Amerikanen Robert Wadlow (1918-1940) var med sina 272 cm den längsta person som någonsin levat. Här är Wadlow fotograferat tillsammans med sin normallånga far. Egentligen har kroppslängd väldigt hög ärftlighet- omkring 80% av längden styrs av genetisk information – men olika slags mutationer och miljöfaktorer har stor påverkan på hur länga eller korta vi faktiskt blir. I Wadlows fall berodde den väldiga längden på en förstorad sköldkörtel som producerade onormala mängder tillväxthormon. I andra fall blir personer olika långa eller korta beroende på om de får mycket eller lite näring under uppväxten, vilket troligtvis förklarar varför människor är mycket längre idag än på medeltiden.
Längdinformation.
Från pappan.
Eller är det från männen.
På mammans sida.
Endast därifrån?
Pappan är ju.
Y-kromosomen.
Det vet jag redan.
Men någonting.
Finns ju på Y.
Det vet jag också.
Så det var allting jag undrar.
Kroppslängd har en hög ärftlighet – inom en population förklaras omkring 80% av skillnaden i längd av genetiska faktorer. Men det är under förutsättning att miljön, med syfte på till exempel hur mycket mat vi har, hur nivåerna av olika hormoner ser ut, eller hur varmt eller kallt det är, är ganska konstant. Det är nämligen så att vår omgivning har en direkt, stark, påverkan på längden oberoende av vad vår genetiska kod säger. Det kallas för en gen-miljö samverkan, och betyder i praktiken att omgivningen påverkar hur mycket av vår underliggande genetik som faktiskt ”syns på utsidan”. I fallet kroppslängd är det till exempel rimligt att den ganska snabba ökningen i längd hos människor under den senaste århundradena förklaras av bättre tillgång till näring och utvecklingen av de medicinska vetenskaperna snarare än ändringar i arvsmassan.
Vi har skrivit mycket om kroppslängd och ärftlighet tidigare. Se bland annat här och här. Såvitt jag vet finns det inga könsbundna skillnader i ärftligheten avseende kroppslängd, det vill säga att de relevanta generna inte finns på könskromosomerna. Här kan du läsa mer om ärftlighet av kroppslängd, på engelska. På samma sida finns det några exempel på gener som har särskilt stor påverkan, och du kan klicka dig vidare för att läsa mer om just dessa.
Större vattensalamander, Triturus cristatus. Hane i parningsdräkt.Bilden är tagen av Rainer Theuer.Större vattensalamander i landfas. Bilden är tagen av Christian Fischer.Större vattensalamander är lite mer sällsynt än sin mindre kusin mindre vattensalamander (Lissotriton vulgaris) och var tidigare rödlistad. Under parningssäsongen tidigt på våren har hanarna imponerande draktaggar på ryggen, som saknas hos honorna. Hos större vattensalamander är kammen ”urnupen” vid svansen, medan den hos mindre vattensalamander fortsätter obruten hela vägen. Den största delen av året lever våra salamandrar på land och hanarna har inga särskild anmärkningsvärda kännetecken. Ett bra sätt att skilja större och mindre vattensalamandern under den tiden är, förutom storleken, att större vattensalamandern har alldeles knottrig hud. Den mindre dito har alldeles slät hud, och brukar också vara tecknad i ljusbrunt.
Jag funderar på övervintring hos större och mindre vattensalamander. Efter att ha sökt på många platser som i övrigt har relevant information om salamandrar, verkar de flesta undvika att ange om salamandrar kan övervintra under vatten. När jag inventerar salamandrar hittar jag ofta framförallt större vattensalamander mycket tidigt på våren, i slutet på mars i Mälardalen. Dessa är aktiva under isen, när det har bildats ny is efter en varmare period. Bland dessa finns även juvenila exemplar som jag misstänker är på sitt första kalenderår. Varför skulle de ha uppsökt lekvattnet om de inte tillbringat vintern där?
Finns det något som utesluter att våra arter inte kan övervintra under vatten. Frågan kan vara viktig för planering av restaureringsarbeten i lekvatten.
Det är en intressant fråga du ställer!
Det är känt att larver av våra vattensalamandrar ibland inte hinner växa klart och metamorfosera – alltså tappa de yttre gälarna och omvandlas till landfasen – innan vintern kommer. Med litet tur kan de då överleva vintern och istället metamorfosera följande vår eller sommar. Detta tros vara vanligare norröver än längst i söder och det förekommer hos båda våra salamanderarter. Huruvida det i förekommande fall berör majoriteten av larverna i en population eller bara ett fåtal individer som ’hamnat på efterkälken’ är nog inte studerat i detalj, och torde variera från fall till fall.
