Ängsskinnbaggen Placochilus seladonicus lever bara på åkervädd (Knautia arvensis). Den förekommer spritt över hela Sydsverige, men hittas inte överallt där det växer åkervädd.
Jag arbetar som naturvårdsbiolog och tog denna bild på några åkerväddsantennmalar under en inventering i somras. Först när jag tittade lite noggrannare bilden såg jag att det även satt en skinnbagge i blomman. Vet ni vad det är för något?
Det är ängsskinnbaggen Placochilus seladonicus, en art som saknar svenskt namn. Det är ett stort och pampigt djur – med ängsskinnbaggemått mätt – som lever monofagt just på åkervädd. Arten är lokalt vanlig över hela Götaland, men den finns inte överallt där det växer åkervädd.
Hoppstjärtar är en mycket primitiv insekt som numera betraktas som en helt egen grupp bland de ryggradslösa djuren. De gör skäl för namnet – i baken har alla hoppstjärtar ett gaffelliknande utskott som de använder för att ta fart och hoppa iväg, ibland ganska långt. I Sverige finns omkring 300 olika slags hoppstjärtar. De trivs där det är fuktigt, och äter helst olika slags organiskt material som svampsporer, alger, eller döda löv. Videon skickades in av Ida Knutsson.
Nu är det andra sommaren vi får in såna här små kryp. De kan vara så pyttesmå att de knappt syns, men ibland är de upp till några millimeter långa. Vi ser dem på kvällarna, när de kryper på fönsterblecken ute och tar sig in vid öppna fönster. Snabba kryp när man kommer dem nära. Inomhus ser vi dem mest i badrummen. Vad kan det vara?
Det ni ser är hoppstjärtar (ordningen Collembola). Det är ett uråldrigt djur som tidigare räknades som en insekt, men i modernare tid oftast anses som en helt egen grupp bland leddjuren. Namnet avslöjar också lite om deras beteende. Tittar man på undersidan med en lupp så ser man att de har en ”hoppgaffel” i bakänden. Den används som en hävstång för att ge djuret fart, och gör att de kan sticka iväg i hög hastighet när man kommer för nära. Du skriver själv att de är väldigt snabba när det gäller!
I Sverige har vi omkring 300 olika slags hoppstjärtar. De flesta är vanliga, och de är inga skadedjur. Snarare är de nedbrytare – och därmed nyttodjur – som äter diverse annat dött organiskt material som svampsporer, mögel och döda löv. Ibland kan de också äta tunna rötter i fuktig jord, till exempel i blomkrukor, men inte heller då brukar hoppstjärtarna orsaka märkbara problem.
Vanlig padda, Bufo bufo, dyker gärna upp nära människor, till exempel inomhus i källare eller på fuktiga platser i trädgården, där de kan få en tillflyktsort under dygnets varmaste timmar. Ibland kan paddornas förkärlek för dessa tillflyktsorter komma i konflikt med mänskliga behov. Hur löser man det? Bilden är tagen av Bernie.
Vi bor i ett radhus i Finspång och har fått lite problem med en groda eller padda som återkommer till oss efter att ha blivit ivägburen tre eller fyra gånger. Vi har två kaniner som bor på vår altan året runt och första gången vi såg grodan så hade den hittat in i hörnet på deras stora bur. Detta var förra året, så vi blev förvånade när den helt plötsligt en dag tidigt i somras dök upp på exakt samma plats, i hörnet på buren där kaninerna brukar kissa. Grodan har sedan kommit tillbaka ett par gånger till och kaninerna blir oroliga och stampar när den är på ”deras område”. Eftersom den gått in i buren två gånger (som vi vet om) så är man alltid lite orolig att den ska ligga gömd någonstans i hö och strö när vi stänger in kaninerna för natten. Det skulle kanske stressa ihjäl dem att bli instängda med grodan i buren.
Nu på morgonen hade dessutom min sambo hittat grodan gåendes inne i vårat vardagsrum! Den har alltså travat in här igår och tillbringat natten inne hos oss, det känns inte alls fräscht. Den är ganska stor, omkring 1 decimeter från nos till svans, och brunspräcklig i färgen.
Vad kan vi göra för att bli av med den? Vi tror ju att det är samma individ som återkommer. Jag har faktiskt funderat på att köra iväg med den och släppa ut den några mil härifrån.
