En svala gör ingen sommar, men nog hör ladusvalorna sommaren till. De långa stjärtspröten och röda strupen är typiska och skiljer ladusvalan från hussvala som också trivs nära människor. Att se svalor skickligt jaga insekter i skyn är en fin upplevelse. Men hur lyckas de, egentligen? Vår gästexpert reder ut begreppen! Bilden är tagen av Dion Art.
I somras satt jag på balkongen och tittade på när svalorna jagade insekter högt i skyn. Hur kan svalorna hinna se och fånga dessa insekter, när de flyger så snabbt?
Intressant fråga, som har flera svar. Dels rör sig svalan och insekten den jagar relativt varandra, så n’r en flyende insekt jagas ikapp av en svala så är skillnaden i hastighet inte så stor, och svalans synsinne kan lättare uppfatta den. Men, fåglar (till exempel svalor och flugsnappare) har en högre så kallad ”flicker frequency” än oss människor. Det innebär att deras nervsystem (synsinnet) lättare kan uppfatta snabba förlopp. Fåglar har även en utdragen ”gula fläcken” så att de ser skarpt över ett större bildfält än oss människor.
Blåhjon, Callidium violaceum, är en skalbagge i familjen långhorningar. Arten är ett typiskt ”vedbodsdjur” som utvecklas under barken på torr gran- och tallved. Just denna preferens gör att blåhjon ofta hittas inomhus. När vi tar in ved för att värma oss på hösten och vintern, tror blåhjonen att våren är kommen, fullbordar sin utveckling och kläcker ut i stugvärmen. Någon fara för hus och hem, utgör blåhjonen normalt inte. Bilden är tagen av Caroline Lundgren.
Jag har hittat dessa i vår fjällstuga i Lofsdalen. Det var åtminstone 10 stycken. Jag är orolig för att det är något slags skadedjur. Ser ni vad det är?
Det här är skalbaggar i familjen långhorningar. Den kallas för blåhjon på svenska och heter Callidium violaceum på vetenskap. Larven lever under barken på framförallt gran, och ofta även tall, där den gnager vindlande, breda och platta gångar.
Blåhjon är ett typiskt ”vedbodsdjur”. Med allra största sannolikhet har ni tagit in ved med larver eller puppor i. När veden kommit in i stugvärmen har skalbaggarna trott att våren är kommen, fullbordat sin utveckling, och kläckt ut inomhus.
Skalbaggen kan också förekomma inomhus i byggnadskonstruktioner med kvarsittande bark. Eftersom larven lever ytligt, under barken och inte i kärnveden, ger den på sin höjd upphov till estetisk skada men är aldrig farlig för virkets hållfasthet. Med mindre än att ni har virke med kvarsittande bark i fjällstugan, utgör skalbaggarna alltså ingen fara.
Större björkbärfis, Elasmostethus interstinctus, är en av våra vanligaste kölskinbaggar (skinnbaggefamiljen Acanthosomatidae, som är närstående bärfisar). Den tycker särskilt om björk, men lever de facto på många olika slags lövträd. På sensommaren och hösten är det vanligt att finna kölskinnbaggar och bärfisar på olika söta bär och frukter, där djuren glupskt äter av den söta fruktsaften. Bilden är tagen av Lars Vinroth.
I början av hösten hittade jag denna insekt krypande på golvet i köket. Jag höll samtidigt på att torka äpplen från trädgården. Vad är det för insekt, och har den följt med äpplena in?
Det är en kölskinnbagge – en nära släkting till bärfisar – som heter större björkbärfis, Elasmostethus interstinctus.
Namnet är litet missvisande – djuret lever förvisso oftast på björk, men kan nyttja ett stort antal olika värdträd som födokälla. På sensommaren och hösten ser man ofta olika slags bärfisar på söta bär och frukter. Med all sannolikhet har den följt med äpplena in.
Skelettet i skogen är resterna av något stort hjortdjur, närmare bestämt dess underkäke. Det mest sannolika är att resterna kommer från en älg, men vi kan inte avgöra helt säkert med ledning av bilden.
Vad kan detta vara?
Det är en underkäke från ett stort hjortdjur, och det är kindtänderna som sitter kvar i benet. Storleken gör att de enda möjliga alternativen är älg eller kronhjort, men jag kan inte avgöra vilken av dem det är. På många håll i landet är älg det mest sannolika, även om kronhjorten har ökat något oerhört i södra Sverige de sista 10 åren.
Sälg, Salix caprea, är en inhemsk art som förekommer allmänt i hela landet från norr till söder. Under rätt betingelser kan den vara mycket snabbväxande. Bilden skickades in av Katrin Nilsson.
Jag bor i Perstorp i norra Skåne och tog bilden ovan i min trädgård förra sommaren. Busken växer väldigt snabbt. Bladen är 12 centimeter långa och hela busken mer än 1,5 m hög i dagsläget. Den dök upp förra året.
Jag gjorde en bildsökning och fick förslag på att det kan vara balsampoppel. Det står att den är potentiellt invasiv och därför önskar ag veta om det är en balsampoppel eller något annat, och om den är invasiv och jag således ska ta bort den.
Det är en sälg, Salix caprea. Det är en inhemsk, därmed ej invasiv, art.
