Växter påverkas av salthalten där de växer, men vissa arter är väldigt salttoleranta. Quinoa (Chenopodium quinoa), som vi ofta har på middagsbordet, är ett exempel på en växt som är väldigt hög tolerans för höga salthalter. Bilden är tagen av Michael Herrman.
Jag håller på att göra mitt gymnasiearbete och jag tänker undersöka hur växter påverkas av salt. Jag vill alltså odla en växt och vattna det med olika saltkoncentrationer. Men jag vet inte vilken växt jag ska välja för att odla. Därför vill jag fråga er om tips på en saltkänslig växt som även växer snabbt.
Ett mycket bra förslag på projekt! Jag skulle föreslå att du tittar på hur frön kan gro i olika salthalter, snarare än att du tittar på hur mer eller mindre fullvuxna växter klarar bevattning med salt. Då kan du göra fler experiment efter varandra eftersom det bara tar en vecka innan det händer något med fröet och det börjar gro. Du kan också analysera flera ”individer” och fler saltkoncentrationer, vilket gör att du kan räkna statistiskt på dina experiment och aktivera även läraren i matematik.
Nu när det börjar bli vinter kan du köpa fågelfrön i de flesta matvaruaffärer (sådana frön som man matar fåglarna med utomhus). Köp en påse med blandade frön så får du flera olika sorters växter att experimentera med och du kan se om de har olika salttolerans. Påsarna brukar innehålla solrosfrön, hampfrön, havre, korn och vete.
Salttolerans är faktiskt ett väldigt hett forskningsområde, då det är ett ökande problem i världen, och det är många forskare som jobbar med detta. Torktolerans är ett liknande forskningsområde som också är hett.
Lycka till!
– Mats Hansson
Som komplement till Mats skulle jag vilja tillägga att rädisa och gurka är lättodlade växter som är känsliga för salt. Rädisa används ofta för denna typ av tester, den gror dessutom mycket fort.
– Håkan Wallander
Vill du ha en extremt salttolerant växt att komplettera med så ta med lite quinoafrön. De tål mycket mer salt än de flesta växter; flera hundra millimolar.
Vi människor visar ofta våra känslor genom att gråta. Djur visar också känslor som ilska och frustration på olika sätt, men framförallt genom olika beteenden. Gråta kan de också, men det är mest för att hålla ögat fuktigt.
Gråter djur? Rådjurskid kan ju låta som om de gråter. Gör de det med tårar också? Är det något annat djur som gråter tårar?
Djur kan gråta på så sätt att de har tårkanaler som utsöndrar vätska. Men till skillnad från oss människor så finns det inga riktigt tydliga bevis för att djur gråter för att visa sina känslor (sorg, smärta, o.s.v.). De använder istället vätskan från tårkanalen för att smörja upp hornhinnan så att ögonen inte torkar ut. Men djur kan ju såklart visa sorg, smärta, ångest, frustration och andra känslor som vi brukar förknippa med gråt på andra sätt, t.ex. genom olika läten och olika typer av beteenden.
Den bruna stenkryparen, Lithobius forficatus, är en av de knappt 100 tusenfotingarna som finns i Sverige. Det är ett glupskt rovdjur som är vanligt i stora delar av landet. Om denna, och andra, tusenfotingar kan man läsa i Artdatabankens webbresurser eller i det praktfulla bokverket ”Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna”. Bilden är tagen av Aleksandrs Balodis.
Vi har fått i uppgift att titta närmare på småkryp och valde då den bruna stenkryparen. Vi har hittat väldigt lite information om den här arten. Kan ni ge oss några tips?
Det bästa ni kan göra för att hitta information om bruna stenkryparen är nog att titta i den del av Nationalnyckeln som behandlar just mångfotingar. Se här.
Ert lokala bibliotek kan säkert hjälpa er att få fram boken!
– Andreas Nord
Samma information finns också lättillgänglig som Artfakta från Artdatabanken. Artdatabanken är en organisation som försöker förmedla information om alla Sveriges växter och djur! Här kan ni läsa mer.
Spindlar är sinnrika djur. Genom att släppa ut en tråd från spinnvårtorna rakt ut i luften kan de överbrygga stora avstånd och till och med flyga.
Hur gör spindlar för att spinna en tråd horisontellt över ett stort avstånd där de inte kan mellanlanda?