Det är med största sannolikhet en vanlig padda, Bufo bufo – ett vanligt men hotat djur eftersom städer breder ut sig samtidigt som naturområdena minskar. Paddorna är nattaktiva och letar under dagen upp en mörk och fuktig, gärna sval, plats att vila på. Det är säkert bra för paddan att sova bland strö i kaninernas bur, och jag har svårt att tro att de blir särskilt stressade av dess närvaro eftersom paddan bör vara ute på jakt under natten. Vill ni inte att den ska vara i kaninburen är det bästa att ha dörren stängd, men också se till att det buren står helt tätt emot underlaget. En padda kan ta sig in genom ganska små utrymmen.
Paddan har kommit i huset alldeles av misstag. Det är en mycket dålig miljö för ett groddjur, som behöver fukt och mat för att överleva. Det är inte ovanligt att de letar sig inomhus av misstag, särskilt under fuktiga och varma sommarnätter, men detta blir alltid en dödsfälla för djuret. Det bästa är att se till att ha altandörren stängd på natten. Funkar det inte, så är det bara att bära ut paddan igen. Den gör ingen som helst skada inomhus, och det är långt mycket värre för den än för er.
I lite bredare sammanhang är det glädjande att ni har paddor omkring ert hus. De är riktigt nyttodjur som äter maskar, sniglar, och små insekter, och visar på att det finns naturvärden i området. Jag hade värnat dem. En möjlighet är att sätta ut till exempel några uppochnedvända blomkrukor eller något annat skrymsle, som kanske lockar paddan mer än kaninburen.
– Andreas Nord
Tack för er snabba respons. Vi får väl försöka leva i symbios!
Det är inte ovanligt att fåglar saknar svarta eller mörka pigment i vissa fjädrar. Det kallas för partiell leucism, och forskarna tror att det beror på att en mutation i arvsmassan gjort att cellerna som producerar mörka pigment saknas eller inte fungerar som de ska. Det verkar vara lite vanligare med partiellt leucistiska fåglar i stadsmiljö, men om det beror på att det är fler människor som håller koll på fåglarna där, eller på stadsmiljön som sådan, är inte helt säkert. Bilden är tagen av Irma Hörnfeldt.
Idag (24/7) såg jag en kaja med konstiga markeringar på en parkeringsplats i Alingsås. Den hade två stycken vita fjädrar i vingarna, på vardera sida. Jag undrar hur detta kan komma sig? Det måste vara någon slags genetisk mutation, men det känns konstigt att den bara skulle påverka dessa två fjädrar. Någon slags selektiv albinism. Är denna slags mutationer vanliga?
Kajan har ett pigmenteringsfel som gör att den fått vita fjädrar. Det är ganska vanligt hos flera olika fåglar och kallas för partiell leucism. Fenomenet syns särskilt bra på fåglar normalt är svarta som koltrastar och kajor, men det är vanligt också hos till exempel grönfink. Forskarna vet inte helt vad detta beror på, men det verkar ha sin grund i en eller flera olika slags mutationer, alltså ändringar i arvsmassan. Kanske har en mutation gjort att melanocyterna, cellerna som ger svart färg, saknas i dessa fjädrar, eller så fungerar de inte där.
Det anses allmänt vara vanligare med partiell leucism i stadsmiljö än ute i naturen, men det är samtidigt också fler personer som håller koll på fåglarna i sitt närområde. På den här länken kan du läsa mer om leucism på engelska. I vår Kunskapsbank kan du läsa om mer om Fåglarnas färgrika fjädrar och däggdjurens hårstrån: hur de bildas och får sin färg.
Den här skapelsen stötte vår frågeställare på i sin trädgård i Luleå. Nog ser det bra märkligt och, och inte liknar det något svenskt djur särskilt mycket. Förklaringen är att det är två olika slags djur som sitter ihop. På bilden ser vi en lockespindel i full färd med att äta upp insidan av en gammal geting!
Jag undrar om ni kan hjälpa mig att identifiera vad det är för spindel som dök upp på vår altan idag i Luleå. Den har långa tunna ben och en kropp som påminner om bakdelen på en geting. När jag försöker söka på internet efter spindlar med sådant mönster hittar jag endast ”getingspindel”. Den spindel som jag hittat har dock tunnare och längre ben, samt annan form på kroppen. Vad kan det vara?
