Den här plattdubbelfotingen bodde under en stubbe på Haga förskola i Malmö. Kanske är det en dvärgplattfoting, Brachydesmus superus. Bilden är tagen av Emma Camilla Lindberg.
Barnen på avdelning Pettson på Haga förskola i Malmö har en fråga. Vi har under terminen arbetat med att undersöka livet under en stubbe som finns i en närliggande park ute på Rosengård. Vi har hittat ett litet djur som levde nere vid rötterna och barnen är övertygade om att det är en liten maskbebis. Är det verkligen det, eller har vi upptäckt ett nytt djur under stubben?
Någon mask är det inte. Tittar ni noggrant har ert djur ben, och det stämmer såvitt jag vet dåligt med maskar som lever på land.
Nu är bilden inte så skarp så det är svårt att vara säker på vad det är. Jag tycker dock att tankarna vandrar till en mångfoting (”tusenfoting”) i den, med svenska mått mätt, lilla mångfotingsfamiljen som kallas plattdubbelfotingar (Polydesmidae). Det finns bara sex olika plattdubbelfotingar i Sverige. Den ljusa färgen och, vad jag tror, ringa storleken gör att ert djur skulle kunna vara en dvärgplattfoting (Brachydesmus superus). Den är ganska vanlig i södra Sverige, och lever bland multnande löv och på andra fuktiga ställen, gärna i kulturpåverkade miljöer som i parker. Se här för mer information.
Men som sagt, för att vara riktigt säker på vad det är behövs minst en ordentlig närbild, och gärna också möjligheten att se på djuret i mikroskop.
En ännu inte fullvuxen kackerlacka (nymf) i frågeställarens kök i Vallentuna. I Sverige har vi bara en inhemsk kackerlacka (skogskackerlackan, Ectobius lapponicus) som aldrig uppträder som skadedjur. Just det här djuret ser dock ut att vara en annan slags kackerlacka. Kanske någon av de arter som är införda i landet och uppträder som skadedjur. Bilden är tagen av Anna Salander.
Jag hittade denna i köket i Vallentuna och misstänker att det är en kackerlacka. Frågan är om det är en sort som jag bör vara uppmärksam på, dvs. ett skadedjur?
Visst är detta en kackerlacka. Den är ännu i sitt larvstadium. Det ser man på att den inte har några vingar som täcker bakkroppen. I Sverige har vi bara en inhemsk kackerlacka. Den heter skogskackerlacka (Ectobius lapponicus) och är vanlig utomhus i hela landet. Den är aldrig ett skadedjur, men ibland hittar man ändå vuxna djur som flugit in utifrån i våra hem.
Just din kackerlacka tycker jag inte ser ut som skogskackerlackans larv, men jag är långt ifrån expert på kackerlackornas larvstadier. Det hade säkert varit bra att ta kontakt med en skadedjursbekämpare som vet mer om saken. Det är inte säkert att du har ett skadedjursproblem även om du nu hittat en ”exotisk” kackerlacka inomhus. Inom terrariekretsar är kackerlackor ganska populära husdjur, och flera arter föds också upp som foder åt olika ödlor. Det kan alltså röra sig om en rymling från någon granne.
Att gödsla rätt är viktigt både för jordbruket och för att undvika att näring som växterna inte tar upp sprids i landskapet och leder till övergödning. Kunde man lösa saken genom att tillsätta denitrifikationsbakterier i gödningen för att ta hand om överblivet kväve?
Vi gör ett projekt där vi ska skapa hållbara innovationer och har en tanke angående gödning. Vår tanke är att placera inkapslade bakterier i gödningsmedel för att minska mängden kväve som kommer ner i grundvattnet och andra vattendrag. När grödorna har tagit upp tillräckligt med näring ska inkapslingen ha brutits ner och bakterierna ska då kunna omvandla olika slags kvävepartiklar till kvävgas eller något annat oskadligt ämne. Låter det rimligt att använda bioplastkapslar till att kapsla in någon slags denitrifikationsbakterie och hur länge kommer bakterierna i så fall att kunna överleva?
