Bredkantsskinnbaggen Leptoglossus occidentalis är ett stort och imponerande djur som är en ny bekantskap i Sverige. Från början kommer den från Nordamerika, där den kan vara en allvarlig skadegörare på barrträd. I Europa hittades den för första gången i Italien i början av 2000-talet, sannolikt införd med en virkestransport. Den har sedan tagit Nordeuropa med storm och är här för att stanna. Den övervintrar gärna i skrymslen och vrår på husväggar. Bilden är tagen av Ingegerd Gustafsson.
I slutet av september satt den här krabaten på fönsterrutan i Limhamn i Skåne. Den var omkring 2 centimeter lång, och det är insektens undersida vi ser på bilden. Är det någon jordlöpare? Jag har aldrig sett något liknande tidigare!
Detta är ingen skalbagge, utan en skinnbagge i den ganska lilla familjen bredkantsskinnbaggar (Coreidae). Den här arten heter Leptoglossus occidentalis på vetenskap, men svenskt namn saknas ännu.
Från början är det en nordamerikansk art, som man tror har kommit till Europa med timmertransporter. Den hittades först i Italien 1999, och i Sverige (i Lund) 2010. Det börjar bli ett ganska vanligt djur nu, med utbredning i hela södra Sverige. Utomlands, åtminstone i ursprungsområdena, kan den vara en allvarlig skadegörare på tall. I de västra delarna av Malmö har den under de senaste åren varit ganska vanlig på svarttallarna som planterats här och var. Man ser ofta djuret på hösten – det är den nya generationen skinnbaggar som ska övervintra och göra nya skinnbaggar nästa år.
Stockvargspindel, Acantholycosa lignaria, är en av de större arterna i spindelfamiljen vargspindlar. Spindeln förekommer i nästan hela Sverige. Den trivs bäst i soliga barrskogar och hittas särskilt på barkfallna stockar och stubbar. Bilden är tagen av Per Tjärdalen.
Vad är detta för spindel? Kroppen var 1,5 centimeter lång, och hela spindeln ungefär 3 centimeter om man räknar med benen.
Du har hittat en stockvargspindel som på vetenskap heter Acantholycosa lignaria. Den tillhör spindelfamiljen vargspindlar (Lycosidae) med knappt 60 olika arter i Sverige. Din spindel är en hona som bär på sin äggsäck i spinnvårtorna. Alla vargspindlar transporterar sin ägg på detta sätt. När äggen kläcks klättrar de små ungarna upp på honans rygg och stannar där ett tag.
På den här länken kan du läsa mer om stockvargspindel och se en karta över svenska fynd.
Nej, något ormskelett är det inte. Det syns bland annat på hur revbenen och själva skallen ser ut. Vi tror i stället att vår frågeställare har hittat lämningar av en större vattensalamander (Triturus cristatus) som tappat benen efter att den dött. Bilden är tagen av Rickard Abels.
Vi hittade det här skelettet inkilat i ett litet hål i väggen nere i en utvändig källartrappa i vår trädgård i södra Skåne. Kan det vara en orm, och i så fall vilken art? Eller är det en kopparödla? Vi har inte observerat orm i trädgården tidigare men har grodor och salamandrar här.
Det ser ut som skelettet efter en vattensalamander, vilket såväl skallen som formen på revbenen talar för. Fram- och bakbenen har dock brutits av, vilket gör att det liknar ett ormskelett ganska mycket. Baserat på att skallen är grov och väl avsatt, samt den långa kroppen (jämfört med brädorna på trädäcket), tror jag att det rör sig om större vattensalamander, Triturus cristatus. Det är den mer sällsynta av våra två salamandrar, men i Skåne kan den vara lokalt vanlig.
– Andreas Nord
Stort tack för hjälpen! Då ska vi se till att de får en bra miljö att leva i här i i trädgården.
Bitbocken, Spondylis buprestoides, räknas trots sina korta antenner till skalbaggsfamiljen långhorningar. Den är vanlig i hela Sverige och utvecklas i hård tallved. Vuxna bitbockar flyger gärna på natten, men lockas ofta av olika saker som doftar starkt av barrträd, till exempel tjära. De imponerar med sina stora käkar, men det är trots allt mycket ovanligt att bli biten av en bitbock! Bilden är tagen av Eja.