Vilken rolig bild! Den förbryllade mig litet när jag först såg den. Det här är en riktigt lurig kombination av två slags djur – det är nämligen någon slags lockespindel (en avlägsen släkting vill vanliga spindlar) som har hittat bakkroppen från en död geting och, med största sannolikhet, börjat äta av innehållet. Många lockespindlar är rovdjur, men det är inte ovanligt att de också äter av döda insekter och andra leddjur. Jag kan inte avgöra just vilken lockespindel det är, ej heller vilken geting det rör sig om.
Getingspindeln finns ännu inte där du bor. Från att ha varit mycket lokal och sällsynt vid millennieskiftet, finns den nu allmänt över en stor del av södra Sverige. I Luleå är det ännu för kallt för den. Den tycker om litet fuktiga ängsmarker där den spinner nät långt ner i vegetationen. Där finns det gott om favoritfödan gräshoppor. Som du själv påtalar är den ett mycket kraftigare djur, med stor och bred bakkropp och skarpt gula färger som kontrasterar vackert mot vita och svarta ränder.
Tack så mycket för svaret! Vi har gott om lockespindlar (som jag nu fått lära mig att de heter) och även getingar som bygger bo i närheten av där bilden är tagen. Jag spekulerade faktiskt ett tag om det kunde vara en sådan spindel som använde en getingbakkropp som förklädnad! Men då var det alltså sin mat den bar med sig.
Makaonfjäril, Papilio machaon, är en av våra största och ståtligaste fjärilar. Larven lever på många olika vilda växter, men tycker också om att äta dill i trädgårdar. När larven är litet äldre blir den tjusigt grön med svarta ränder och orange vårtor, men som ung känns den lättaste igen på den vita fläcken på ryggen. Bilden är tagen av Torbjörn Karlsson
Vad kan detta vara för en larv? Jag hittar inga bilder på nätet på något som passar och skulle vara tacksam om ni kan hjälpa mig. Larven sågs på dillkvistar i trädgården i Lycksele den 20 juli 2024 och jag hittade fem stycken. De var omkring 1 centimeter långa.
Det här är en tämligen ung larv av den stora och ståtliga makaonfjärilen, Papilio machaon. Larven ser ut såhär till sitt andra stadium, och därefter blir den tjusigt grön med svarta ränder rödorangea vårtor. Den utvecklas på flera olika slags flockblomstriga vilda växter som kvanne och kärrsilja, men även odlad dill är en omtyckt värdväxt! Fjärilen finns i hela landet och flyger på sommaren.
På den här länken finns mer information och många bilder.
En daggmask kan inte drunkna som en människa drunknar. De har nämligen inga lungor och andas istället genom huden! Men ändå finns det kanske någon sanning i att maskarna flyr marken när det regnar för att inte få andnöd? Eller? Vi reder ut begreppen. Bilden är tagen av Kurt Bauschardt.
Jag är lärare i NO i mellanstadiet och försöker alltid vara inläst inför min undervisning. Jag har läst att det är en faktoid att daggmaskar drunknar i jorden när det regnar. Det verkar snarare handlar om att maskarna har möjlighet att förflytta sig ovan mark när det regnar, utan att dö av uttorkning och UV-ljus.
Döm av min förvåning när jag ser att det i elevernas läroböcker (alldeles nytryckta) står att daggmaskar riskerar att drunkna i jorden när det regnar och att det är därför de kryper upp!
Jag vill gärna veta vad forskningen säger så att jag lär ut rätt till mina elever.
I utgångspunkt är det fel att maskar flyr sina tunnlar för att inte drunkna när det regnar. Daggmaskar andas nämligen genom huden, och för att det ska fungera måste det vara fuktigt omkring masken. Hudandningen betyder också att maskar inte kan drunkna som människor drunknar, alltså genom att lungorna fylls med vatten. Kanske finns det dock lite sanning i den gamla myten: en studie jämförde hur två olika slags daggmaskar som under normala omständigheter förbrukade olika mycket syre klarade av att översvämmas. Forskarna kunde visa att den mer syrekrävande masken inte klarade att blir översvämmad av vatten särskilt bra och också flydde upp på marken när det regnade i större utsträckning. Masken som inte förbrukade lika mycket syre, stannade istället kvar i jorden i större utsträckning.