Trevligt att ni funderar på hållbara jordbrukslösningar, och precis som ni antyder är övergödning av vattendrag ett stort problem för jordbruket. Men det brukar vara svårt att tillföra bakterier och tro att de ska göra jobbet. Bakteriers tillväxt och aktivitet styrs av de yttre förutsättningarna. Om en bakterie inte finns eller är aktiv på en plats så beror det sällan på att den inte lyckats sprida sig dit, utan på att förutsättningarna inte är de rätta. Så om ni tillför denitrifikationsbakterier för att göra om nitrat till kvävgas så är sannolikheten låg att det kommer att ske eftersom denitrifikationsbakterier behöver ha syrefria förhållanden. Det finns antagligen redan sådana bakterier i marken och om det skulle bli syrefria förhållanden i er jord på grund av till exempel översvämning så kommer de att aktiveras och göra jobbet, även om ni inte tillfört några. Jag tror det är bättre att precisionsgödsla med kväve så att man bara tillför exakt så mycket kväve som grödan kan ta upp, eller ännu hellre odla perenna grödor som hindrar läckage genom att de har rötter i marken under hela året. Men det ligger ganska långt i framtiden när det gäller stråsäd och oljeväxter. Men se till exempel här.
Den gulbrämade dykaren, Dytiscus marginalis, hör till skalbaggsfamiljen dykarbaggar. Vi har omkring 150 olika i Sverige. Släktet Dytiscus innehåller de allra största arterna, men trots det kan arterna vara svåra att skilja åt. Bilden är tagen av Marianne Simonsson.
Min katt hittade det här djuret i trädgården utanför Uddevalla idag, 16 oktober 2020. Den var ca. 2,5 cm lång och 1,5 cm bred. Katten lyckades vända på den och då hoppade den nästan fram. När den gick var det som om den simmade nästan, den rörde benen lite speciellt. Är det en kackerlacka eller en skalbagge?
Det här är en skalbagge, och inte en kackerlacka. Att det inte är en kackerlacka ser man bland annat på att ditt djur saknar två spröt (som kallas för cerci) i bakändan, vilket alla kackerlackor har. Dessutom har kackerlackorna alltid mjuka och ganska tunna vingar, och huvudet sitter lite på skaft (dvs. kackerlackor har en med insektsmått mätt ganska tydlig hals). Från bilden ser man att ditt djur har ett ganska kraftigt kroppspansar, och att den praktiskt taget saknar hals.
Skalbaggen på bilden hör till familjen dykare (Dytiscidae). Vi har drygt 150 olika arter i landet. De är ganska unika bland skalbaggarna eftersom de lever i vatten. Det förklarar varför de ”hoppar fram” på land och varför de rör benen lite speciellt. Ser man djuren i sitt rätta element noterar man snart att de rör benen precis som ett årpar. Det gör dem till mycket skickliga simmare. Tittar du närmare på din bild ser du också att särskilt bakbenen är väldigt utplattade. Det är också en anpassning till vattenliv (tänk på ett årblad!), men det fungerar inte så bra på land. Många dykare är dock väldigt skickliga flygare, så ibland finner man dem uppe på land. Det kan dels bero på att de ger sig av för att söka efter nya vattendrag att leva i, eller för att de tar sig upp på land för att övervintra.
Frågan som kvarstår är vilken dykare just ditt djur är. På storleken och den grönsvarta grundfärgen med en tjusig ljus bård på halsskölden kan man direkt dra slutsatsen att djuret hör till släktet Dytiscus. Det innehåller en handfull svenska arter som alla ser ut ungefär såhär. Det bästa sättet att skilja dem åt är att titta på undersidan. På mellanhöfterna (alltså där det mellersta benparet fäster mot kroppen) finns två små utskott, och de är ofta arttypiska. Turligt nog skickade du med en bild på just den här karaktären. På ditt djur ser man att insidan av mellanhöfternas utskottet är konvext, och att spetsen är alldeles rundad. Det, tillsammans med en ganska kraftig ljus bård på halsskölden, gör ditt djur till ett exemplar av den gulbrämade dykaren, Dytiscus marginalis. Det är en hona, vilket man ser på att framfötterna ser ganska normala ut. Hanarna hos många dykare, kanske särskilt hos släktet Dytiscus, har stora sugkoppar på framfötterna. Hanarna använder sina sugkoppar för att hålla fast honan vid parningen. Hos flera av Dytiscus-arterna (och hos andra dykare med, för den delen) har honorna räfflade täckvingar, vilket gör det svårare för hanen att få tag. Men bl. a. hos gulbrämade dykaren finns det också vissa honor som här alldeles släta vingar, precis som ditt djur.