I somras härjade den här skalbaggen klumpigt runt mitt hus som jag målar med tjärvitriol. Jag bor på en skogstomt utanför Gnesta i Södermanland. Jag upplevde att de kom i mycket större antal när jag började med målningen. Baggarna kraschar in i väggen och trillar även ner i stuprännan, för att sen åka kana ner i stupröret och dessvärre hamna i vattentunnan. Det är så många just så det är nästan lite obehagligt att försöka måla vidare. De flyger ju tyst och rätt emot mig!
Jag tömde vattentunnan och kunde då räkna hur många som bara på en dag tagit vägen genom stupröret, nio stycken! Läderbaggen stämmer i utseende tror jag, dock inte i beteende. De här skalbaggarna far omkring mitt på dagen i hetaste solen och inte kvällstid. Rätt grova nypor fram också. Kan de bitas?
Det här är en långhorning som kallas för bitbock på svenska och Spondylis buprestoides på vetenskap. Den utvecklas i döda tallar. Larven förpuppas inne i veden och skalbaggen har därför god nytta av de kraftiga käkarna när den ska gnaga sig ut och börja sitt vuxenliv. Det här är ett typiskt högsommardjur. Den är i första hand nattaktiv och dras gärna till olika ljuskällor som till exempel utomhusbelysning, men även till olika saker som luktar som barrträd (t.ex. tjärvitriol). Barrträdsdoft lurar nämligen skalbaggen att tro att det finns lämpliga platser att lägga ägg på.
Bitbocken är helt ofarlig och är aldrig ett skadedjur, men den kan nypa till litegrann den blir uppretad (mest om den hanteras våldsamt).
Vi har skrivit om bitbockar vid några tidigare tillfällen. Följ den här länken för mer information.
– Andreas Nord
Tack snälla! De är lite läskiga ändå. Det känns ju som att de lever utan självbevarelsedrift! Vi fällde en gammal murken tall några veckor innan baggarna började komma. Och kanske lockas de också av tjärdoften.
Fläckig vinbergssnäcka, Cornu aspersum, hör hemma i Medelhavsområdet men har förts in i Sverige och många andra länder. Sedan länge har den förekommit här och där i sydligaste Sverige, men under de senaste åren har den snabbt blivit mycket vanligare. Forskarna bedömer alltjämt att risken för invasivitet är låg, men det råder stor enighet i att fläckig vinbergssnäcka kan komma att orsaka stor skada där den väl etablerat sig. Det är just detta som vår frågeställare fått uppleva i sin trädgård på Skånes sydkust. Bilden är tagen av Rosser1954.
Jag bor i Kåseberga i Skåne. Här har jag haft vinbergssnäcka i min trädgård i över 50 år, utan några som helst problem. För två år sedan upptäckte jag några exemplar av fläckig vinbergssnäcka och nu finns det tusentals sådana i trädgården. De tränger ut den vanliga vinbergssnäcka och äter alla mina växter och är faktiskt ett större problem än mördarsnigeln. Är fläckig vinbergssnäcka invasiv? Vad kan jag göra? Jag vill inte ta död på alla andra snäckor, men jag vill komma tillrätta med problemet eftersom de fläckiga vinbergssnäckorna nu äter upp allt jag planterar.
Fläckig vinbergssnäcka (Cornu aspersum) har sedan tidigare flera varaktiga populationer längs den skånska sydkusten, och den verkar ha ökat sitt utbredningsområde ordentligt i Sydsverige under de senaste åren. Det förvånar mig därför inte att den nu har dykt upp i din trädgård.
Fläckig vinbergssnäcka är införd i Sverige. Flera införslar ligger långt tillbaka i tiden, men det finns alltjämt en stor risk för att arten oavsiktligt förs in via handelsträdgårdar som importerar växter från Europa. Arten har nog gynnats kraftigt av de allt varmare och torrare somrarna, och mildare vintrarna också för den delen. Det har i vissa avseenden gjort det skånska klimatet mer likt det i fläckiga vinbergssnäckans ursprungsområden i Medelhavsområdet och längs den västra Atlantkusten. I nuläget betraktar inte Artdatabanken fläckig vinbergssnäcka som en invasiv art, och bedömningen är att det även framåt finns låg risk för invasivitet i ett svenskt perspektiv. Däremot är den allmänna uppfattningen att det finns risk för att arten kommer att orsaka stor skada där den väl etablerat sig. Det är just detta du tyvärr upplever i din trädgård.
