Har läst en massa olika bud om hur giftigt gullregnet är. Vi sågade ned ett gullregn i somras och flisade det och la det i en tunna. Nu har fliset börjat förmultna. Kan vi använda det i vårt trädgårdsland där vi odlar våra grönsaker?
Hela gullregnet, alltså även veden innehåller gift, bl.a. (f.f.a.?) cytisin, en alkaloid som använts som rökavvänjningsmedel. Visserligen är det förmodligen måttliga mängder det handlar om, men jag skulle nog föredra att lägga den komposten i blomrabatten.
Brunbjörn, Ursus arctos. Bilden tagen av Malene Thyssen.
Varför måste björnar gå i ide på vintern när inte älgar, harar och rådur gör det? Är de som ormar att de inte kan hålla värmen?
Det handlar en säkert en del om föda. Växtätare, alltså de som på engelska kallas ”browsers” (äter från buskar och träd) eller ”grassers” (äter gräs och örter på marken) kan inte samla på sig så mycket reservfett att det räcker under en längre tid. Detta därför att de gröna delarna av växter innehåller inte tillräckligt med näring i förhållande till kostnaden att bryta ner födan. Därför måste växtätarna äta ständigt, medan allätare, som björnar, har möjlighet att samla en näringsreserv. Utvecklingslinjen ”växtätare” har satsat på att livnära sig på den ständigt närvarande näring som finns i växter (på vintern finns den i form av knoppar och skott), vilken dock förekommer i låg koncentration, alltså få kalorier, vilket betyder att de måste äta mycket och ständigt för att få i sig tillräcklig mycket näring, och som dessutom är svårtillgänglig, gömd som den är bakom starka cellulosaväggar. Denna linje gör det omöjligt för dem att istället börja äta något annat, till exempel näringspartiklar i form av djur, som kräver helt andra strategier, såväl beteendemässigt som andra typer av matsmältning.
Vätteros, Lathraea squamaria. Bilden skickades in av Margareta Törnvall.
Ovanlig (?) växt idag vid ågelsjön i Östergötland. Fuktig skuggig växtplats. Har inte sett tidigare varken vid denna plats eller någon annanstans!
Ett fint foto på blommande vätteros (Lathraea squamaria), en klorofyllfri blomväxt som parasiterar på flera arter av lövträd, t ex hassel. Växten lever större delen av sitt liv under jord och får sin näring från värdträdets rötter. Växer på fuktiga, skuggiga, mullrika marker och finns spridd i södra och mellersta Sverige. Blommar tidigt (april-maj) och pollineras av humlor (självpollinering är också möjlig). Fröna har små köttiga bihang och sprids av myror. Förutom rosaröda exemplar finns det helt vita.
Släktskap mellan de olika riken. Bilden skapades av Maulucioni och Doridí.
Vilka är de fem rikerna i femrikessystemet, och vad är gemensamt för organismerna i varje rike?
Några saker gemensamma för alla levande organismer på Jorden är att de troligen har utvecklats från samma ursprung (vi är alltså alla besläktade på mycket långt håll), att de består av en eller flera celler, att de omsätter energi för att existera, att de kan reproducera sig (dvs få avkomma) och att deras genetiska kod (den information som celler använder för att föröka sig) består av strängar av en molekyl som kallas DNA. Dessa organismer delas av vissa biologer in i det Femrikessystem som du nämner: a. Monera (Prokaryoter): encelliga varelser vars DNA inte är inkapslat av en cellkärna och som saknar organeller (Bakterier, Blågrönalger, etc.); b. Protista (encelliga Eukaryoter): encelliga varelser med en cellkärna och organeller; (Toffeldjur, Kiselalger, etc.). De tre flercelliga grupperna c. ”växter”; d. ”svampar”; e. ”djur” är alla avkomlingar till olika Eukaryota encelliga organismer. Lägg märke till att virus inte omfattas av det här systemet. Virus räknas av många biologer inte som levande varelser. Numera brukar man dela upp gruppen Prokaryoter i Bakterier och Archaea, så att det blir egentligen sex riken.
Vit stork, Ciconia ciconia. Bilden tagen av Andreas Trepte.
Flyger storkar i v-formation? Har sökt på detta men kan inte hitta något svar.
Intressant fråga!
I Europa finns det två typer av riktigt stora, långbenta, långhalsade fåglar som flyttar i flock: tranor och storkar. De kan faktiskt skiljas åt på riktigt långt håll enbart genom sättet de flyger på. När de ”skruvar”, dvs. flyger runt i cirklar i en varmluftbubbla för att ta höjd utan ansträngning, så cirklar tranor generellt i formation, gärna ett V, och dessutom åt samma håll (medsols eller motsols). Storkarna däremot rör sig tämligen oberoende av varandra och dessutom ofta åt olika håll.
När ”skruven” bryts och de börjar glida i den önskade flyttningsriktningen så fortsätter tranorna i sin formation, gärna då ett V. Storkarna gör som vråkar och örnar, de formerar sig inte utan glider tämligen oberoende av varandra. Vad gäller fåglar och beteende skall man egentligen aldrig säga aldrig, men min erfarenhet är att storkar sällan eller aldrig flyger i V-formation.
Vanlig groda, Rana temporaria. Bilden tagen av Bill och Sam Lionheart.
