Jag är nyfiken på att veta en sak ur ett biologiskt perspektiv. Är döden en sjukdom? Och om döden är en sjukdom varför gynnades den av evolutionen? Här menar jag den normala döden som finns i våra arvsanlag om jag har rätt, eller döden som orsakas av biokemiska ändringar i en organisms kropp.
Men den ”normala döden” så antar jag att du undrar egentligen varför vi åldras. Detta är faktiskt en riktigt intressant fråga, tycker jag. Det är klart att det finns många oilka mekanistiska förklaringar som har att göra med att kroppen slits ut på ett eller annat sätt; till exempel att celler förstörs av fria radikaler, eller att celler genomgår en ”programmerad död” för att telomererna har blivit för korta (båda av dessa exempel har varit mycket i media de senaste åren). Men det finns vissa organismer som aldrig åldras, framförallt bakterier och andra encelliga mikrober. Det visar att det är möjligt att utveckla metoder för att undvika eller reparera kroppsligt slitage, bara det gynnas under evolutionens gång.
Det finns två olika huvudteorier varför vi (och de flesta andra djur) åldras. Det finns bevis för båda två i olika sammanhang, och det är mycket möjligt att de samspelar. Den första är mutationsackumulering; dvs att nya mutationer kommer till hela tiden under vår levnad, och till sist blir det så många mutationer att celler förstörs. Den andra heter antagonistisk pleiotropi, och går ut på att det finns egenskaper som är bra när man är ung men dåliga när man är gammal. Till exemple försök på bananflugor har visat att honor som lägger många ägg i snabb takt lever kortare än honor som lägger färre ägg i långsam takt, förmodligen just för att kroppen slits ut snabbare. Snabb äggläggning är med andra ord bra för flugan när hon är ung (för att hon producerar avkommor snabbare än sina konkurrenter) men dåligt när hon blir gammal (för att hon dör tidigt).
Fast det kan inte vara hela historien, för att en fluga som lägger många ägg som gammal och få som ung borde egentligen klara sig lika bra som en fluga som lägger många ägg som ung men som dör i förtid, eller hur? Saken är att selektionen försvagas under livstiden, när man ser på hela populationen. Ju längre man lever desto större blir chansen att man dör av en slump – en långlivad bananflugehona kanske kan drunkna i ett vinglas eller bli uppäten av en spindel. Den andelen individer som fortfarande lever vid en viss ålder kommer därför att ständigt krympa med stigande ålder, även om kroppen skulle aldrig slitas ut. Det betyder att fördelar vid ung ålder ”väger tyngre” i selektionen än fördelar vid gammal ålder, bara för att yngre individer är fler. Så även om den långlivade och den kortlivade bananflugehonan kan producera lika många avkommor totalt kommer den kortlivade honan att gynnas för att vissa av de långlivade honorna kommer att dö slumpvis innan de har lagt alla sina ägg.
Att undvika eller reparera kroppsligt slitage kommer dessutom alltid att kräva energi eller andra resurser, och detta medför en kostnad till individen. Kostnader (och fördelar) som kommer tidigt i livet kommer att väga tyngre än kostnader (och fördelar) som kommer sent i livet, så evigt liv kan oftast inte selekteras i naturliga populationer. En individ som kan reparera kroppen kan visst leva länge, men kommer att betala en kostnad jämfört med de som inte investerar lika mycket i reparationer, och har ändå ingen garanti om ett långt liv just på grund of slumpvisa dödsorsaker.
Så nej, döden är inte en sjukdom. Man kan snarare säga att den är inbyggd i systemet.
– Jessica Abbott.