Bevisen för adulta individers övervintring i vatten är inte lika glasklara. Såväl svenska som danska böcker nämner att så ibland sker, men oftast utan att några explicita exempel ges. Bengt Sjögren refererar i sin bok ”Våra groddjur, ödlor och ormar” till en rapport av Torkel Hagström från 1970 om att stora mängder av båda salamanderarterna hittats nere bland rötterna av vattenväxter i botten av en damm som tömdes – till synes vintertid. Även om Sjögren inte nämner något datum så låter det som om djuren övervintrade i bottensubstratet.
På Artportalen finns 42 observationer av vattensalamandrar i vatten under februari månad. Noteras kan att flertalet av observationerna gjorts efter den 20:e februari under de periodvis mycket milda vintrarna 2020, 2021 eller 2022, samt att majoriteten av observationerna är från Skåne. Som kontrast finns det bara två observationer i vatten från januari månad; båda från södra Skåne. Beror denna obalans i antalet observationer mellan vintermånaderna på
(1) att ingen letar efter salamandrar i dammarna förrän en bit in i februari;
(2) att de salamandrar som övervintrar i vattnet ligger stilla i bottenslammet och är osynliga för oss människor fram tills mitten av februari, varefter vi börjar se dem simma omkring, eller;
(3) att salamandrar under milda vintrar börjar vandra ner till dammarna först en bit in i februari?
Det är svårt att säga. Och hur skiljer sig deras eventuella övervintring i vatten mellan Skåne och nordligare trakter?
Jag har själv funnit en adult större vattensalamander krypandes på land, i riktning mot lekdammen, en senvinternatt då det var markfrost och begynnande isskorpa på dammen. Jag misstänker att mildväder under vintern får vissa individer att – åtminstone här i sydligaste Sverige – gå ner i lekdammarna redan i februari. Den milda vintern 2020 fann jag i en skånsk, isfri damm redan den 15:e januari fyra hanar av större vattensalamandrar i lekdräkt. De var otvetydigt ”ute och aktiva”, och nosade på varandra. Men hade de kommit till dammen nyss eller hade de varit där länge? Svårt att veta!
Jag har, liksom du, funderat på vilken månad det är lämpligast att utföra restaureringsåtgärder i vatten där amfibier leker. Våra brungrodor övervintrar ibland i vatten, ibland på land. Även vanlig padda tycks ibland övervintra i vatten. Restaureras då en damm vintertid torde ju risken vara stor att eventuella övervintrande djur dör. Jag tror därför att det är lämpligare att försöka restaurera dammar på hösten – efter att flertalet amfibier metamorfoserat men innan de hunnit söka sig ner till övervintringsvatten.
Smedbocken, Ergates faber, är vår största långhorning och vår näst största skalbagge. Den imponerar storligen med sina nära 6 cm och platta, läderartade vingar. Endast ekoxen är större. I Sverige finns smedbocken bara på Gotland och på Gotska Sandön. Där utvecklas den i mycket torra och hårda, barkfria, tallstockar i solbelysta lägen. Bilden är tagen av Anneli Wildarve.
Vad är detta för skalbagge. Den var 6-7 centimeter lång och satt ute på vår träveranda på norra Gotland i mitten av augusti 2022.
Det här är en riktig gotlandsspecialitet! Djuret är en smedbock (Ergates faber) som hör till skalbaggsfamiljen långhorningar (Cerambycidae; vi har ungefär 110 olika långhorningar i Sverige). Just smedbocken är vår allra största långhorning och vår näst största skalbagge efter ekoxen. I Sverige finns smedbocken bara på Gotland och på Gotska Sandön, där den utvecklas i torr och solexponerad tallved. Det är en ganska sällsynt naturtyp. Detta, tillsammans med den begränsade geografiska utbredningen, gör att smedbocken är rödlistad som ”nära hotad” (rödlistekategorim NT). Här kan du läsa mer om smedbocken samt se en karta över aktuella svenska fynd.
Vi själva har skrivit mer om smedbock tidigare, se de inläggen här.
Råka, Corvus frugilegus, är en av de vanligaste kråkfåglarna i södra Sveriges slättbygder. Liksom andra kråkfåglar är råkan mycket intelligent, och den kan också ”lära känna” människor i sin närhet. Den som studerar råkor märker snart att de har väldigt uttrycksfulla, inte minst i sitt kroppsspråk. Men vad är det de vill säga? Vår gästexpert reder ut saken! Bilden är tagen av Axel Mauruszat.
