Jag besvarar en mängd frågor inom NV-området som barn skriver. Nu har jag fått en som jag går bet på. Den lyder som följer: Varför har fiskar så många ben?
Egentligen borde nog frågan vara ”Varför har t ex däggdjur så få ben?”. Primitiva fiskar är ju ursprunget till ryggradsdjuren (egentligen ryggsträngsdjuren = kordaterna) och man kan på ett fiskskelett se ursprunget till många av våra ben. Vi har dock under årmiljonerna fått en stor reducering av antalet så att ben har ombildats, vuxit ihop och tillbakabildats. Landlivet har således lett till ett urval för färre men stabilare ben medan man inte behöver lika mycket stödjande ben när man ”svävar” i vatten. Hos benfiskarna är väl istället många mjuka ben en bra lösning (Valar och dyl är dock en annan historia, de har ju utvecklingsmässigt gått via landlevande däggdjur och sedan från dessa förutsättningar återanpassats för vattenliv). De primitivaste kordaterna är ju på någor sätt lite segmentlika, nästan som maskar. Rent genetiskt är nog ett sådant repetativt mönster med många lika ben eller kroppsegment lätt att åstadkomma och därför ofta en första, ursprunglig lösning. Jfr daggmaskar, tusenfotingar, osv. Det behövs nog inte en gen för varje rand på en zebra, utan bara en anlag för att repetera en procedur. Därför får man tänka sig att de ursprunliga, enkla ryggradsdjuren var uppbyggda på detta sätt. De mest primitiva nu levande, pirålar, sjöpungslarver och nejonögon är ju masklika. Exempelvis våra extremiteter var nog ursprunligen sjustråliga, dvs sju fenstrålar som sedan ombildats till fingrar. Detta har ju hos de moderna djuren reducerats till fem.
– Från frågearkivet
