Spårlöpa efter en utter som sprungit över isen. Precis som hos många andra djur, är det inte ovanligt att uttern trampar ”fot-i-fot” när den rör sig snabbt. Bilden är tagen av Eva-lotta Kvist.Spårstämpel från utterns framfot. De fem tårna, och den tudelade, stora, trampdynan syns tydligt. Bilden är tagen av Eva-lotta Kvist.
En februarimorgon fanns dessa spår på vår damm. Kan det vara utterspår? Jag ser dock inte något spår efter en svans.
Av allt att döma är det mycket riktigt utterspår: fem tåavtryck i spåret ger vid handen att det rör sig om ett mårddjur, och storleken på spårstämplarna (jämfört med kängan) utesluter egentligen andra kandidater. I flera av framfotsstämplarna syns också utterns stora, tvådelade, trampdyna tydligt. Att svansen inte syns i spårlöpan beror på både snödjup och gångstil. Här ser det ut som att uttern har rört sig fort över isen – i språng – och då är det mindre sannolikt att svansen släpar. Jag skulle dock tro, att de vertikala strecken i snön faktiskt är gjorda av svanstippen.
En rolig observation av ett ikoniskt djur som återhämtat sig ordentligt de sista 15 åren.
– Andreas Nord
Kul att få svar på min fråga, vi har ju anat att vi har en utter i våra dammar. Vi har sett spillning på våra stenar och googlat fram att det nog var efter en utter. Men det var första gången vi upptäckt spår, men uttern har nog varit här några år. Vi har kräftor och små fisk i dammarna, så det är nog passande föda kan jag tänka mig. Vi är glada för vår utter och förstår att vi har bra vattenkvalitet och trevlig miljö för alla vilda djur.
Det är inte ovanligt att hitta djurskallar i naturen, eller för den delen i vår absoluta närhet. Oftast rör det sig om en hjort av något slag, till exempel ett rådjur. Hjortdjur saknar dock framtänder i överkäken, som ju finns på bilden. Istället är det här en skalle efter en tamgris eller ett vildsvin. Bilderna är tagna av Anna Dalegren.
Denna skalle hittade vi på en övergiven skolgård i närheten av Mariestad i mitten av februari. Den var cirka 20 centimeter lång. Vilket djur kan det ha varit?
Det är en skalle av någon slags gris, och om det inte ligger något slakteri i närheten bör det vara ett vildsvin. En tamsvinsskalle borde dessutom ha ett märke efter bultpistolen i pannan, men jag kan inte avgöra säkert vilken slags gris det faktiskt var.
Att det är en gris syns lättast på att överkäken har framtänder, vilket inte hjortdjur och andra idisslare har. Dessutom är det typiskt att andra och tredje framtanden (saknas i bild) är framåtriktade. I vänstra överkäken saknas, förutom tredje framtanden, hörntanden och första främre kindtanden.
Kölskivsnäcka, Planorbis carinatus, lever tillsammans med andra skivsnäckor i långsamtflytande och stillastående sötvatten. De kan ställvis vara ganska vanliga. Bilden är tagen av B. Schoenmakers.
Jag har märkt att i ån Lagan i Strömsnäsbruk, norr om Markaryd i Småland, är hela botten täckt med sniglar. Det är tusentals där det är 4 till 5 meter djupt, och man får dom på kroken när man fiskar. Vad är det som gör att det blir så många ? Och är det något som hotar fisken?
Med stor sannolikhet handlar detta helt enkelt om att förhållandena för snäckorna är särskilt bra där du fiskar. Det kan till exempel handla om att det är god näringstillgång och god vattenkvalitet, eller att det finns någon annan parameter som särskilt gynnar snäckorna. Under rätt förhållanden kan många olika slags djur nå mycket höga tätheter på liten yta, men i takt med att naturliga miljöer förstörs i större utsträckning blir det allt ovanligare att se detta. Saken är egentligen ganska ledsam, i det att den vittnar om hur stor påverkan som människan haft, och fortsätter ha, på sin omgivning.
Jag har svårt att se att fisken skulle fara illa av detta. Tvärtom är sniglar och snäckor ett uppskattat inslag i dieten för många olika slags fiskar, till exempel öring och abborre.