Vitpil, Salix alba, är en av alla gröna växter som producerar syret vi andas. Men hur får vi egentligen syre på vintern, när många träd fäller sina blad? Bilden är tagen av Bruce Marlin.
Hur får vi syre på vintern när det inte finns gröna växter?
Syret vi andas kommer mycket riktigt från växter och fotosyntetiserande mikroorganismer, när de förbrukar koldioxid för att göra socker. Detta sker mest på sommaren.
Men det finns väldigt mycket syre i atmosfären (21%) så det märks ingen skillnad mellan sommar och vinter.
Koldioxid finns i mindre mängd i atmosfären (ca. 0,04%) och varierar därför mer än syret men ändå inte särskilt mycket. Om du tittar på dessa mätningar från Mauna Loa så ser du en variation mellan sommar och vinter varje år (förutom att koldioxid stiger hotfullt snabbt p.g.a. fossila bränslen, men det är en annan historia). Växterna och mikroorganismerna omsätter årligen bara ungefär en femtedel av det totala innehållet av koldioxid i atmosfären. Sedan skall vi inte glömma att det bara är halva jorden som har vinter åt gången, vid ekvatorn sker fotosyntesen året runt, och en viss luftomblandning sker mellan norra och södra halvklotet.
Jordmånen är den övre delen av marken och påverkas dels av mineralsammansättningen och dels av klimat och växtlighet. Här ser vi svartjord (chernozem) på kalkstensgrund i Voronezhregionen i Ryssland. Bilden är tagen av Ivtorov.
Hur påverkas marken eller mer jordmånen egentligen av omgivningen, t. ex. vid regn eller temperaturförändringar?
Jordmånen är den övre delen av marken och dess utveckling påverkas dels av mineralsammansättningen och dels av klimatet och växtligheten. Organiskt material ansamlas med tiden och mineralpartiklar vittrar och löses upp. Både löst organiskt material och lösta joner från mineraler transporteras nedåt i markprofilen och med tiden bildas en jordmån. Både regn och temperatur har stor betydelse för dessa processer. Både vittring och nedbrytning av döda växtdelar går fortare om temperaturen är hög, och nedtransporten av ämnen går fortare när det regnar mer. Den vanligaste jordmånen i Sverige är podsol som bildas på sura berggrunder (granit och gnejs) och när det regnar relativt mycket.
Skogskackerlackan, Ectobius lapponicus, är vår enda inhemska kackerlacka. Den är vanlig i skogs- och buskmark i hela landet och uppträder aldrig som skadedjur. Ibland hittar man djur inomhus, men då har de alltid kommit in utifrån. Bilden är tagen av Caroline Samuelsson.
Jag hittade en sån här krypande i min dotters rum en kväll. Vad är det för någon?
Det är en hane av skogskackerlackan, Ectobius lapponicus. Det är vår enda inhemska kackerlacka, och den förekommer allmänt i hela landet från norr till söder. Den förekommer aldrig som skadedjur, så hittar man en skogskackerlacka inomhus har den utan undantag kommit in utifån. Fler svar om skogskackerlackor finns att läsa här.
En hona av ekoxen, Lucanus cervus, som frågeställaren fotograferade i Mittlandsskogen på Öland i slutet av juli 2020. Bilden är tagen av Bo Johansson.
Den här skalbaggen fotograferade jag i Mittlandsskogen på Öland den 29 juli i år. Den kröp i gräset på marken. Frågan är om det är en exkoxehona eller en bokoxe. Jag har inte lyckats att reda ut det.
Det här är en hona av ekoxe, Lucanus cervus. På bild kan honan av ekoxe vara nog så lik båda könen av bokoxe, Dorcus parallelipipedus. Bokoxen har dock kraftig punktur både på täckvingarna och på halsskölden, vilket ger hela djuret ett matt intryck. Ekoxen, däremot, har som mest en typ av mikrostruktur (den ser lite ”räfflad” ut ibland om man tittar nära), men aldrig särskilt djupa punkter. Därför är båda könen hos ekoxen vackert glänsande, som hos ditt djur.