Jag skulle tro att de spinner en tråd som de släpper ut från spinnvårtorna och som förs iväg med luften. Om spindeln är liten följer den också med och transporteras med s.k. ”ballooning”. Större spindlar tror jag kan sitta kvar och hoppas på att spinntråden fastnar/landar på ett fast underlag och sedan kan de klättra över. Många spindlar använder sin tråd som säkerhetslinor när de klättrar på ytor där de inte känner sig helt säkra på att de kan hålla sig kvar.
– Ellen Sandström
Här är fantastisk film på hur spindlar kan överbrygga 25 m(!):
Den vackra svampen violett geléskål, Ascocoryne sarcoides, är ganska vanlig på olika lövträd som björk och bok under senhösten. Bilden är tagen av Oscar Arnell.
Jag undrar vad det som är på bifogad bild är för något? Bilden togs i mitten av november på en nedfallen bok i Rövarekulans naturreservat i Skåne.
Du har hittat en svamp som heter violett geléskål, Ascocoryne sarcoides. Den är lite kul eftersom den förekommer i två ganska distinkta stadier.
Det stadie som du hittar är det asexuella anamorf-stadiet, som producerar så kallade konidier, det vill säga sporer som är i stort sett genetiskt identiska med varandra och produceras genom kloning. I detta stadie ser den violetta geléskålen ut som lila geléaktiga blobbar, och påminner en del om gelésvampar som släktet Tremella i ordningen Tremellales.
I det sexuella telemorf-stadiet producerar svampen så kallade ascosporer som produceras genom sexuell förökning mellan två olika individer. I detta stadie ser den den violetta geléskålen mer ut som som skålsvamparna i ordningen Pezizales.
Den violetta geléskålen är dock inte särskilt nära släkt med varken gelésvampar eller skålsvampar, utan hör till ordningen disksvampar, Helotiales.
Arten är vanlig på ved av lövträd som björk och bok under senhösten.
Två ekar har krockat med varandra söder om Backåkra i Skåne. Varför blir det så? Bilden är tagen av Martin Wierup.
Jag har ett stort intresse för träd och bifogar ett fotot av krokande träd – som ej väjer för varandra. Något måste ha gått fel i den normala växtfysiologin, eller vad kan det bero på? Jag har sett detta både hos en ek som finns söder om Backåkra vid Tyge å och hos en bok som står på nya kyrkogården i Löderup. I bägge fallen ser de ut att komma från samma rot – men även om så ej är fallet bär de sig korkat åt.
Träd kan växa ihop, även träd av olika arter. Jag har sett bok och ek, men minns inte var. Det finns gott om bilder ute på nätet, t ex. här.
Fenomenet kallas “inosculation” och det finns även bland annat en artikel på engelska Wikipedia-sidan. Det finns folk som på dylikt sätt får träd till att växa samman i speciella former för prydnads skull.
Vad nyttan är för träden är dock svårt att säga. Växter formar sig efter omgivningen och växer där det finns plats att växa, eftersom de ofta har en icke-determinerad utveckling. De kan växa ihop med, och runt, både stenar och järnstaket. Så det behövs kanske ingen nytta utan endast acceptans.
Växter är absolut intelligenta, i så mening att de processar mångfacetterad information, tar beslut och minns det, men ett självmedvetande finns det inga indikationer för som gör det värt att diskutera. I dagligt tal, en 500-årig ek borde nog ha dött av tristess för länge sedan om den hade självmedvetenhet.
Den pampiga åsandsländan, Ephemera danica, är en av våra allra största dagsländor. Den flyger tidigt på året. I södra Sverige redan i slutet av maj, men längre norrut något senare. Bilden är tagen av Hectonichus.
Jag undrar vid vilken tid på året de första dagsländorna går från larv- till vuxenstadiet. Kan det vara så tidigt som april/maj i Skåne?
Dagsländorna är tidigt på vingarna i Skåne. Om man tittar på antalet registrerade fynd på Artportalen ser man att toppen i Skåne infaller i månadsskiftet maj/juni, men att det finns fynd i hela maj månad och ibland också så tidigt som i april (och några enstaka fynd i mars).
Observationer av vuxna dagsländor i Skåne, hämtade från Artportalens databas åren 1900-2020.
Ser man till hela landet är bilden delvis en annan, men det är tydligt att dagsländorna har sin främsta flygtid ganska tidigt på sommaren. De bifogade bilderna visar hur det ser ut för Skåne och för landet i stort.