Öronvivlar är växtätare och många arter tycker särskilt bra om olika prydnadsbuskar som syren, liguster och snöbär. De vuxna djuren gnager på bladen, medan larverna äter på växternas rötter. Därför är öronvivlar vanliga i trädgårdar varifrån de kan komma in i våra bostäder. Vissa arter kan också utvecklas i blomkrukor, bland annat växthusöronviveln (Otiorhynchus sulcatus), som är en av våra vanligaste arter och den allra vanligaste inomhus.
Vi har under en veckas tid hittat skalbaggar runt om i huset och vet inte om de är skadedjur eller inte. Jag såg att ni hjälpt andra lista ut vad det är med hjälp av bilder så jag ville dela med mig av en bild, så att också kan få hjälp. Vet ni vad det är för art, och om den är ett problem här hemma? Det är ganska obehagligt när man hittar en rackare ovanför sängen under natten, så om det finns ett sätt att bli av med baggarna får ni gärna tipsa.
Det är en växthusöronvivel, Otiorhynchus sulcatus. Den äter av många olika slags växter och växtrötter och är vanlig i stora delar av Sverige. Till skillnad från många andra öronvivlar kan växthusöronvivel också föröka sig i blomkrukor. Den är dock inte alls farlig för några delar av huset, och uppträder endast undantagsvis som en allvarlig växtskadegörare för hobbyodlare. Jag skulle tro att ditt djur kan ha kommit in med någon kruka eller blomlåda.
Vi har skrivit om växthusöronvivel vid flera tidigare tillfällen. Kolla in den här länken.
Hägg (Prunus padus) är en stor buske eller ett litet träd som växer vild i hela landet. Den blommar med ljuvligt doftande blommor på våren, och är viktig för bin och andra pollinerande insekter. Det är ganska vanligt att häggar slår rot från nedböjda grenar som hamnat på marken, men i sådan omfattning som på bilden har vi aldrig tidigare sett! Bilden är tagen av Erik Alkert.
Är detta en hägg som försöker likna ett mangroveträd eller? Jag har aldrig sett något liknande här i Märsta norr om Stockholm. Den här växer nedanför en slänt, men det finns inget liggande vatten i närheten. Kan ni förklara vad som händer här?
Det ser märkligt ut, men jag håller med om att det ser ut att vara en hägg. Det är inte helt ovanligt att häggar utvecklar rötter från grenar som blivit nedböjda och hamnat på marken, även om jag aldrig det på så här många och grova grenar från samma träd.
– Torbjörn Tyler
Tackar för ett snabbt och trevligt svar. Bra att ni finns!
Grävlingar går inte i dvala på vintern, utan spenderar den mörka årstiden i en slags vintervila där de lever av energireserver som byggts upp under hösten. Emellanåt är de dock ute och rör på sig, inte sällan i perioder med litet mildare väder. De tydliga avtrycken efter långa klor gör grävlingens spårstämpel ganska typisk. Bilden är tagen av Mattias Halvarsson.
Jag lyckas inte tyda vad detta kan vara för spår. Spåren gick längs en bäck norr om Nyköping i Södermanland. Jag såg dem 14 februari.Vet ni?
Här är det en grävling som varit ute på en vintertur! Grävlingen är en typisk hälgångare, så avtrycket ser nästan ut som ett björnspår i miniatyr. De långa klorna, som sticker långt till mycket långt framför tårna, är också typiskt. Grävlingen har förvisso fem tår, som andra mårddjur, men innertåns avtryck är ofta svagt eller helt försvunnet.
– Andreas Nord
Tack för ett bra svar. Vi misstänkte grävling men vi såg inte avtryck från alla tår.
Ett fågelbo som minner om stundande vår och sommar! Här har en en rödhake, Erithacus rubecula, varit i farten på vår frågeställares balkong. De flesta fåglar börjar inte ruva förrän kullen är färdig eller nästan färdig, och honan lägger bara ett ägg om dagen. Under äggläggningsperioden är det lätt att tro att boet är övergivet, bara för att fåglarna är ganska hemlighetsfulla under denna tid. När ruvningen väl kommit är många fåglar ganska känsliga för störningar, men i allmänhet är fåglar som väljer att häcka alldeles i människans närhet tämligen toleranta för husägare och husdjur i närområdet. Bilden är tagen av Angelica Lindbäck.
