Ljus jordhumla (Bombus lucorum) är en vanlig humla i Sverige. Den ses ofta i stor mängd i lämpliga blommor, till exempel stockrosor som i det här exemplet, såväl tillsammans med artfränder som med andra slags humlor. Att flera humlor samlas på en särskilt nektargivande blomma handlar nog i första hand om att just den där blomman är särskilt bra just då, och inte så mycket om att humlorna inte begriper att det redan är andra vid middagsbordet!
Vi har ett gäng stockrosor vid vår entré och humlorna verkar gilla dem bra. Ofta vi ser humlor på samma blomma trots att det finns flera andra lediga. Det får mig att undra om humlor är närsynta och inte ser att blomman redan är upptagen, eller är det helt enkelt så att de är flockdjur och därför går på en redan beprövad blomma?
Jag gissar att det här handlar om att vissa blommor på växten helt enkelt ger mer nektar vid ett visst tillfälle, och att pollinatörerna därför söker sig dit. Humlor är ju sociala bin med välorganiserade samhällen, men just i det här fallet handlar det nog inte om att de ”äter tillsammans” utan att humlorna samlas kring några blommor för att just de är särskilt bra. Humlorna hittar dit genom att förlita sig på många olika sinnesintryck, såväl kemiska som visuella.
Jag gissar att de ”bästa” blommorna inte är samma varje dag, och kanske inte heller under hela dagen. Nästa sommar kan det kanske vara något att undersöka för att komma närmare ett svar på dina humlors närsynthet – sitter de alltid i samma blomma eller byter de blomma under och mellan dagar?
Klädesmalen, Tineola bisselliella, är en tjusig men stundtals besvärande fjäril, eftersom larven låter sig väl smaka av till exempel hår, päls och fjädrar. Särskilt tycker den om yllefibrer. Särskilt förr i tiden var klädesmalen därför en allvarlig skadegörare i våra hem. Problemen har minskat i takt med ökad användning av syntetiska kläder och ett torrare inomhusklimat, men utbrott kan fortfarande uppstå här och där och då vara svåra att få bukt med. Nuförtiden finns så kallade feromonfällor som genom artspecifika doftsignaler lockar till sig fjärilarna. Samma teknik används i ökande utsträckning också i miljöövervakning, där levandefällor baserade på feromoner har visat sig vara långt mer effektiva än manuella metoder när forskare letar efter vissa specialla insektsarter. Bilden är tagen av Olof Leillinger.
Finns fungerande insektsfällor baserade på feromoner ?
Ja, det finns fungerande feromonfällor för ett stort antal insektsarter. De flesta fällorna innehåller det honproducerade sexualferomonet för en specifik art och till fällan attraherar därför bara hanar av just den arten. Sådana fällor används för att få reda på om en viss art finns i området eller för att få en uppfattning om hur vanlig den är. Dessa fällor är endast undantagsvis användbara för att kontrollera en population, eftersom honorna som lägger äggen kan ha blivit parade innan hanarna fångas i fällan. Det finns flera företag i Sverige och andra länder som säljer fällor och feromoner.
Jenny Nyström (1854-1946) var en svensk konstnär och illustratör som idag särskilt är känd för sina julkort. Nyström föddes i Kalmar, växter upp i Göteborg och gick på konstskola där samt i Stockholm, där hon senare slog sig ned. Tillsammans med läkaren Daniel Stoopendaal fick hon sonen Curt Nyström Stoopendaal, också han en känd julkortsillustratör. Jenny Nyströms omfattande produktion innefattar bland annat omkring 3000 julkort jämte tusentals övriga bilder och teckningar.
Nu går Fråga en Biolog på jullov. Under lovet kommer vi inte att vara riktigt lika aktiva på bloggen. Vi är tillbaka i full skala vecka 2. Under tiden går det precis lika bra som vanligt att posta frågor på bloggen, via e-post eller på Facebook och Twitter.
Lövsångaren, Phylloscopus trochilus, är Sveriges vanligaste fågel. Den väger omkring 10 gram och finns nästan överallt där det finns buskar och träd, till och med allra längst i norr. Lövsångaren är också en riktig långflyttare – varje år flyger den från Sverige till Afrika, och tillbaka igen! Omkring 70% av variationen i hur lövsångaren flyttar styrs av generna, men forskarna vet inte ännu just vilka gener som påverkar flyttningen. Bilden är tagen av Steve Garvie.
Många fågelarter flyttar söderut under vintern. Jag antar att det finns arter där den unga fågeln flyttar utan guidning från äldre fåglar första gången den flyttar söderut. Då måste den på något sätt fått veta platsen den ska flytta till via sitt DNA.