Observationer av vuxna dagsländor i hela Sverige, hämtade från Artportalens databas åren 1900-2020.
En sötvattenshydra, Hydra vulgaris, från en liten damm i Malmö. Hydrorna är nässeldjur, precis som t.ex. maneter, och finns särskilt i olika marina miljöer. Vissa arter lever dock i sötvatten. Sötvattenshydran är en av dem, men det vetenskapliga namnet till trots (vulgaris = vanlig) är det inte ofta man stöter på djuret. Bilden är tagen av Ida Lindberg.
När jag undersökte djurlivet i en damm i Malmö som en del av ett skolarbete hittade jag en organism som jag inte känner igen. Den sitter fast på ett dött löv och ligger i en vanlig matsked.
Vet ni vad det är för något?
Det du har hittat är med största sannolikhet en Hydra vulgaris (ofta kallad sötvattenshydra på svenska). Det är ett nässeldjur, avlägset släkt med maneter, som använder sina tentakler med nässelceller för att fånga förbipasserande organismer som mat. De är alltså små rovdjur. De kan föröka sig både sexuellt och med avknoppning, i det senare fallet knoppas en bit av djuret av, oftast från ”foten”. Det blir en ny individ som är en genetisk kopia av den första. Även om det vetenskapliga artnamnet ’vulgaris’ betyder ’vanlig’ är sötvattenshydra inget man springer på särskilt ofta!
Schimpansen (Pan troglodytes) är människans närmaste släkting. I det vilda kan de bli 40-50 år gamla, men är de egentligen medvetna om just hur gamla de är? Bilden är tagen av Ikiwaner.
Är djur, t.ex. fåglar, schimpanser eller elefanter, medvetna om sin ålder och hur gamla de kan bli? Vet de då hur de ska bete sig för att bli långlivade?
Det korta svaret är nog att det är ingen som vet. Olika experiment har visat att djur som börjar närma sig slutet av sitt liv beter sig i många fall på ett annat sätt än unga djur. Till exempel kan en fågel som ”känner på sig” att detta är nog sista chansen att lägga ägg investera mer i reproduktion än en fågel som har många år kvar framför sig. Detta verkar vara en anpassning – är chansen att överleva till nästa år låg i alla fall är det bättre att satsa allt på reproduktion och hoppas på att få så många ungar som möjligt. Fenomenet kallas för ”terminal investment”.
Men förekomsten av ”terminal investment” innebär inte nödvändigtvis att djuren medvetet vet hur gamla de är. Djurs medvetande är överlag väldigt svårt att studera eftersom vi kan aldrig vara säker på hur de upplever saker. Så jag tror inte att vi kan veta om djur ”vet” hur gamla de är.
Däremot kan vi konstatera med säkerhet att evolution är väldigt effekt på att ta fram strategier som maximerar en individs totala reproduktionsframgång under sin livstid, men inte nödvändigtvis dess livslängd. En genvariant som till exempel ökar produktion av ungar på bekostnad av livslängden kommer alltid att gynnas över en variant som ökar livslängden men minskar produktionen av ungar.
– Jessica Abbott
Som ett litet tillägg till Jessicas utmärkta svar kan också nämnas att det finns ”snabba” och ”långsamma” djur. Det här har man studerat mycket hos fåglar där man har tittat på djur som lever på olika breddgrader. I rent generella termer kan man säga att fåglar som lever i tropikerna lever mycket länge och reproducerar sig väldigt långsamt, medan fåglar in det höga norr oftare är kortlivade och reproducerad sig snabbt.
Vi ser liknande skillnader även hos oss: vi har studerat blåmesar och entitor i fågelholkar utanför Lund i den senaste drygt 40 åren. De här arterna är precis lika stora, finns på samma plats, och äter ungefär samma sak. En stor skillnad är dock sannolikheten att överleva: omkring 80% av alla blåmesar som häckar under ett år är borta året efter, medan motsvarande siffra för entitorna ”bara” är någonstans kring 40%. Blåmesen är väldigt snabb i jämförelse med entitorna – en hona lägger normalt 10-14 ägg (vårt rekord är 19!) medan entitorna (som har större sannolikhet att överleva) lägger 6-9 ägg. Ett extremfall, som i och för sig inte gäller oss, är annars vandringsalbatrossen som blir mycket gammal med bara får en unge vartannat år!
