Större snabelsvärmaren, Deilephila elpenor, är en vackert kanelbrun nattfjäril med rosa anstrykningar på vingar och kropp. Larven är också ganska spektakulär med sin storlek och tjusiga ögonfläckar. Larverna tycker särskilt mycket om att äta rallarros (Epilobium angustifolium). På sensommaren lämnar de värdväxten och ger sig av för att hitta en lämplig plats att förpuppa sig på. Då är det inte sällan vi människor korsar larvens väg! Bilden är tagen av Åke Lindberg.
Jag hoppas att ni kan identifiera den här larven. Jag hittade den med gammalt trävirke och liknande i Skåne. Den hade två stora ögon.
Du har mött en larv av en vacker nattfjäril som på svenska heter större snabelsvärmare och på vetenskap Deilephila elpenor. Det är en ganska allmän fjäril som är spridd över hela landet. Larven påminner lite om den mindre snabelsvärmarens, Deilephila porcellus, men larven av den arten har inget “analhorn” (den lilla taggen i bakänden). Särskilt tycker den om att äta rallarros/mjöke, men larven utvecklas också på en del andra växter. Vi har skrivit mer om saken här, och Artdatabanken har bra information här.
Att du hittade larven tillsammans med gammalt trä har inget med dess värdväxtval att göra. Det är en väl vuxen larv som nu är på jakt efter en lämplig plats att förpuppa sig på.
Kattugglan, Strix aluco, är en ganska vanlig uggla nära människor. Den har ett ganska karakteristiskt läte som hörs på lång väg. Bilden är tagen av Martin Mecnarowski.
Våra experter tror att det är en kattuggla som ropar i natten. Ljudfilen skickades in av Cecilie Jansson.
Vet ni vad för fågel detta är, om det är en fågel? Jag spelade in ljudet efter att det blivit mörkt.
Jag och en kollega har diskuterat detta och vi är rätt säkra på att det ”andra” lätet är en kattuggla, det som kallas för ”xylofon-lätet”. Det ”första” lätet är troligen också kattuggla, men inte helt mitt i prick. De kan dock låta på många olika sätt. Å andra sidan har vi inget bättre förslag.
Röda brännmaneten, Cyanea capillata, finns längs den svenska västkusten. Hos oss är den i regel inte så stor. Redan exemplaret på den här bilden är ovanligt stort. Ute i Atlanten blir den en riktig bjässe – rekordet är omkring två meter i diameter! Bilden är tagen av Lie Fredholm.
Jag hittade de här monstren på Öresunds strand, i Hittarp en mil norr om Helsingborg i november. Två var såhär stora, omkring 35 cm i diameter, och ett antal var mindre.
Det skulle vara väldigt roligt att få veta vad det är. En vanlig brännmanet, fast ovanligt stor? Hoppas att det inte är en ny, invasiv art!
Det är mycket riktigt vanlig röd brännmanet, om än stor för våra kustvatten. Rekordstora exemplar i Atlanten kan nå 2 meter i diameter med trådar upp till 40 meter långa.
Större husspindel, Eratigena atrica, är en vanlig besökare i och omkring våra hem. Den imponerar med sin storlek och färgteckning, men är på inget sätt farlig för människor. Faktum är att den är ett riktigt nyttodjur som håller andra småkryp i schack! Bilden skickades in av Sara Ekdahl.
Vi bor i ett relativt nybyggt radhus med två våningar utan källare och vind. Allt är nytt och fräscht och det finns knappt några springor i väggar och fönster. Den senaste månaden har vi hittat fyra olika större husspindlar, trots att vi har haft insektsnät för fönstren och inte har haft några öppna.
De har helt obekymrat kommit springande över parkettgolvet. Till saken hör att jag har spindelfobi och är ytterst observant flera dagar efter att ha stött på en spindel. Jag har även städat alla rum noggrant, men inte sett skymten av någon spindel. Därför blir jag så förvånad när de ändå dyker upp igen.
