och bevis för att det ej fungerar. Finns det någonstans där jag kan få ta del av studierna och läsa om det? Alltså detta är av ren egen nyfikenhet jag skulle vilja ta del och läsa om det. Själv hittade jag ingen information men kanske ni kan hjälpa mig att hitta rätt.
Det är nog Uppsala universitet hon menar. Kerstin Lindblad-Toh gör mycket genetiska studier med hundar och interagerar med hundägare. Se:
Om man anser att DNA-testar fungerar eller inte beror lite på vad man förväntar sig, tror jag. Jag kan inte så mycket om DNA-tester för hundar specifikt, men det har visats att DNA-tester för att räkna ut en människas populationstillhörighet (t.ex. X% europé, Y% asiat, osv) har inte perfekt träffsäkerhet. Dels ger olika företag ofta olika resultat för samma person, och även samma företag kan ge lite olika resultat om man skicka in prover från enäggstvillingar. I båda fallen handlar det förmodligen om de statistiska beräkningarna som görs, inte om den genetiska informationen i sig. Mänskliga populationer skiljer sig inte åt jättemycket genetiskt, så olika modeller för att räkna ut släktskap kan komma fram till olika procentsatser även om samma data matas in i början.
Det finns nog också ett problem att man försöker komma ner till en mer detaljernad nivå än vad som är möjligt. Vissa DNA-tester påstår att de kan ge information ända ner till vilket land dina släktingar kom ifrån, men genetiska skillnader mellan t.ex. europeiska länder är ytterst små. Då kan slumpen spela en roll när det gäller vilka länder algoritmerna tilldelar till ett prov, och därmed förklara varför enäggstvillingar kan få olika resultat. Så på så sätt fungerar inte dessa tester. Däremot brukar de stämma i grova drag. Så de fungerar om man bara förväntar sig ett någorlunda korrekt svar istället för ett hundraprocentigt säkert svar.
Konstig hårboll. Bilden skickades in av Fredrik Rasmusson.
När jag i helgen tog en promenad runt domkyrkan i Lund hittade jag denna klump, med vad som tycks vara fjädrar som sticker ut – men den låg under ett träd så något som fallit därifrån men inget växer ju än? Någon fundering på vad det kan tänkas vara undrar Fredrik…
Kanske har jag fel, men jag tycker nog att detta närmast ser ut som en bit av en dyngsur räv/hund/prärievargsvans eller syntetisk dito, som innan den hamnade på marken kanske varit del av en pälskrage eller luvan på en jacka.
-Andreas Nord
Ett annat alternativ är om någon har kammat sin hund ute och kastat en pälsklump på marken, som sedan har blåst dit. Men med tanke på hur rund den verkar vara lutar jag mer åt att det är en tofs av fuskpäls som har suttit på en mössa.
Gulbröstad spettpapegoja, Micropsitta meeki. Bilden från Handbook of the birds of the world.
Tack för svaret om spettpapegojan! Hälsa till Andreas Nord och tacka från mig! Jag blev jätte-glad för att få veta så mycket om dem. Jag har tagit med mig texten om spettpapegojan till skolan. Jag ska få berätta om spettpapegojorna för min klass. Det är några fler saker jag undrar över. Hur klarar de sig från fiender när de bor i termitstackar? De måste bo ganska lågt ner, tror jag. Spettpapegojan som de fångade i en tygpåse i tv-programmet jag såg, hittade de i ett hål. Hur kan de klara sig där? Hur många sorters papegojor finns det i världen och vilken sort är störst?
Så roligt att du uppskattade svaret!
Jag skulle nog tänka mig att boet antingen finns i en övergiven stack (”hög” är nog ett bättre ord, eftersom termiter bygger bon som mest ser ut som stor, hård jord- eller lerhög). Alternativt så kanske boet ligger ganska ytligt i stacken, där det mest är ett jordlager och inte så särskilt mycket gångar. Det är osannolikt att de bor mitt bland termiterna – då skulle nog spettpapegojans bo snabbt bli invaderat och förstört.