Det här blir såklart ganska anekdotiskt, och det finns många olika förklaringar till varför olika djur reproducerar sig olika snabbt, men nog är det spännande att tänka på det i termer av åldersuppfattning!
När det gäller den sista fråga – om djur har olika strategier för att bli långlivade (utöver det vi har pratat om ovan) – är också lite svårt att säga. En sak som omedelbart kommer upp i tankarna är erfarenhet. Att bli uppäten av ett rovdjur är den största risken i många olika ekosystem, åtminstone om du är ett litet djur. Men konsten att undvika att bli upptäckt, att lyckas fly, o.s.v. är något som förbättras med ålder och erfarenhet. Vi ser det ofta i vårt arbete, där det är mycket svårare att få fatt i en fågel för provtagning ”om den varit med ett tag”, och mer allmänt märker man samma sak på sensommaren när det är mycket fågelungar ute i städerna. Det är nästan omöjligt att med bil köra på en vuxen kråka, men är det kråkungar i närheten får man köra försiktigt eftersom de inte är särskilt skickliga på att väja för bilar. Nu har de här exemplen nog en mycket enklare förklaring än driften att få leva ett långt liv – nämligen driften att överleva! Det ena ger ju det andra på sätt och vis, så jag tycker att det är lite spännande att tänka på din fråga utifrån ett ”hönan eller ägget”-perspektiv.
Djupt deprimerade människor väljer ibland att avsluta sitt eget liv. Gör djur samma sak? Bilden är gjord av Gan Khoon Lay.
Varför begår människor självmord, men inte djur? Eller finns det djur som begår självmord?
Jag skulle vilja hävda att djur inte kan begå självmord eftersom de inte förstår konsekvenserna av sitt agerande på samma sätt som en människa. Så ett djur som är väldigt ledset kan eventuellt vägra att äta, men vet förmodligen inte om att resultatet kommer att så småningom bli döden.
Det finns olika tänkbara förklaringar till varför vissa människor begår självmord. Det skulle kunna vara ett helt rationellt beslut i vissa fall, t.ex. ifall man har en obotlig sjukdom. Men jag antar att du tänker mer på folk som begår självmord p.g.a. depression och inte någon fysisk skada eller sjukdom.
Några evolutionsbiologer har spekulerat i att självmord skulle kunna vara en anpassning – att om en person ser sig själv som en belastning för sin omgivning, är det bättre att avsluta sitt liv än att fortsätta att använda upp sin familjs resurser. Denna teorin antar i så fall att är depressionen ett resultat av att man faktiskt är en belastning, så att självmord blir gynnsamt för släktingarna som blir kvar. Jag är ärligt talat väldigt skeptiskt mot denna förklaring. Dels så är teorin nästintill omöjligt att testa, och dels så finns det massor med andra anledningar som en person kan bli deprimerad utan att det hänger på en korrekt bedömning av sig själv som en belastning.
Jag tror snarare att förhållandet är det omvända, att folk blir deprimerade av olika anledningar, och att detta i sin tur leder till att man börjar se sig själv som en belastning på sin omgivning. Vad som utlöser depressionen kan variera. I de flesta fall bidrar de externa omständigheterna i större eller mindre utsträckning, men vi vet också att det finns en genetisk komponent som gör att vissa är mer benägna att bli deprimerade än andra. I extrema fall kan en person bli kraftigt deprimerad utan någon som helst yttre påverkan, vilket måste i princip betraktas som ett resultat av en allvarlig rubbning i hjärnans kemi, som förmodligen är orsakad av en skadlig mutation.
Att vara mer benägen att bli deprimerad låter som en självklart dålig egenskap, så varför finns det genvarianter kvar som gör att vi har lättare för att bli deprimerade? Det kan till viss del handla om nya mutationer som uppkommer hela tiden, där var och en har en relativt svag effekt. Då blir det svårt för selektionen att sålla bort dessa mutationer, och en individ som råkar få lite fler av dessa mutationer kommer att bli mer utsatt än någon som får färre av dessa mutationer. Det kan även finnas andra fördelar med genvarianterna som gör att man har lättare för att bli deprimerad, t.ex. att de ger ett bättre immunförsvar (se här). På så sätt kan genvarianter som leder till en ökad risk för depression bevaras i populationen eftersom de ger skydd mot andra sjukdomar.
Kommentarer