På vilket sätt påverkar vattnets temperatur grodynglens utveckling och varför?
I princip både växer och utvecklas ynglen snabbare vid högre temperatur. Att de utvecklas snabbare innebär att de behöver kortare tid från ägg till fullbildad (liten) groda. De är ju växelvarma och klarar sig även vid låga temperturer men livsprocesserna går snabbare om det är varmt i vattnet. Det får dock inte bli hur varmt som helst. Efter att den optimala temperaturen nåtts sjunker tillväxt och utvecklingshastighet snabbt och ganska snart når man en temperatur som de inte ens överlever. Den kritiska temepraturen varierar mellan olika arter och beror av vilka temperaturer arten eller populationen riskerar att utsättas för i naturen.
Skelett från olika fiskar. Bilden tagen av Doug Beckers.
Jag besvarar en mängd frågor inom NV-området som barn skriver. Nu har jag fått en som jag går bet på. Den lyder som följer: Varför har fiskar så många ben?
Egentligen borde nog frågan vara ”Varför har t ex däggdjur så få ben?”. Primitiva fiskar är ju ursprunget till ryggradsdjuren (egentligen ryggsträngsdjuren = kordaterna) och man kan på ett fiskskelett se ursprunget till många av våra ben. Vi har dock under årmiljonerna fått en stor reducering av antalet så att ben har ombildats, vuxit ihop och tillbakabildats. Landlivet har således lett till ett urval för färre men stabilare ben medan man inte behöver lika mycket stödjande ben när man ”svävar” i vatten. Hos benfiskarna är väl istället många mjuka ben en bra lösning (Valar och dyl är dock en annan historia, de har ju utvecklingsmässigt gått via landlevande däggdjur och sedan från dessa förutsättningar återanpassats för vattenliv). De primitivaste kordaterna är ju på någor sätt lite segmentlika, nästan som maskar. Rent genetiskt är nog ett sådant repetativt mönster med många lika ben eller kroppsegment lätt att åstadkomma och därför ofta en första, ursprunglig lösning. Jfr daggmaskar, tusenfotingar, osv. Det behövs nog inte en gen för varje rand på en zebra, utan bara en anlag för att repetera en procedur. Därför får man tänka sig att de ursprunliga, enkla ryggradsdjuren var uppbyggda på detta sätt. De mest primitiva nu levande, pirålar, sjöpungslarver och nejonögon är ju masklika. Exempelvis våra extremiteter var nog ursprunligen sjustråliga, dvs sju fenstrålar som sedan ombildats till fingrar. Detta har ju hos de moderna djuren reducerats till fem.
Den okända busken. Bilden skickades in av Helena Dahlenius.
Jag bor på Azorerna en del av året, på ön Santa Maria. Jag har ”hittat” en sorts buske som växer på en övergiven tomt, och undrar om någon av er vet vad den heter. Jag har inte sett den växa vilt någonstans på ön, men på Azorerna finns det gott om ”invandrare” som människor har tagit med sig under flera hundra år, och en del av det som var tänkt för trädgårdarna har blivit rymlingar. Som framgår av fotona har den röda toppblad och sätter någon sorts frukt. Den blir upp till ca 2 m hög. Jag har inte sett den blomma.
Min kära hustru Susanna (Riebe), som är botaniskt kunnig, hittade den troliga busken, som förefaller vara en ”invasive” av stora mått, Psidium cattleianum, några länkar:
Jag har en flora över Azorerna och i den finns Psidium littorale och P. guajava. Den senare (guava) tydligen huvudsakligen odlad utan att rymma (i motsats till P. littorale). Jag har inte hittat nå’t om röda blad för någon av dem.
– Bodil Enoksson
De röda bladen behöver inte vara en artkaraktär. Många arters blad är röda när de är nyutvecklade, kanske för att skydda sig mot starkt solljus.
– Stefan Andersson
Det ser ut som costa ricaguava Psidium friedrichsthalianum eller smultronguava Psidium littorale ssp. lucidum. Möjligen guava Psidium guajava, men jag tycker inte riktigt att bladen stämmer.
– Gästinlägg av Helena Persson, Lunds Botaniska Trädgård
Macchialandskap på Korsika. Bilden tagen av Markus Schweiss.
Jag vill veta mer om den vegetationstyp som kallas ”macchia”.
Macciha är ju den torra vegetationstyp som finns t ex runt medelhavet i Europa. En sådan vegentationstyp uppstår naturligt i områden mellan ökenområden och mera nederbördsrika områden. Ökenområden finns ju norr och söder om ekvatorn, och ovanför resp. nedanför dessa bildas lätt macchialiknande vegetation. Sådan finns ju inte bara i Europa utan t ex i Amerika (sagebrush-vegetation) och Australien. I Europa är denna buskvegetation lite mer högväxt och rikare i västra medelhavsområdet än i de östra delarna. De riktigt torra, lågväxta områdena som är vanligare längre österut brukar man kalla garigue. Det speciella i Europa är väl att man p g av långa tiders skogsavverkning låtit torr buskvegetation breda ut sig även i områden där det från början växte skog. Sedan betas marken hårt av t ex getter och det blir ingen ny skog. I macchia i Europa ingår många olika arter, t ex rosmarin, järnek, osv.
Kommentarer