Att bo i hål kan vara lite säkrare än att inte göra det när det kommer till rovdjur. Det är svårare att nå fåglar som bor inuti någonting än fåglar som har sitt bo alldeles öppet. Det är samma sak för fåglar som finns hos oss: alla arter som gärna bor i fågelholkar, t.ex. blåmes, talgoxe, rödstjärt och svartvit flugsnappare, bor ute i skogen i olika hål i träd. Det gör även många större fåglar, t.ex. många ugglor och vissa änder.
Det låter som att den spettpapegoja de visade upp i programmet kanske fångades inuti sitt bo. Det kan t.ex. vara ett hål i ett träd (vissa spettpapegojor bor i trädhål) eller ett hål i en termitstack i ett träd (men det ser mer ut som en stor, mörk, klump, och inte alls som en myrstack du hittar i skogen i Sverige). Det är inga problem för fågeln att klara sig där, så länge det finns lite ventilation så att det kommer in nytt syre. Många olika fåglar bor i hål, men de är såklart där bara när de har ägg eller ungar, och ibland för att sova. Annars flyger de omkring utomhus och letar mat och partners.
Det finns knappt 400 olika arter av papegojor i världen. Man delar in de i tre olika grupper: egentliga papegojor (t.ex. spettpapegojor, arapapegojor), kakaduor (t.ex. nymfparakit) och maoripapegojor (finns bara tre nu levande, alla på Nya Zeeland; kea, kaka, och kakapo) (Maori är Nya Zeelands ursprungsbefolkning, och alla namnen är på maoriernas språk).
Världens största papegoja, om man bara tänker på längden, är hyacintaran (hyacinth macaw; Anodorhynchus hyacinthinus). Den mäter omkring hela 1 m från näbb till stjärt och väger omkring 1,5 kg. Den finns i några få, utspridda, populationer i centrala Sydamerika (Brasilien, Paraguay, Bolivia) men den har drabbats mycket, mycket negativt av skogsavverkning och att man fångat många fåglar för att sälja i djurhandeln. Man uppskattar att det nu finns omkring 4300 vuxna hyacintaror i världen, och man jobbar hårt för att försöka bevara dem.
Världens tyngsta papegoja är den mycket sällsynta ugglepapegojan (kakapo, Strigops habroptila) som väger upp till 4 kg som vuxen. De kan inte flyga, är aktiva på natten (därav namnet) och häckar i hål i marken. De finns numera bara kvar på några få öar utanför kusten på Nya Zeelands sydö. Tidigare var fågeln spridd över hela Nya Zeeland, men den började minska när ögruppen blev befolkad (på grund av jakt och införda rovdjur). I modernare tid har de största förändringarna skett i takt med att Nya Zeeland koloniserades av britterna och man förde med sig katter, hermeliner och råttor som spritt sig i naturen. Eftersom Nya Zeelands fåglar utvecklats utan några landlevande rovdjur har de varit mycket hårt ansatta för olika djur som kommit med kolonisatörerna och därefter rymt. Många arter har helt försvunnit eller minskat kraftigt. För ugglepapegojan har särskilt katter och hermeliner – som alltså överhuvudtaget inte har i den nya zeeländska naturen att göra – varit särskilt problematiskt. Man jobbar stenhårt för att bevara denna karismatiska papegoja, bland annat genom att se till att det inte finns några rovdjur alls på de öar där den finns kvar. Man har också flera olika program för att övervaka och underlätta häckningen, och man känner i praktikten till allt om precis alla ugglepapegojor som finns i världen. Det är kanske inte så konstigt – just nu finns det bara 147 ugglepapegojor kvar!! Det gör den till en av världens mest sällsynta fåglar, men tack vare ett stort engagemang ser det ut som att man kommer att lyckas med att rädda fågeln undan utrotning.
Kommentarer