Andra förslag till varför maskar syns när det regnar är att det faktiskt gör det lättare för dem att förflytta sig, som du själv är inne på. Det är snabbare att krypa än att gräva! Det finns också förslag som säger att regndroppar påminner om den typ av vibrationer som underjordiska rovdjur som mullvadar orsakar, och att maskarna flyr upp för att undvika den annalkande faran. I slutändan handlar det sannolikt om en kombination av olika faktorer, men viktigt att komma ihåg är också att det oftast bara är en liten bråkdel av alla maskar som syns på markytan vid regn. Så de flesta maskarna tycks inte bry sig nämnvärt om att det regnar.
Stor mjölbagge, Tenebrio molitor, är en av våra allra vanligaste mjölbaggar. Den lever ofta inomhus i spannmål och annan torrskaffning, särskilt i gamla hus. Ibland kan den också hittas utomhus, i gamla stubbar och stockar. Om den finns i stora mängder kan den ställa till en del oreda i våra skafferier, men allt som oftast brukar den inte orsaka några större problem. Bilden är tagen av Camilla Svensson.
Jag hittade denna, nästan 2 centimeter lång, i ett köksskåp. Huset är från 1933 och köket är inte renoverat. Är det en stor mjölbagge?
Ja, stor mjölbagge, Tenebrio molitor, stämmer. Larven tycker särskilt om olika slags spannmål och ibland kan det bli ganska stora utbrott i till exempel en påse havregryn. Samtidigt är mjölbaggar (och andra insekter bundna till människor) vanliga i äldre hus, där de förekommer i ganska små men stabila populationer. Jag hade inte varit alltför orolig, men råder er att undersöka skafferivaror för förekomst av mjölbaggar.
I slutet av grodynglets vattenliv återabsorberas svansen in i kroppen. Samtidigt återbildas gälarna och lungorna börjar utvecklas. Inget av detta behöver ju grodan på land! Bilden tagen är tagen av Friedrich Böhringer .
Min granne hävdar bestämt att grodornas svansar försvinner för att de äter upp varandras svansar. Han sa att det är viktigt att inte ge för mycket mat till grodynglen när benen utvecklats, för då blir svansarna kvar. Jag hävdar att svansen återbildas och inte äts av. Vem har rätt?
Du har rätt och din granne har fel. Grodynglen absorberar sin svans tillbaka in i kroppen i de avslutande delarna av utvecklingen. Att äta upp svansen på ett annat yngel hade dels varit mycket tidsödande, dels varit riskfyllt eftersom den öppna sårytan blir en utmärkt grogrund för bakterier. I samband med att svansen återbildas slutar dock grodynglen att äta, för svansen ger dem all näring de behöver. Ungefär samtidigt återbildas också grodynglens gälar, och lungorna börjar utvecklas. När svansen och gälarna är återbildade, och lungorna fullt utvecklade, är grodan redo för ett liv på land.
Humlor lever i familjesamhällen som varje år byggs upp av en övervintrad drottning. På våren eller försommaren lägger hon en första kull ägg som hon själv föder upp. Detta blir till den första generationen arbetare, och de tar sedan över ansvaret för ägg och larver från drottningen. Litet senare i humleboets liv lägger drottningen ägg som blir till hanar (drönare) och nya drottningar. De lämnar boet för att para sig med andra drottningar eller drönare. Sedan dör hanarna, medan drottningarna äter upp sig och så småningom finner en övervintringsplats. Efter några månader dör den gamla humledrottningen och alla kvarvarande arbetare i boet, varefter cykeln börjar på nytt året därpå. På bilden, som är tagen av Panoramedia, får vi titta in i ett bo av åkerhumla, Bombus pascuorum.
Min man röjde gräs i en slänt på tomten och då uppdagades ett humlebo i marken med full aktivitet. Boet ligger lite avigt till och vi hade egentligen tänkt marktäcka för att bli av med gräs och ogräs. Dock vill vi inte förstöra boet. Har ni tips på hur vi kan fortsätta med arbetet utan att förstöra för humlorna?
Kul att ni har ett humlebo i trädgården! Humlorna hittar ingången till sitt bo genom att lära sig hur det ser ut runtomkring de första gångerna de flyger ut. Det gör nog inte så mycket om ni täcker marken en bit ifrån. Sen på senhösten eller vintern kan ni täcka allt eftersom boet då är tomt. Det är bara de nya drottningarna som överlever till nästa år och på hösten har de sedan länge flugit ut och hittat en övervintringsplats.
Kommentarer