När man ser djuren i fält kan man också tänka på att bokoxen är en ganska platt och rektangulär historia, medan ekoxhonan är högvälvd (den är mycket högre än bokoxen) och trapetsformad. Den är också tydligt större än bokoxen, men det är såklart svårt att bedöma storlek om man inte har de två arterna sida vid sida.
Den gröna daggmasken, Allolobophora chlorotica, är vanlig i trädgårdar och odlingar. Det är ingen skadedjur, men kan för den delen också hittas i multnande växtdelar. Bilden skickades in av Håkan Wallander.
Någon som vet vad detta är? Jag fick frågan på telefon. De verkar äta upp rötterna på frågeställarens kålrötter.
Det är en daggmask, med 99% säkerhet Allolobophora chlorotica som på svenska kallas ”grön daggmask” (av färgteckningen att döma). Dessa daggmaskar är vanliga i trädgårdar och odlingar, inte minst i Skåne. De borde inte vara skadedjur på något sätt. De äter jord. Men visst är det möjligt att de skulle kunna ge sig på förmultnade delar av kålrötter
Egentligen ar ”arten” ett artkomplex, och jag känner till 4 s.k. kryptiska arter under det namnet i Sverige. De gröna daggmaskar är inte alltid ”gröna” utan förekommer i en massa olika färgnyanser; möjligen är någon de ”genetiska arterna” grönare än andra? Jag kan bara – men mycket enkelt – skilja de fyra arterna med hjälp av s.k. DNA-streckkoder.
En vårtbitare på fönstret hos frågeställaren i Västra Frölunda. Kanske är det en lövvårtbitare, Leptophyes punctatissima. Bilden är tagen av Marianne Sparud.
Denna insekt sitter på utsidan av fönstret till min lägenhet i Västra Frölunda, nära Nya Varvet. Den sitter helt stilla och rör bara på benen ibland. Jag har läst att det kommit in myggor i landet som liknar harkrankar och i Majorna som ligger här i närheten var det tydligen problem med dessa för ett par år sedan. Jag är nyfiken på vad det kan vara för insekt som suttit här så länge.
Det här är ingen mygga eller harkrank (harkrankar räknas förresten också som myggor!), utan faktiskt en vårtbitare (hopprätvingefamiljen Tettigoniidae). Det är alltså en släkting till gräshoppor, men man ser lätt att det inte är en gräshoppa eftersom ditt djur har långa och smala antenner. Gräshoppor har korta och knubbiga antenner.
Man kan också se att ditt djur är en hona, eftersom det har ett äggläggningsrör som sticker ut i bakändan av kroppen. Frågan är då vad det kunde röra sig om för art av våra 10 svenska vårtbitare. Bilden är mörk och ganska knepig, men eftersom vi har bestämt oss för att ditt djur är en hona och eftersom hon ser ut att sakna flygvingar, menar jag att det bör stå mellan buskvårtbitare (Pholidoptera griseoaptera) och lövvårtbitare (Leptophyes punctatissima). Jag kan inte avgöra säkert på bilden, men ser man färgerna ordentligt är det enkelt. Buskvårtbitaren är kraftigt byggd och brungrå, medan lövvårtbitaren är vackert smaragdgrön och rikligt beströdd med svarta prickar. Mina magkänsla är att det rör sig om en lövvårtbitare, för jag tycker att den är alldeles för spensligt byggd för att vara en buskvårtbitare. Just lövvårtbitaren betraktades förr som ganska sällsynt, men särskilt de senaste 10 åren har den spridit sig snabbt i landskapet och den är nu ett vanligt sensommardjur i sydvästra Sverige. Hade djuret, trots allt, vingar så tillkommer några andra tänkbara kandidater.
– Andreas Nord
Tack för svaret. Djuret satt kvar ett helt dygn på fönstret. Jag tycker att det var konstigt att det satt kvar så länge. Det var smaragdgrönt, men några svarta prickar kunde jag inte se, kanske p.g.a. motljuset. Låter ju som en lövvårtbitare på beskrivningen. Alltid intressant höra om allt levande i vår natur. Tack!
Kommentarer