Är det rimligast att tro att dessa spindlar kommit in i bostaden ganska nyligen innan vi sett dem, till exempel genom ett luftintag? Eller kan de ha bott i bostaden länge, kanske till och med fötts här men hållit sig gömda under långa perioder och bara gett sig ut på vandringar nu mot höstkanten? Om det sistnämnda är fallet så är det imponerande hur de håller sig stilla och gömda, för de syns verkligen bra när de rusar fram över golvet!
Både större och mindre husspindel (Eratigena atrica respektive Tegenaria domestica) lever i och runt omkring våra hus. De håller till på mörka platser, som källare, vind, uthus, under altaner och så vidare. Där bygger de trattformade nät i mörka hörn och sitter och trycker mest hela tiden. Större husspindel (E. atrica) lever både utomhus och inomhus medan mindre husspindel (T. domestica) är mer renodlat inomhuslevande.
Jag tror på en kombination av att de både fanns när ni flyttade in i huset samt att de kommer in när de är ute och rör på sig. Vid den här tiden på året (sensommaren till tidig höst) ger sig hanarna ut på jakt efter honor att para sig med och de är för det mesta dessa man ser springa omkring. Honorna lever ett stillsamt liv i sina trattformade nät. De kan komma in genom väldigt små springor i huset, till exempel ett luftintag, när en har fönster/dörrar på vädring.
Skogskackerlackan, Ectobius lapponicus, är den enda kackerlackan som finns naturligt i Sverige. Namnet till trots är den vanlig utomhus över hela landet. Till skillnad mot exotiska kackerlackor är detta dock aldrig ett skadedjur. Hittas den inomhus har den alltid och ofelbart följt med in utifrån. På bilden ser vi en vuxen skogskackerlackshona med tjusigt kanelbruna täckvingar och en bred, avrundad, bakände. Hanarna har en bakåt avsmalnande bakkropp och ganska långa vingar som går ett stycke utanför bakänden. Bilden är tagen av Malin 33.
Vad är detta för insekt? Jag har hittat 4 stycken inne i vårt hus vid olika tillfällen, i vardagsrummet och i köket. Vi bor nära en skog.
Det är en skogskackerlacka, Ectobius lapponicus. Det är den enda naturligt förekommande kackerlackan i Sverige. Den finns i hela landet och är allmän överallt. Viktigt är att den aldrig uppträder som skadedjur, men ofta letar sig in utifrån.
Skogskackerlackan, Ectobius lapponicus, är den enda kackerlackan som finns naturligt i Sverige. Namnet till trots är den vanlig utomhus över hela landet. Till skillnad mot exotiska kackerlackor är detta dock aldrig ett skadedjur. Hittas den inomhus har den alltid och ofelbart följt med in utifrån. Bilden är tagen av Kristina Bergman.
Jag bor i Göteborg och hittade idag mitt på dagen en kackerlacka inomhus under en matta. Jag kan inte själv avgöra om det är en skogskackerlacka eller inte. Jag har inte sett flera och den var någonstans mellan 0,5 – 1 cm lång. Otroligt tacksam för hjälp att avgöra om den är ofarlig eller inte så att vi vet vad vi ska göra.
Du kan vara helt lugn: jag kan inte se något på din bild som inte stämmer med en skogskackerlacka. Det är en nymf, alltså en kackerlacka som ännu inte är vuxen, vilket gör att den får ett litet mörkare och blankare utseende. Du ser bland annat att den saknar de ljusbruna täckvingarna som vuxna skogskackerlackor har. Kackerlackor liksom flera andra insektsgrupper, t.ex. bärfisar och gräshoppor, har det vi brukar kalla för ofullständig förvandling. Det betyder att en ung kackerlacka som precis kläckts ur ägget ser ut ungefär som en vuxen i miniatyr. Sedan växer de och byter hud (”ömsar”) allteftersom, tills de är vuxna. Då slutar de växa. En kackerlacka byter kostym 4-5 gånger innan den är vuxen. Det står i kontrast till djuren som har fullständig förvandling, t.ex. fjärilar och skalbaggar, där det ur ägget kläcks en larv, som sedan växer och förpuppar sig. Ur puppan kommer den vuxna insekten fram. Där är alltså alla olika livsstadier väldigt olika varandra.