Ormvråk (Buteo buteo) är en av våra vanligaste rovfåglar. Den häckar i nästan hela Sverige undantaget fjällkedjan, och trivs i många miljötyper. Ormvråken äter framförallt möss och sorkar, men den kan även ta större byten som kaniner. Även ormar kan ingå i dieten, liksom mer lättfångade byten som daggmaskar. Bilden är tagen av Björn Almqvist.
Idag hade vi besök av en rovfågel i Grisslehamn, vid kusten nordost om Uppsala. Bilden är ganska dålig, men i kanske kan hjälpa mig att identifiera den ändå? Jag tror att det är en glada.
Du har fotograferat en ormvråk, som är en av våra vanligaste rovfåglar. Den kraftiga kroppen och korta, rundade och konvexa stjärten är typisk, liksom det ljusa bandet över bröstet. En röd glada (den vanligaste gladan i Sverige) är långstjärtad, rödbrun med ljusare huvud, och stjärten är karakteristiskt urnupen (konkav, som ett uppochnedvänt V).
Ormvråk har väldigt varierande färg, från nästan helt gräddvit till mörkbrun. Ofta ser ormvråkar dock ut som den du har fotograferat.
Den vackra almfläckmätaren, Abraxas sylvata, förekommer sällsynt i hela Götaland. Larven utvecklas, som namnet antyder, framförallt på alm och den vuxna fjärilen flyger i juni och juli. Bilden är tagen av Anna-Lena.
Det dök upp en fjäril på tomten utanför Edsbro, som i sin tur ligger utanför Norrtälje. Jag har aldrig sett den förut. Vad är det för art?
Det är en almfläckmätare, Abraxas sylvata, en slags mätarfjäril som framförallt lever på alm. Den förekommer här och där i Götaland, men är för det mesta sällsynt. På den här länken kan du se en utbredningskarta över svenska fynd, samt fler bilder, och på den här länken finns bilder på vuxna almfläckmätare, puppor, larver, ägg, och typiska fyndplatser.
Den vackra bålgetingblomflugan (Volucella inanis) minner om sommaren som var. Det är en av våra största blomflugor, som liksom sina nära släktingar utvecklas i getingbon. Här lever larven av såväl avskräde som getinglarver. Bilden är tagen av Brita Fahleson Widmark.
Jag hittade den här insekten i trädgården i Vällingby, nordväst om Stockholm, i somras. Först trodde jag att det var någon slags broms, eftersom den var ganska stor. Efter att jag letat på nätet insåg jag att det möjligen kan vara blomflugan Volucella zonaria. Vad säger ni?
Nästan – det är bålgetingblomfluga, Volucella inanis. Den är snäppet mindre än Volucella zonaria, och är till skillnad från denna mörkt svartbrun eller svart på mellankroppen (zonaria har rödbrun mellankropp). Liksom de andra flugorna i släktet Volucella utvecklas Volucella inanis i getingbon.
Gråbandad getingbock (Xylotrechus rusticus) är en lokalt allmän skalbagge i familjen långhorningar. Larven lever under barken av olika lövträd och tycker särskilt om asp. Vi tror att den har kommit in till vår frågeställare med brasved, och därifrån letat sig ut i tron att våren är kommen. Bilden skickades in av Göran Svensson.
Denna insekt har ramlat ner på min fru två gångar med någon dags mellanrum. Jag har letat, men kan inte avgöra vad det är för sort. Vet ni?
Det här är en skalbagge i familjen långhorningar som kallas för gråbandad getingbock på svenska, och heter Xylotrechus rusticus på vetenskap. Namnet ’getinbock’ är passande, eftersom denna och närbesläktade arter rör sig snabbt och ryckigt när de kryper på trädstammar, och därför påminner mycket om en geting i sitt rörelsemönster.
Gråbandad getingbock är en tämligen allmän skalbagge i stora delar av Sverige, med flest fynd i östra Götaland. Larvutvecklingen tar 2-3 år och sker under barken på nyligen döda eller döende lövträd. Allra mest utnyttjar skalbaggen asp, men den hittas också ofta i björk, sälg och andra vide-arter. Gissningsvis har ni tagit in lövträdsved med larver i. När dessa kommit in i värmen har de trott att våren är kommen, fullbordat sin utveckling och förpuppat sig, varefter den fullbildade skalbaggen har gnagt sig ut ur veden i hopp om att finna andra getingbockar att para sig med.
Hoppet är nog ute för de skalbaggar ni redan har hittat, men om ni har möjlighet kan ni ge dem en chans genom att flytta dem ut i kylan, till exempel i en vedbod, där de kan bida sin tid till våren kommer. Viktigt att notera är att gråbandad getingbock inte utgör någon som helst fara för byggnadskonstruktioner.
Den här märkliga benbiten fick vår frågeställare på kroken i Mälaren. Vi gissar att det rör sig om ett trasigt bäckenben från ett vildsvin, men alldeles säkra är vi inte. Bilden skickades in av Johan Kretz.
Under en fisketur på Mälaren strax utanför Västerås fick jag denna 10-12 centimeter långa bendel på kroken. Jag kan inget om sådant, men tänker att det kommer från något större däggdjur. Vad tror ni?
Detta var svårt, men om jag spekulerar så tror att detta är en trasig del av bäckenbenet, där vi bara ser den ena halvan och denna dessutom gått av ungefär i höftleden. Med ledningen av den angivna storleken och det ganska grovyxade utseendet, kunde benet kanske komma från ett vildsvin?
Kommentarer