Jag är ålagd att sätta in en trekammar brunn med infiltrering. Att jag skall sätta in en trekammar brunn förstår jag. Men en infiltrering stoppar inte kvävet från att urlakas till grund vattnet och åker ut till sjön i alla fall med den följden att den växer igen mera än utan infiltrering. Jag bor 600m från sjön så om man inte infiltrerar så tar ju växterna upp kvävet. Fosfor kan man ju ta bort med fällor men det är vi inte ålagd att göra så det urlakas också med tiden. Kvävet är ju för dom gröna växtdelarna och fosfor ökar tillväxten av rötter. Så jag undrar om det ökar tillväxten i sjön med infiltrering när man bor långt ifrån sjön.
Detta är ett ständigt återkommande diskussionsämne, som inte alltid går att svara helt korrekt på. Det varierar lite från fall till fall och beroende på mark och avstånd till ytvatten.
Men kvävet i utsläppen kommer mest som ammonium, eller som aminogrupper i organiskt material som blir ammonium vid nedbrytning. Ammonium brukar inte lätt lakas ut, utan brukar först omföras till nitratjoner via bakterier i marken. I leriga jordar kan ammonium dock låsas fast vid markpartiklar.
I infiltrationsanläggningar blir det efter en tid normalt syrebrist, vilket leder till att nitratjonerna tas om hand av andra bakterier som denitrifierar det, dvs omför det till kvävgas som letar sig upp till atmosfären. Ju lerigare marken är desto mer denitrifieras.
Givetvis kan det i början av en infiltration lakas ut nitrat, men eftersom det i det här fallet är 600 m till sjön leds infiltrationsvattnet förmodligen ut i ett dike där det mesta av nitratet tas om hand av växterna. Så infiltrationen har alltid en positiv effekt, även om jag som biolog gärna hade sett att man istället ledde vattenströmmarna från trekammarbrunnen ut i ett nätverk av ytligare rör i en ängsmark eller vall där växterna kunde ta hand om såväl kvävet som fosforn.
– Bengt Nihlgård
Uppföljning: Tack för ditt svar på min fråga. Vi är 17 hushåll som bor på 2 kilometer så kommunen vill inte bygga ett gemensamt reningsverk till alla i by. Men du skriver att avlopps vattnet nog rinner ut i ett dike (som det gör i dag), men det gör det inte i en infiltration utan det följer med grundvattnet ut i sjön. Dessa ombyggnationer som görs i hela Sverige tror jag kan leda till ökade utsläpp i sjöar och hav. Vi på landsbygden har vi ju möjligheter att leda avloppsvattnet ut i skog och mark. men det får vi inte. Att man bygger riktiga filteranläggningar för strandnära tomter det är ju bra. Så jag vill vet om sjön växer igen mera med denna åtgärd då man bor långt ifrån sjön?
Jag tror inte att någon kan svara korrekt på din fråga om en infiltrationsbädd långt ifrån sjön leder till att sjön växer igen pga transport av fosfor och kväve i grundvattnet. Dels pga att det är svårt att veta hur snabbt och om grundvattnet på platsen verkligen kommer till sjön, dels pga markers olika förmåga att ta hand om (denitrifiera) nitratkvävet och binda upp fosfatjonerna. Med 600m till sjön torde det på måttligt lutande marker ta väldigt lång tid för en nitratjon att komma till sjön, om den nu inte skulle denitrifieras innan vilket jag skulle tro. Vad gäller fosfatjoner är de inte särskilt rörliga i vanliga marker utan binds till såväl kalcium-, som järn- och aluminiumjoner, vilka det finns mycket gott om i de flesta svenska marker. Det svar som låter mest sannolikt är att det inte kommer att ske någon påverkan på sjön inom överskådlig tid av en infiltration i ditt fall, om inte ett dräneringsrör från infiltrationsanläggningen läggs så att vattnet rinner rakt ut i sjön.
Olika kommuner ställer lite olika krav. Här hemma sa man för 20 år sedan att jag skulle kunna infiltrera i min äng om jag kunde få Naturvårdsverket att godkänna upplägget. Det krävdes ritning och analyser. Det kändes för jobbigt varför det blev en infiltrationsbädd. Numera är man tveksam till om denna räcker för att ta hand om fosfatet, eftersom det finns ett avledningsrör som leder ut till ett dike som sedan efter ca 1000m når en å. Visst är man fundersam, men det är bara att analysera och ta reda på fakta. Finns det något fosfat? Ja, så tänker jag.
– Bengt Nihlgård