Kan det tänkas att det går att ändra i DNA så att fågeln flyger någon annanstans, till exempel till Kenya istället för Sydafrika. På vilket sätt skulle i så fall positionen vara lagrad?
Det går ju också att ha samma fundering för ålar som på något magiskt sätt hittar till Sargassohavet!
Det är väldigt intressanta frågor du ställer och som jag ofta funderar på och emellanåt håller mig vaken om natten.
Några saker vet vi säkert. Till skillnad från till exempel gäss, svanar och tranor som flyttar i familjegrupp är det svårt att tänka sig att sångfåglar kan lära sig flyttningsresan från erfarna artfränder eftersom de mestadels flyger ensamma, under natten, med små möjligheter att kommunicera med andra individer. Hos många arter flyttar också unga och gamla fåglar vid olika tider på säsongen (gamla några veckor innan de unga). Korsningsförsök i laboratorier (framförallt med svarthättor) och genetiska analyser av individer som följts med ljusloggrar (numer en standardmetod för att kartlägga enskilda individers flyttningsresa) visar entydigt att såväl flyttningsriktning som flyttningslängd i stor utsträckning styrs av gener i arvsmassan. Hos lövsångaren som jag studerat under drygt 20 år har vi nyligen kommit fram till att drygt 70% av variationen i flyttningsriktning styrs av två regioner i arvsmassan som bestämmer om svenska lövsångare ska övervintra i västra eller östra Afrika. Tillsammans innehåller dessa regioner ett par hundra gener men vilka av dessa som är flyttningsgener och hur de påverkar flyttningsbeteendet vet vi inte.
En modell som framförts om hur genetiken skulle kunna uttrycka flyttningsbeteendet är att det finns gener som kodar för ”önskad riktning” kopplad till en årsklocka. Alltså ungefär: ”flyg mot SV under 5 nätter i augusti, ändra kurs till SÖ i september och fortsätt 8 dagar”. Modellen är en bra bas att utgå från, men tycks inta vara tillräcklig för att förklara de ofta extremt precisa flyttningskorridorer, rastplatser och vinterområden som många arter uppvisar. Det är samtidigt svårt att tänka sig att väldigt komplex information kan nedärvas i DNA, som till exempel en representation av en kartbild. Men det är någonting väldigt viktigt som vi missat eller inte förstår. Kanske hade det varit lättare att förstå om vi på fåglars vis hade kunna känna av magnetfältets olika komponenter (fältstyrka, inklination och missvisning). Allt sagt gäller också för ålen, hur i hela fridens namn hittar de tillbaks till Sargassohavet?!
Stor mängder knölsvanar, Cygnus olor, samlas varje vinter i Lommabukten i sydvästra Skåne. Den här bilden tog Eva Ahnborg Svensson i Vikhög i slutet av januari. Svanar är överlag tuffa fåglar som klarar vintern bra, såvida de hittar tillräckligt mycket mat. Om de inte gör det, till exempel när isen lägger sig, brukar de vara skickliga på att hitta öppet vatten i närheten eller längre bort.
Jag tittar ut och ser två svanpar i sjön. De äter, men har svårt ta sig fram genom nyisen. De skall väl ha flugit iväg vid det här laget? Ska jag kontakta någon som kan rädda dem?
Det finns ingen anledning till oro. Svanar är tuffa fåglar som utan större problem kan flyga eller promenera till öppet vatten eller andra platser där det finns mat om de behöver. Så länge de äter ordentligt, och det verkar de ju göra baserat på din beskrivning, kommer allt att gå bra. Om isen blir för tjock för svanarna kommer de helt enkelt att flyga till en mer lämplig plats. Många svanar stannar faktiskt hos oss hela vintern, även ganska långt norrut. Det bygger såklart på att de kan hitta tillräckligt mycket föda för att värma kroppen, men så länge de gör det så är vinterkylan som sådan inget problem för dem.
Vi har skrivit mer om svanar på vintern flera gånger tidigare, till exempel här, här, här, här, här och här. Där berättar vi mer i detalj om vilka olika avväganden svanarna behöver göra när sommar går mot vinter, och hur de påverkas av kyla, is och snö.
Som sagt – ingen anledning till oro här. Detta klarar svanarna bra på egen hand!
Vi tycker att detta ser ut som spillning efter en tamkatt. I många fall gräver katter ner sin spillning, men ingen regel utan undantag! Det händer att katter låter spillningen ligga öppet, till exempel för att signalera territorialitet. Bilden är tagen av Andrea Nordgren.
När jag skulle tömma en av pallkragarna (dubbel höjd, cirka 40 centimeter) såg jag den här spillningen. Tomten ligger i ett område med fritidshus men nära till odlingsmark och skog. Vi har sett grävling i området förra sommaren och även räv på fälten.