Hur länge kan ett häckande fågelpar lämna äggen utan att de förstörs? I somras hittade jag ett litet fågelbo på min balkong i en kruka. Jag blev orolig för att det övergavs eftersom jag, hundar och katt spenderade mycket tid på balkongen. Till slut gick det bra, men hur mycket störning tål egentligen ett häckande fågelpar? Jag är också osäker på vad det är för fåglar. Vet ni?
Under ruvningsperioden kan äggen lämnas utan att föräldrarna är närvarande förhållandevis länge – några timmar brukar inte vara ett problem. Det påverkar såklart äggens utveckling om de kyls ned. Fågelägg utvecklas allra bäst vid en temperatur på 36-38 grader. När temperaturen sjunker under 30 grader kan ingen utveckling alls ske, men det är okomplicerat om det bara är under en kort period. Faktum är att de flesta småfåglar växlar mellan att värma äggen och att vara ute och leta mat. Det vanligaste är att honan bara ligger på äggen 75-80% av tiden dygnets ljusa timmar, och närhelst hon är ute och födosöker sjunker temperaturen ibland uppemot 10 grader. Det är först när hon är borta så länge att äggens medeltemperatur under hela utvecklingen blir lägre än 34-35 grader som sannolikheten att äggen ska kläckas börjar öka. Dessutom finns ett tidsberoende: Forskning visar att fågelembryon är mer toleranta för nedkylning ju yngre de är, men när det närmar sig kläckning kan en köldknäpp göra att äggen inte överlever.
Det vanligaste bland småfåglar är att honan börjar ruva först när alla ägg är lagda. Annars kommer äggen att kläcka vid olika tidpunkter, vilket oftast är dåliga nyheter för ungarna som kläcker ut i en kull med fler och större syskon. Det är nära nog en dödsdom! Jag tror att ditt fågelbo hör till en rödhake, och de brukar lägga 5-6 ägg. Om du inte sett någon fågel där, kan det alltså vara fullständigt naturligt.
Ofta, men inte alltid, vänjer sig fåglar som häckar nära människor vid vår närvaro, och brukar alltså klara av att sköta sina häckningsbestyr om vi visar rimlig hänsyn. Jag hade då varit mer bekymrad för husdjuren, som nog skulle kunna vara litet för intresserade av vad fåglarna håller på med för att låta dem vara ifred. Även om äggen rent biologiskt klarar av att bli avkylda när honan blir rädd och flyger ifrån boet, är det vanligt att hon ger upp häckningsförsöket om störningarna är alltför frekventa. Då är det helt enkelt inte värt risken för henne!
Jag hoppas att häckningen fick en lyckad utgång, och att du fick reda på vilken fågel som byggt boet.
– Andreas Nord
Tack för svar! Det var en lyckad häckning av ett rödhakepar. Otroligt roligt att få följa paret och ungarna, som till slut var 5 stycken, på nära håll. Stängde balkongen helt för alla inklusive mig så de fick lugn och ro till ungarna flög ut.
Koltrast, Turdus merula, med vita färgpigment. Man brukar säga att mörka fåglar med delvis ljus fjädrar är ’partiellt leucistiska’. Bilden är tagen av Yersinia Pestis.
På promenad idag i Bromma såg jag vad som först såg ut som en koltrast. Den hade emellertid helvita stjärtfjädrar. Möjligen var den något mindre än normala koltrastar. Här finns trastar med med mutationer vilket jag sett tidigare. Detta exemplar var helt svart med gul näbb. Endast stärtpennorna var vita.
Det låter som ett typiskt tecken på ’partiell leucism’, alltså att enstaka fjädrar hos en fågel är helt vita. De vita fjädrarna kan sitta i stort sett var som helst och vara enstaka eller flera. Det är tämligen ofta man ser fåglar med partiell leucism och det märks naturligtvis mest på helmörka fåglar som koltrasten. Det förekommer också fåglar som är helt vita.
– Åke Lindström
Det låter som att koltrasten har ett pigmenteringsfel som gör att den fått vita fjädrar. Det är ganska vanligt hos flera olika fåglar och kallas för partiell leucism. Fenomenet syns särskilt bra på fåglar normalt är svarta som koltrastar och kajor, men det är vanligt också hos till exempel grönfink.