Bruna pälsängern (Attagenus smirnovi) kan, liksom andra pälsängrar, ställa till med viss skada på ullkläder, pälsverk och annat organiskt material i och omkring våra hem. Men när är de ute och flyger som mest? Kan en minska risken för angrepp genom att vädra vid ”rätt tid” på året? Bilden är tagen av Lech Borowiec, och visar en hane till vänster (notera de modifierade antennerna) och en hona till höger.
Tack för ert svar angående ängrarnas dygnsrytm här. Men hur ser deras aktivitet ut över årstiderna? Hur ser en livscykel ut för en pälsänger? Finns det perioder under året då de är mindre aktiva? Och när är de som mest aktiva?
Pälsängrar kan inomhus vara aktiva hela året, eftersom de lever i en miljö som alltid är varm och gynnsam för deras fortplantning. Mat finns det ju också i regel gott om. Däremot är aktiviteten på ängrar utomhus, och därför också deras spridning till nya lokaler, obefintlig under de kalla delarna av året. Så att putsa fönster under höst och vinter är helt riskfritt ur ängersynpunkt. Men även om under vår och sommar är risken försvinnande liten att det flyger in ängrar även om fönstren står på vid gavel några timmar, så vi ser ingen anledning till att ni behöver justera ert städschema efter ängrarnas årscykler. De kan inte utvecklas om temperaturen är lägre än omkring 15 grader. Inomhus kan de ju såklart spridas ändå, men det sker framförallt via ventilationstrummor och annat i äldre hus, och har därför inget med öppna fönster och dörrar att göra.
En av broms i släktet Hybomitra. Precis som andra bromsar kan de vara ganska närgångna i sin jakt på middag, men det är inte på något sätt farliga för människor. Bilden är tagen av Jørgen Reiten.
Guldögonbromsen, Chrysops relictus, är en bitande men ofarlig insekt. Bromsarna i släktet Chrysops kallas ibland också för blindbromsar eller blinningar. Bilden är tagen av Pudding4brains.
Var det någon slags broms som var vår frågeställare lite för närgången i Stockholms skärgård i somras?
Min familj bor i mellersta skärgården utanför Stockholm och under juli månad blev vi bortjagade från bad i havet av en svart, stor och påträngande/ aggressiv, getinglik insekt. Den flög fort och jagade oss, och följde till och med efter oss när vi badade. Den kunde hålla på länge, ända tills vi tröttnat och gått därifrån.
Denna flygande insekt finns på flera ställen där vi badar. Ingen av oss har blivit stucken än, men vi undrar om det finns risk för det då den verkar aggressiv. Och så undrar vi vad den kan vara för något? Är det en ny sorts geting som kommit till Sverige? Tack för hjälpen!
Detta är nästan omöjligt att svara på utan en bild på djuret i fråga, men baserat på det ni skriver om djurets beteende och var ni upplevt problemen gissar jag att det rör sig om någon slags broms. Det är blodsugande flugor som alla hör hemma i flugfamiljen bromsar (Tabanidae), med 43 olika arter i Sverige. Nu vet jag inte om ni ännu minns hur flygfäna såg ut, men det en kan tänka på är att bromsar (liksom alla flugor) bara har ett par vingar som hos ganska många olika bromsar ligger i vinkel ut från kroppen när djuret är i vila (tänk på ett litet jaktplan). Getingar, däremot, har som andra steklar två vingpar (alltså fyra vingar totalt) och de ligger vikta längs med kroppen när djuret är i vila.
Flera bromsarter har larver som utvecklas i vatten och flera arter har vuxna djur som gärna flyger runt sjöar och vattendrag. De kan vara ganska ”ettriga” såtillvida att de är närgångna och inte riktigt låter sig bli bortviftade. Det är också typiskt att de ”följer med ut i vattnet”. Blindbromsarna i släktet Chrysops är ibland gulsvartrandiga och även de olika ”fäbromsarna” i släktena Tabanus och Hybomitra kan ge ett randigt intryck ibland. Jag kan tänka mig att de kanske kan förväxlas med en geting.
