Det finns två primatarter, Eulemur albifrons och Pithecia pithecia, där hannarna har mörk kropp och vitt ansikte, och honorna är brunaktiga. Jag har försökt komma på en en orskak till varför två så avslägsna släktingar utvecklat en så liknande könsdimorfism, men undrar vad ert svar blir på saken.
Könsdimorfismen är ganska vanlig bland primatarter, där den spelar en viss roll i sexuellt urval. Anledningen till att två arter som är inte alls närmare släkt kan visa upp samma färgmönster kan vara antingen en slump, eller ett tecken på att färgkombinationen (kontrast? möjlighet att dölja det lysa ansiktet när camouflage behövs?) ger ett särskilt selektionsfördel (t.ex. med tanke på att båda arterna bor på liknande, oftast mörka habitat – regnskog).
– Yann Clough
Kan inget om just dessa arter, men det kan röra sig om konvergent evolution: arterna har evolverat på olika platser men i likartad miljö, i vilken vissa egenskaper varit mer sannolika att gynnas av det naturliga urvalet. Vita ansikten kanske varit speciellt gynnsamma för hanar i mörka skogar (ren gissning, men som exempel). En annan möjlighet är att det är ett rent sammanträffande och att vid jämförelse av en stor mängd andra artpar har sådan likartad evolution INTE ägt rum. Ett tredje alternativ är naturligtvis att de trots allt ÄR nära släkt och alltså har en gemensam ”urfader/urmoder”.
– Åke Lindström
En fjärde variant är att vissa förändringar uppstår lättare än andra. Det kanske är så bland lemurer att det räcker med en liten genetisk förändring för att hannar ska bli mörka med vita ansikten, jämfört med till exempel att de skulle bli ljusa med mörka ansikten, eller oranga med blå svansar. I så fall kan man förvänta sig att just den varianten dyker upp då och då för att sedan förstärkas med hjälp av sexuell selektion. Man kan jämföra med melanism (helt mörka individer), som dyker upp då och då inom många djurgrupper, såsom leoparder och jaguarer (båda formerna kallas för panter!). I det fallet är det en enda gen som står för förändringen. Det finns också helsvarta huggormar, fjärilar, m.fl.
– Jörgen Ripa