Forskarna vet inte helt vad detta beror på, men det verkar ha sin grund i en eller flera olika slags mutationer, alltså ändringar i arvsmassan. Kanske har en mutation gjort att melanocyterna, cellerna som ger svart färg, saknas i dessa fjädrar, eller så fungerar de inte där.
Det anses allmänt vara vanligare med partiell leucism i stadsmiljö än ute i naturen, men det är ju samtidigt också fler personer som håller koll på fåglarna i sitt närområde. På den här länken kan du läsa mer om leucism på engelska. I vår Kunskapsbank kan du läsa om mer om Fåglarnas färgrika fjädrar och däggdjurens hårstrån: hur de bildas och får sin färg.
Bruna pälsängern (Attagenus smirnovi) är en av tre olika pälsängrar som är vanliga i hus och hem. Liksom andra pälsängrar kan den ställa till med viss skada på ullkläder, pälsverk och annat organiskt material i och omkring våra hem. I äldre villor och flerfamiljshus finns det ofta små, varaktiga, populationer av olika slags skalbaggar. I sådana hem kan det vara mycket svårt att bli av med skadedjuren, men så länge det inte rör sig om ett regelrätt utbrott, ger ängrar oftast inte upphov till några större problem. I viss mån går det faktiskt att betrakta dem som renhållare. Bilden på bruna pälsängern är tagen av Lech Borowiec, och visar en hane till vänster (notera de modifierade antennerna) och en hona till höger.
Jag har i flera års tid kämpat mot angrepp av pälsänger i min lägenhet och jag har verkligen testat allt. Jag har haft en skadedjurssanerare hemma många gånger och varje gång har de sprutat gift (K-othrine) längs lister och i skåpen. Jag har följt varje råd flera gånger om noggrann städning och tvättning av alla textilier i 60 grader och frysning av textiler i -18 grader i minst 1 vecka, samt ångat golv, lyft på trösklar och lister och städat under dem. Pälsängrarna överlever ändå och komma tillbaka så småningom. Jag förstår inte vart ”boet” kan gömma sig längre, för jag har städat överallt.
Min skadedjurssanerare säger att jag troligtvis aldrig kommer att bli av med ängrarna, nu när de väl fått fäste i hemmet. Är det möjligt att det nu är mitt öde att leva i symbios med pälsänger för alltid? Och är det bara skrönor att pälsänger inte gillar dofter av rödceder och lavendel?
Jag vågar nog påstå att skadedjurssaneraren har rätt – du kommer med stor sannolikhet inte att bli med dina pälsängrar, åtminstone inte om du bor i en litet äldre villa eller flerfamiljshus. Pälsängrar lever nämligen inte bara av olika textilier, utan av nära nog allt torrt, organiskt avfall. Hit hör hudavlagringar som faller från våra kroppar, hårstrån, och liknande. Jag vågar påstå att det i nästan alla lite äldre hem finns ’skadeinsekter’, som lever vid låga populationstätheter bakom lister, under golvplankor, och i skafferier. Vanligtvis gör de inte stor skada, utan fungerar mer som en renhållningspatrull. Dessutom kan pälsängrar sprida sig mellan bostäder, åtminstone i flerfamiljshus, i synnerhet genom att röra sig i ventilationstrummorna.
Om du har stora angrepp, pekar det dock på att det finns en ”härd” någonstans som du inte hittat ännu. Enstaka skalbaggar eller larver då och då, tyder dock på det jag skrev ovan. Då hade jag inte varit orolig, utan helt enkelt avlägsnat de baggar jag hittat.
När det gäller starka eteriska oljor, kan det finnas vissa sanningar i att det kan verka avskräckande. Åtminstone är det vanligt bland insektssamlare, att ha en tuss med lavendelolja, eller en torkad lavendelblomställning, i insektslådorna. Eftersom oljorna är flyktiga, måste man dock ’uppdatera’ regelbundet.
Till sist, om du inte får stora skador på pälsverk, äkta mattor, eller ulltextilier, tycker jag att du kan sänka axlarna och acceptera att det finns pälsängrar hos dig, men att de sannolikt mest äter av sådant vi lämnar efter oss.
Ni vet väl förresten om att alla bloggposter postas på Facebook, Bluesky och X? Där kan ni interagera direkt med oss, och vi tycker det är jätteroligt när ni frågar om biologi också via våra sociala kanaler!
Kommentarer