Vi har en råka som vi blivit kompisar med och den har ett intressant beteende som vi inte riktigt kan tyda. Den kan vifta på stjärten precis som en hund viftar på svansen på. Vi har lärt oss massor av att studera dess kroppsspråk och olika läten men detta går vi lite bet på. Vad kan den vilja säga? Den sänker kroppen, lägger an vingarna och viftar med stjärten från sida till sida. Alternativt rör den med minimala rörelser lätt på vingarna. Det är inte samma beteende som ungarna visar när de vill bli matade av sina föräldrar, utan något helt annat.
Så gör råkor antingen när de blir överlyckliga över att se en efter ett långt tag, när de uttrycker stark social glädje i allmänhet, som parningsritual, eller som extrem undergivenhet (om en råka till exempel råkat mucka med en väldigt överordnad råka). I detta fall tippar jag på det första alternativet, men det är lite svårt att svara utan mer kontext.
Här en småkrypsbild från sommaren 2022, som kanske passar bra nu när vintern äntligen verkar ha kommit. Den stora och vackra getingspindeln, Argiope bruennichi, har funnits i Sverige i omkring 30 år. Den är från början en sydlig art som hos oss först hittades i Skåne. Sedan har den spridit sig norrut ganska snabbt. Numera är den ganska vanlig i hela södra landsänden, åtminstone upp till Stockholm. Getingspindeln spinner kraftiga nät i gräset ganska nära marken. Där fångar den sin favoritföda som är gräshoppor och vårtbitare. Bilden är tagen av Karin Nilsson.
Vad är det här för spindel?
Det är en getingspindel, som heter Argiope bruennichi på vetenskap – en av våra snyggaste spindlar! Det är en ganska ny art i Sverige. De första hittades i början av 1990-talet i Skåne och på Gotland. Länge var spindeln väldigt lokal, men på senare år har den brett ut sig ordentligt och numera är den vanlig i nästan hela Götaland. Kanske beror det på att det har blivit varmare. Vi har skrivit om saken vid flera tidigare tillfällen, se här.
Havssula, Morus bassanus, är en stor havsfågel som tillhör fågelfamiljen sulor (Sulidae). Den är en utpräglad havsfågel som nästa bara besöker land när de häckar. De närmaste populationerna finns i Norge och Storbritannien, men eftersom havssulan är en stark flygare är det inte ovanligt att se den här hos oss. De flesta fynden är gjorda till havs i september och oktober. Att just den här havssulan faktiskt vilade på torra land antyder att den var något medtagen, kanske på grund av sjukdom eller på grund av en lång och ansträngande flygning. Bilden är tagen av Lars Malmberg.
Denna havssula som landade i Mellbystrand i Halland är kanske värd att uppmärksamma? Fågeln är lätt att identifiera men hur i jösse namn fick den för sig att flyga hit?
Även om havssulan inte häckar i Sverige så är den faktiskt en regelbunden besökare här. Den ses framförallt i september och oktober, men observeras av och till under hela året. Det är ju en skicklig flygare, så avståndet från häckningsplatserna till oss här i Sverige är inte så besvärande för den. De allra flesta fynden är gjorde på Västkusten och i Skåne, men det har faktiskt setts havvsulor ända uppe i norra Bottenviken. Här kan du se var.
Att se en havssula på land på det här sättet hör inte riktigt till vanligheterna – det är utpräglade havsfåglar som brukar hålla till långt ut i vattnet och mest gå i land under häckningsperioden. Min känsla är därför att den här fågeln är något medtagen, kanske på grund av dålig jaktlycka, sjukdom, eller något annat. Fågelinfluensa har till exempel drabbat sjöfåglar hårt i år, och havssula är en av de värst drabbade arterna. Det är såklart en spekulation, men jag hade också hoppat till av att möta en sula på skogspromenaden, även om jag varit alldeles vid kusten som i Mellbystrand.
Skogskackerlackan, Ectobius lapponicus, är den enda kackerlackan som finns naturligt i Sverige. Den är vanlig utomhus i hela landet. Till skillnad mot olika exotiska kackerlackor uppträder den dock aldrig som skadedjur. Hittas den inomhus har den alltid och ofelbart följt med in utifrån. Just det här djuret hittades i ett badrum i norra Småland. Bilden skickades in av Jenny Berglund.
Jag hittade denna filur i badrummet i Norrahammar i Jönköpings kommun i somras. Google säger att det är en kackerlacka, men jag önskar en närmare artbestämning och hoppas på skogskackerlacka. Jag har av er blogg förstått att den i så fall inte är något skadedjur. Dessutom är det rimligt eftersom vi har katter och skogen vid knuten. Eller bör jag kontakta en skadedjursbekämpare?