För mig ser det här ut som spillning från en tamkatt. Grävlingen har i regel litet lösare spillning som ofta, men inte alltid, läggs i små grunda gropar (”latriner”). Det är nog också tveksamt om en grävling kan forcera en 40-centimetersvägg! Rävens spillning brukar vara tydligare skruvad åtminstone i spetsen och den är också mer ”blandad” (till exempel med inslag av hår, fruktskal eller kärnor) som speglar att räven är en allätare. Detta med blandat innehåll gäller i hög grad också för grävlingen.
Puppa av harlekinpiga, Harmonia axyridis.Harlekinpigans puppa. Här kommer en stora nyckelpiga snart att kläcka ut.Larv och puppa av harlekinpiga.Harlekinpigan, Harmonia axyridis, är en nyckelpiga som ursprungligen hör hemma i Sydostasien. Den har i modern tid introducerats på många platser runt om i världen för biologisk bekämpning av bladlöss. Det visade sig senare att harlekinpigan skulle bli mycket invasiv. I södra Sverige har den under det senaste årtiondet utvecklats till att på sina håll vara den allra vanligaste nyckelpigan, särskilt i städer. Bilderna är tagna av Ann-Christine Kittel-Olsson.
Vad kan detta vara? De sätter sig fast på tegelvägg och cementfogar här i Ljungbyholm utanför Kalmar, och verkar hämta näring från väggen. De växer från att vara liten och svart till att bli större och orange. Det är flera hundra stycken!
När jag trycker på den orangea kroppen kommer det ut orange vätska. Ingen av oss eller de vi frågar har sett detta tidigare.
Ni har hittat nyckelpigor i olika livsstadier! Det som sitter fast på väggen är nyckelpigepuppor, som fullbildade skalbaggar senare kommer att krypa ut ifrån. De suger inte någon näring på vägen, utan har helt enkelt fäst puppan där för att det ska bli enkelt för nyckelpigan att ta sig ut när den är färdigutvecklad. Den långsmala saken med utåtriktade ben är en nyckelpigelarv som kommer att förpuppa sig ganska snart.
Nyckelpigan i det här fallet är en införd art som heter harlekinpiga på svenska (och Harmonia axyridis på vetenskap). Den hör hemma i Sydostasien, men har planterats in över nästan hela världen för att bekämpa bladlöss. Det gör den väldigt framgångsrikt, men problemet med just harlekinpigan är att den konkurrerar med inhemska nyckelpigor. Dels äter den upp våra egna nyckelpigors mat, och dels ger den sig på larverna av andra nyckelpigor. Det här har varit ett framgångsrecept för harlekinpigan. Den hittades för första gången i Sverige i Malmö 2006, varifrån den spridit sig med en rasande hastighet. Numehra är det den allra vanligaste nyckelpigan, särskilt i städer i södra Sverige. Detta, tillsammans med att den är stor och iögonfallande, gör att människor ofta kommer i kontakt med den. Därför har vi skrivit om harlekinpigor vid många tidigare tillfällen. Du hittar inläggen här.
Trots att jag tycker det är en tråkig historia med just den här nyckelpigans expansion i Sverige så är det ändå roligt att du har lyckats fånga olika livsstadier på samma bild. Där finns det ju mycket intressant biologi att fundera kring! För att komplettera din egna fina bilder rekommenderar jag att du tittar på den här videon, som visar nyckelpigans hela liv från ägg till larv till puppa till skalbagge. I videon ser du bland annat hur det ser ut när en harlekinpiga kryper ur sitt puppskal.
Åkerfrölöparen, Harpalus rufipes, är en av de vanligaste arterna i jordlöparsläktet frölöpare (som alla heter Harpalus-någotpå vetenskap). Den finns på nära nog alla slags någotsånär öppna och torra marker. Det är en duktig flygare som gärna dras till ljus, varför det är vanligt att hitta åkerfrölöpare inomhus på sommaren och hösten. Något skadedjur är den dock inte! Bilden är tagen av Sven Fredrik Stomberg.
Jag har upptäckt den här skalbagge-liknande figuren i huset och då främst i badrummet på nedervåningen. Jag har letat igenom lite flora och fauna utan att kunna sätta fingret på exakt vad det rör sig om för skalbagge. Vi brukar avlägsna de vi hittar, men det lyckas alltid dyka upp fler efter någon dag. Har ni några tankar om vad det är?
Det här är en skalbagge i den stora skalbaggsfamiljen jordlöpare (Carabidae; vi har omkring 400 olika i Sverige). Skalbaggen på bilden heter åkerfrölöpare (Harpalus rufipes) och det är en av de vanligaste arten i det ganska stora släktet frölöpare. Den är ganska lätt att känna igen på den breda kroppen och de rödaktiga benen. I motljus ser en också att åkerfrölöparen har en vackert gyllengul behåring över hela ovansidan. Det finns egentligen bara en förväxlingsart, sammetsfrölöpare (Harpalus griseus), men den är slankare byggd och dessutom väldigt sällsynt.