Fläckig vinbergssnäcka växer betydligt snabbare än vinbergssnäcka (Helix pomatia), så det är inte omöjligt att en konkurrenssituation kan uppstå. Eftersom arten är lätt att känna igen (vinbergssnäcka har ett toppigare skal utan distinkta fläckar), kan en lösning vara att försöka avlägsna de individer du hittar. Vissa anser till exempel att fläckiga vinbergssnäckan är en delikatess och i såväl Spanien som Frankrike är det oftast just denna snäcka som serveras på bordet. På många håll i Europa odlas den för humankonsumtion. Kolla också in den här videon för några experttips för att stävja fläckiga vinbergssnäckans framfart!
På den här länken kan du läsa mer om fläckig vinbergssnäcka.
Trepunktsskräpmal, Hofmannophila pseudospretella, är en liten fjäril som ofta hittas inomhus. Den räknas normalt inte som en allvarlig skadegörare, men hittar man den i huset kan det ändå vara bra att ta en extra titt på lättillgänglig torrskaffning i skafferiet, och ullprodukter i garderoben. Bilden är tagen av Britt Ahlman.
Vad kan detta vara? Jag hittade flera stycken i vårt vardagsrum, på toaletten och i sovrummet i somras. Tacksam för svar!
Jag tycker mest att det ser ut som en liten fjäril som heter trepunktsskräpmal, Hofmannophila pseudospretella. Den hittas framförallt inomhus, men under varma sommarnätter ser man den ibland också utomhus.
Trepunktsskräpmal räknas inte som ett svårt skadedjur, eftersom larven mest lever på diverse vegetabilier och döda animalierester. Det är inte ens säkert att malarna kommer inifrån huset, utan de kan ha utvecklats i ett uthus intill, där det finns döda insekter eller insektsrester som sitter fast i spindelnät. Men har man exponerad ull/ylle (till exempel filtar, plädar, eller tröjor) eller vissa matvaror (gryn, mjöl, och liknande) lättillgängliga, kan detta också smaka gott för larverna. Så det är bra att ha uppsikt över vad som händer i skafferiet och garderoben, för säkerhets skull.
Vi tror att det är fjädermygglarver som trivs så bra i vår frågeställares spridningsbrunn. Hur många larver kan du räkna till? Bilden är tagen av Glenn Kvist.
Jag har enskilt avlopp och fick för mig att göra rent spridningsbrunnen. Först är det en trekammarbrunn, sedan kommer spridningsbrunnen och slutligen infiltrationsbädden som gråvattnet rinner ut i för att rena. I botten av spridningsbrunnen hittade jag tusentals (!) små vita larver eller maskar. Jag kunde inte avgöra om de lever eller är döda, eftersom de inte rör på sig. Vet ni vad det är?
Jag tror att det är fjädermygglarver. De kan finnas i oerhörda mängder i det som på engelska kallas för ”sewer sludge”, och på svenska bäst beskrivs som avloppsslam. Jag hade nog förväntat mig att det skulle vara röda arter med hemoglobin i en sådan miljö, eftersom de är bättre på att binda syre från omgivningen i kroppen. Det kanske inte är så syrefattigt i spridningsbrunnen?
– Viktor Nilsson Örtman
Tack så mkt för svaret! Dessa larver är alltså inte skadliga, utan kanske tvärtom nyttiga eftersom de äter av slammet?
Ja, precis. Med mindre än att det blir så många att de stoppar flödet, så hade jag inte varit bekymrad.
Humlor lever i familjesamhällen som varje år byggs upp av en övervintrad drottning. På våren eller försommaren lägger hon en första kull ägg som hon själv föder upp. Detta blir till den första generationen arbetare, och de tar sedan över ansvaret för ägg och larver från drottningen. Litet senare i humleboets liv lägger drottningen ägg som blir till hanar (drönare) och nya drottningar. De lämnar boet för att para sig med andra drottningar eller drönare, varefter hanarna dör och drottningarna så småningom finner en övervintringsplats. Efter några månader dör den gamla humledrottningen och alla kvarvarande arbetare i boet. Nästa år upprepas cykeln! På bilden, som är tagen av Panoramedia, får vi titta in i ett bo av åkerhumla, Bombus pascuorum.
Min man röjde gräs i en slänt på tomten och då uppdagades ett humlebo med full aktivitet i marken. Boet ligger lite avigt till eftersom vi egentligen hade tänkt marktäcka för att bli av med gräs och ogräs. Dock vill vi inte förstöra boet. Har ni tips på hur vi kan fortsätta med arbetet utan att förstöra för humlorna?