Getingar brukar inte vara aggressiva på det sättet. De kan förvisso vara närgångna, men inte för att de är särskilt intresserade av oss människor utan i så fall för att de vill åt vårt fikabröd eller vår skinksmörgås. Bromsarna har en helt annan agenda, eftersom de lever av blod. Själv brukar jag dock inte tycka att sådana djur är aggressiva i ordets snäva betydelse, för de gör ju bara det de är gjorda för att göra. Att bli biten av en broms ger upphov till ett kliande bett, men det är alldeles ofarligt för människor. Några nya getingar för landet har vi inte fått på länge, såvitt jag vet.
Växtsteklar är en stor och ganska dåligt utredd grupp bland de svenska insekterna. Larverna lever särskilt på olika träd och buskar där de glupskt förser sig av grönskan. De kan vara ganska lika fjärilslarver, men de har bland annat fler ”bukfötter” (alltså fötter bakom de riktiga benen) och är ofta lite knubbigare. Just den här vackra larven är en växtstekel i den familj som kallas för klubbhornsteklar (Cimicidae; eftersom de vuxna steklarna har som en klubba längst ut på antennen). Arten är nog Cimbex luteus. Den saknar svenskt namn, och lever särskilt på olika viden och asp. Bilden är tagen av Lotta Löthberg.
Vad är detta för en fantastisk larv som promenerade på en skogsväg på Seskarö i Haparanda skärgård i mitten av augusti? Den såg nästan självlysande ut. Jag googlade på klubbhornstekel, men de larverna var gröna.
En otroligt vacker larv! Ni har alldeles rätt i att det är en växtstekellarv, som ju redan från ovan avviker ganska mycket från olika fjärilslarver genom sitt knubbiga utseende och lilla, runda, huvud. Jag menar att ni faktiskt också har rätt i att det är en larv av en klubbhornstekel (dvs. växtstekelfamiljen Cimicidae, med blott 5 arter i Sverige).
Jag är ingen expert på den här gruppen, men enligt mitt förmenade skulle detta kunna vara larven av den klubbhornsstekel som heter Cimbex luteus. Honan utnyttjar olika viden (Salix) och asp (Populus tremula) för att lägga sina ägg, och larven äter sedan av bladen. Här finns lite mer information och utbredningskarta. Det finns inga så nordliga fynd rapporterade på Artportalen så lägg gärna in er observation där tillsammans med den fina bilden.
Läderlöparen, Carabus coriaceus, är en av Sveriges omkring 350 jordlöpare (skalbaggsfamiljen Carabidae). Det är vår allra största art, och faktiskt en av landets största skalbaggar. Läderlöparen är numera ganska vanlig i skogsbryn och trädgårdar i södra Sverige. Den är bara aktiv på natten, och är då ett glupskt rovdjur som jagar olika småkryp som maskar och sniglar. Bilderna är tagen av Mikael Bergqvist.
Jag har så gott jag kunnat själv försökt att ta reda på vilken sorts skalbagge jag hittade hemma i trädgården i Rydsgård, väster om Ystad. Jag uppskattar den till cirka 40 mm i längd enligt tumstocken.
Du har hittat en läderlöpare, Carabus coriaceus. Den hör till skalbaggsfamiljen jordlöpare (Carabidae) med drygt 340 olika arter i Sverige. Just läderlöparna är vår största jordlöpare, och faktiskt en av Sveriges allra största skalbaggar. Det är den enda arten i släktet Carabus som blir så stor och också den enda arten i släktet som har alldeles matta täckvingar med den där typen av ”nätmönster”. Det är ett glupskt rovdjur som på nätterna springer omkring i jakt på t.ex. mask och sniglar. På dagarna gömmer den sig under stenar och stockar.
Vi har skrivit om läderlöparen vid något tidigare tillfälle. Du hittar inläggen här.
Kommentarer