Åkerfrölöparen lever på de flesta öppna marker så länge de är någotsånär torra. Den äter särskilt olika slags fröer, så ibland kan den hittas uppkrupen i gamla blomställningar på till exempel vildmorot. Liksom flera andra frölöpare är åkerfrölöparen duktig på att flyga. Den är nattaktiv och dras gärna till ljus, så det är inte ovanligt att hitta den inomhus på sommaren. Det är dock aldrig ett skadedjur.
Det finns knappt 10 olika slags lånkar (vattenväxter i släktet Callitriche) i Sverige, men de är sinsemellan väldigt svåra att skilja från varandra på fotografier. Bilden är tagen av Niklas Andersson.
Jag rör mig ofta och mycket längs med olika vattendrag. Ibland upptäcker jag växter och djur som jag inte sett tidigare. Nu senast upptäckte jag en vattenväxt jag inte kände igen i en bäck på västkusten (Bohuslän). Bäcken rinner förbi en kyrkogård och deras blomsterkompost ligger i närheten av fyndplatsen. Det gör mig lite orolig att det skulle handla om en invasiv art. Jag vore tacksam för hjälp med identifiering.
Det är någon art i släktet lånkar, Callitriche. Arterna i släktet går inte att skilja åt om en inte tittar noga på frukterna som sitter i bladvecken under vattenytan. Med största sannolikhet rör det sig dock om en inhemsk, icke-invasiv art.
Bålgetingkortvinge, Quedius dilatatus, är en skalbagge som lever i bålgetingbon. Den betraktades förr som en stor sällsynthet, men har blivit vanligare i takt med att bålgetingen ökat. Det finns många liknande, stora och svarta, kortvingar, men den klockformade halsskölden och sågtandade antennerna är bra kännetecken. Även om bålgetingkortvingen har ökat i både antal och utbredning i modern tid är den långt ifrån vanlig. Bilden är tagen av Karin Mellblom.
Jag skulle bli väldigt glad om ni kan hjälpa mig identifiera insekten på bilden.Den togs ikväll, 19 augusti 2022, inomhus i vårt fritidshus som ligger på en skogstomt i Stockholms skärgård strax utanför Nynäshamn
Vi har sett några stycken dyka upp inne i huset nu på sensommaren.De flyger och springer på golv och väggar och möjligen i taket. Fort, framåt och verkar ytterst kapabla. De är omkring 2 centimeter långaoch har en väldigt rörlig bakdel som gör att den rör sig lite så som silverfiskar rör sin kropp, svängigt.Den är svart och seg som sjutton. Jag har trampat ihjäl de jag sett.
Vi är ju naturligtvis livrädda för att det skulle vara någon typ av husbock som tänker äta upp huset. Det är därför jag ihärdigt har trampat ihjäl dem.Annars brukar vi inte trampa ihjäl insekter.
Det här är en skalbagge i den grupp som kallas för kortvingar (Staphylinidae). De känns igen på att täckvingarna är kraftigt förkortade så att det mesta av bakkroppen ligger fri. Därför rör de sig lite ”svängigt” som du säger. Kortvingarna är den i särklass artrikaste gruppen bland skalbaggarna. Av Sveriges omkring 4600 olika sorters skalbaggar är 1300 kortvingar.
Just din art heter Quedius dilatatus på vetenskap, och bålgetingkortvinge på svenska. Här kan ni läsa mer om den och se en karta över aktuella svenska fynd. Arten utvecklas som namnet antyder i, eller i anslutning till, bålgetingbon. Den var tidigare högt rödlistad, men har blivit något vanligare på senare år i takt med att bålgetingen ökat. Denna (bålgetingen alltså) var ju förr ovanlig, eftersom den är beroende av gamla hålträd för att bygga bo. Särskilt i år verkar bålgetingkortvingen ha haft ett riktigt bra år, men det är fortfarande ett sällsynt djur som lever i en hotad miljö. Ni bör absolut inte trampa ihjäl dem! Att flera exemplar dyker upp inne i ert hus tyder på att ni har ett bålgetingbo någonstans i närheten.
Husbocken (Hylotrupes bajulus) hör till familjen långhorningar och ser helt annorlunda. Den har bland annat långa täckvingar, långa antenner, två-fyra ljusa fläckar på ryggen och en ganska hårig kropp. Den är dessutom grå, aldrig rent svart som ert djur. I allmänhet är skalbaggar inte skadedjur, så allt som oftast är insekter inomhus sådana som kommit in utifrån.
Kommentarer