Det här är absolut en skogskackerlacka – en hona. Det ser en på den avrundade bakkroppsspetsen och att vingarna är knappt så långa som kroppen. Hanen har vingar som sticker utanför bakkroppsspetsen och en bakåt avsmalnande kropp. Skogskackerlackan är vanlig i hela Sverige och hittas därför ofta inomhus. Men precis som du säger är den aldrig ett skadedjur, så ni kan vara alldeles lugna!
Flera olika slags blomflugor har så kallade ”råttsvanslarver” som lever i olika slags vattensamlingar. Själva råttsvansen kan vara mycket längre än larvens kropp. Den är i själva verket ett andningsrör, en snorkel alltså. Det gör att larven kan leva långt nere i dyn men ändå andas luft från atmosfären. Bilden skickades in av Martin Kornhall och Sofia Paulin.
Vi bor utanför Kalmar och har en tunna att samla regnvatten i utanför huset. Idag hittade vi mängder av små djur med lång svans i tunnan. De är en och en halv centimeter långa och snor runt i vattnet. Har ni någon aning om vad det kan vara?
Tro det eller ej, men detta är faktiskt larv av en blomfluga! En del vanliga blomflugor, till exempel slamflugor (Eristalis) och kärrblomflugor (Helophilus) har den här typen av ”råttsvanslarver”. Svansen är i själva verket ett andningsrör som larven kan sticka upp ovanför vattenytan som en snorkel. Det är en bra uppfinning, för det gör att larverna kan leva på botten i ganska gyttjiga pölar och ändå andas luft!
Vi har skrivit mer om detta tidigare, här och här.
Större bandfly, Noctua pronuba, är en nattfjäril som är vanlig i nästan hela Sverige. Larven utvecklas i det vilda på många olika slags blomväxter, men den kan också äta av olika odlade grödor och där orsaka ganska stora skador. Just den här larven hittade vår frågeställare i romansallat köpt på butiken. Bilden är tagen av William Walton.
Hur tar jag på bästa sätt hand om denna larven och vad är det för en någon? Den är 3 centimeter lång. Jag bor i södra Skåne, men fann i romansallat och vågade inte släppa ut den vid den senaste köldknäppen. Helst vill jag se till att den överlever!
Av vad jag kan se är detta larven av större bandfly, Noctua pronuba. Det är en vanlig nattfjäril som förekommer i nästan hela landet. Larven är ofta aktiv på höst och vinter. Mest äter den olika slags blomväxter, men den kan också göra skada på jordbruksgrödor som betor, sallad, kål, morötter, och så vidare. Den vuxna fjärilen flyger under hela sommaren och en bit in på hösten.
Det bör inte vara några problem att ta hand om larven, så länge du hittar någonting som den tycker om att äta (kanske blandsallad?). Där är det bara att prova sig fram. Fjärilslarver är glupska, så du ser lätt var den här ätit och inte. Larven förpuppar sig så småningom i marken, så du behöver ha något slags bottensubstrat, till exempel lätt fuktad jord, i din larvburk. Var uppmärksam så att det inte bildas mögel, och håll lite koll på när larven går ner i jorden för att förpuppa sig. Här och här finns lite mer information om större bandfly, bilder på den vuxna fjärilen samt utbredningskartor.
Lycka till – det är väldigt roligt att föda upp fjärilslarver. Ofta går det bra och då är det spännande att se det ”färdiga resultatet”, fjärilen alltså! Vi har förresten skrivit om större bandfly tidigare. Här hittar du inläggen.
Makaonfjärilen, Papilio machaon, är en spektakulärt vacker och ställvis allmän fjäril Sverige. Larven är precis lika tjusig och utvecklas på olika korsblommiga örter under sommaren. Oftast är det vilda växter som faller larven i smaken, men den kan också dyka upp i odlingar, till exempel på dillblommor som i det här fallet. Bilden är tagen av Sten Tegfors.
Larven på bilden hittade vi i vår dillodling där den mumsade i sig dillblommor. Vilken fjäril blir resultatet?
Den här vackra larven ska bli till en likaledes vackra makaonfjärilen (Papilio machaon). Det är en av våra största och tjusigaste dagfjärilar som finns nästan i hela landet. Larven lever på olika flockblomstriga växter, särskilt vilda sådana men ibland också på odlad dill. Ett roligt trädgårdsfynd, minst sagt!
Här kan du läsa mer om makaonfjärilen och se en utbredningskarta. Och här finns ytterligare lite information om fjärilen.
Kommentarer