Kul att ni har ett humlebo i trädgården! Humlorna hittar ingången till sitt bo genom att lära sig hur det ser ut runtomkring de första gångerna de flyger ut. Det gör nog inte så mycket om ni täcker marken en bit ifrån. På senhösten eller vintern kan ni täcka allt eftersom boet är tomt då. Det är bara de nya drottningarna som överlever till nästa år, och på hösten har de sedan länge flugit ut och hittat en plats att övervintra på.
– Georg Andersson
Tack för svar. Vill gärna ha de kvar, särskilt med tanke på att boet inte ens är en armlängds avstånd från mina tomatplantor!
Bakborstig rovmask, Hediste diversicolor, är en av Sveriges vanligaste havsborstmaskar. Den blir upp till 15 centimeter lång och lever vanligtvis i miljöer med låg salthalt, till exempel på långgrunda sandstränder, men den påträffas också bland stenar och skal djupare ned. Födan består av alger, plankton och smådjur som masken fångar i ett nät tillverkat i den yttre delen av sin gång. Nätet äts upp helt och hållet varefter ett nytt nät tillverkas. I Sverige finns den bakborstiga rovmasken från Bohuslän och ända upp i Bottenviken. Bilden är tagen av E. Lazo-Wasem.
Jag är en gymnasiestudent med enormt intresse för zoologi . I framtiden tänker jag utbilda mig inom biologi, men för tillfället håller jag på med det på fritiden. Min senaste besatthet är havsborstmaskar och jag skulle hemskt gärna vilja gå ut i fält och observera samt fotografera olika arter av havsborstmask.
Hur gör man det på bästa sätt? Det känns inte som att gräva runt och hoppas är effektivt nog. Finns det särskilda metoder? Hur hittar man enklast olika arter av havsborstmask?
Det är ju helt perfekt! Vi behöver fler dedikerade biologer! Kul också att du särskilt intresserar dig för havsborstmaskar eftersom de ser ut och lever på så många olika sätt. De finns i alla möjliga marina miljöer, från våra grunda bottnar ner till de allra djupaste delarna av haven, till exempel vid de varma djuphavskällorna.
Om man skall leta efter havsborstmaskar i våra vatten så är det en bra ide att använda olika metoder. Du kan till exempel gräva upp sand med en spade på grunt vatten på en sandstrand och sålla sanden. Då kommer du att hitta de arter som lever nedgrävda i botten. Detta kan du också prova på lite mer leriga bottnar och där det finns vegetation. Ett annat sätt är att lyfta på stenar och då hittar du arter som lever på stenarna, eller i nederkanten på dessa. Man kan också snorkla och leta runt i tångbältena och ha med sig en akvariehåv. Leta då speciellt inne bland algerna. Om du har tillgång till en båt så kan du göra en liten ”skrapa” med en nätpåse bakom. Själv byggde jag en sådan av en gammal trädgårdskratta (bara nederdelen!) och ett par dykvikter och en gammal fiskehåv. Släpar man denna skrapa långsamt på en mjukbotten som ligger lite djupare så kan du få upp exempel på alla de arter av havsborstmaskar som lever på eller i mjukbottnar.
– Per Carlsson, gästexpert
Vill du artbestämma havsborstmaskar, eller bara lära dig mer om djurgruppen, rekommenderar jag att du lånar Nationalnyckeln till havsborstmaskar. Den finns på nästan alla bibliotek. Boken är en del i det stora nationalnyckelprojektet, vars syfte är att göra bestämningsnycklar till alla flercelliga organismer i Norden. Det finns redan nationalnycklar för ett stort antal djur- och växtgrupper.
Daggmaskar kan fly ned i sina gångar med blixtens hastighet. Det är en bra egenskap för att undvika att bli uppäten av till exempel igelkottar och grävlingar, som både älskar daggmaskar.
Jag har upptäckt dessa otroligt snabba maskar i trädgården. De kommer fram när det är mörkt ute, men försvinner otroligt snabbt när man närmar sig. De stora verkar vara snabbare än de små. Jag vill gärna veta vad det är för något!
Det är en daggmask på filmen, men jag kan inte avgöra vilken art det rör sig om. Daggmaskar är förvånansvärt snabba när det gäller – en viktig egenskap för att undvika att bli uppäten.
– Andreas Nord
Wow! Det hade jag ingen aning om. Och ingen i min omgivning hade gissat på detta heller. Tack så mycket för hjälpen!
Kommentarer