Jag har länge funderat på varför det finns en näringskedja. Jag äter mindre och mindre med kött för när jag tittar på levande djur ser jag att alla har ungefär samma ”kroppsspråk” eller hur man ska uttrycka det och alla liv är så fantastiskt byggda med sinnen och är vackra MEN så ska de behöva bli föda åt andra!! Verkar helt fel för mig. Kan det ha blivit fel någonstans, jag undrar varför det har blivit så i tidernas begynnelse.
Först får vi nog bara konstatera att vill vi överleva gäller det att äta något som kommer från växt- eller djurriket. Vad detta sedan blir finns det inget givet svar på, i alla fall kommer inte naturen tala om för oss hur det ”bör vara”. Det vi kan konstatera är att det finns väldigt många fler djur än människan som äter kött, även då kött av djur som liknar dem själva mycket. Att det skulle vara ”fel” att äta kött ur ett evolutionärt eller ekologiskt perspektiv är därför svårt att se.
Historiskt sett (stenåldern och bakåt) har nog människan överlevt på många olika sorters dieter beroende på vad som funnits tillgängligt. Kött av större djur har kanske mest varit lyx. Jag har till exempel sett det föreslås att vad gäller kött så var människan en gång troligen en utpräglad asätare, som främst tog rester av måltider från de stora rovdjuren. Likt hyenor.
Det är rimligen ett sentida fenomen att människor överhuvudtaget kan välja vilken mat de skall äta, man har nog fått äta det som funnits att tillgå. I de fall där lyxen funnits att välja födokälla har synpunkter på detta säkert varierat över tiden, kopplat till förändringar i religion och kultur. Idag har många möjlighet att välja och då kan man välja bort kött om man vill.
Var vi skall dra gränsen för vad vi skall äta utifrån perspektivet ”de är så lika oss” får nog varje människa bestämma själv.
– Åke Lindström
Många djur som lever på en utpräglad växtdiet måste ägna väldigt mycket tid åt att hitta, tugga och smälta maten. Tänk till exempel på idisslarna, kor och får, som äter praktiskt taget ständigt, utom när de ligger och smälter maten, det vill säga, tuggar om maten ännu en gång.
De djur som å andra sidan äter kött, har tid till annat. Katter sover bort mycket tid, det vet vi som har katt hemma. På så sätt spar de på krafterna och maten räcker längre. Hundar, som ofta jagar i flock, har tid över åt sociala aktiviteter, det vet vi som har hund hemma. Hundar tillbringar mycket av dagen med att ”prata” på ”kroppsspråk”, med varandra, slicka varandra och överhuvudtaget socialisera sig.
I Afrika har det funnits flera människoarter som har ätit övervägande växter, utan att tillaga dem. Det ser man på tändernas utformning, stora, platta kronor för att mala sönder maten, och slitage. Växter innehåller kisel, som sliter hårt på tänderna. Men dessa utvecklingslinjer har försvunnit i konkurrens med andra arter. Vår art, som tidigt inkluderade kött i sin diet, vilket man ser på hur våra tänder ser ut, fick emellertid tid över för annat än ren födoanskaffning. Denna tid har använts för socialisering, det vill säga man har suttit och samtalat, skvallrat, som Lasse Berg uttrycker sig i sina böcker om människans ursprung. Detta har varit betydelsefullt för människans utveckling. Tiden har också räckt till för kulturella aktiviteter, religionsutövning, i form av shamanism, förekom tidigt. Liksom växtodling och inte minst att vi började tillaga maten, det vill säga bryta ner de svårtuggade cellulosaväggarna i växtcellerna utanför kroppen, i kokkärlen. Till kulturutövning hörde också avbildningar av djur på grottväggar, och så småningom de märkligaste av alla kulturyttringar i form av musik och matematik. Tyvärr har mycket tid också ägnats åt allt mer sofistikerade sätt att slå ihjäl varandra.
Man kan se på köttdiet på olika sätt men jag tror den varit grundläggande för människans utveckling. Ur moralisk synvinkel har människan som art många brister, men vi måste nog ta det ”illa” med det goda. Det är denna blandning som gör att vi är just människor. Numer kan individer välja var på skalan köttdiet – växtdiet han eller hon vill vara. Låt oss vara nöjda med det.
– Lars Lundqvist
