Kan knölsvanen landa på marken eller måste den landa i vatten?
Kul fråga!
Det är knölsvanens storlek, framför allt tyngd, som gör att den måste ”springa” igång när den startar och omvänt ”åka vattenskidor” på fötterna när den landar på vatten. De är helt enkelt för svaga för att kunna flyga riktigt långsamt. Dess bara något mindre släkting, sångsvanen, ses ofta gående på åkrar och fält långt ifrån vatten. De kan definitivt både starta från och landa på marken, om än med visst besvär. Men visst ser en, om än ganska sällan, knölsvanar på fält långt ifrån vatten (gärna tillsammans med sångsvan).
Jag frågade några kollegor, men ingen av oss kunde påminna sig om att faktiskt ha sett en knölsvan landa på marken. Det utesluter naturligtvis inte att de faktiskt gör det. Förmodligen är det riktigt besvärligt för dem och man kan tänka sig att de gärna (måste?) ta hjälp av en rejäl motvind, både vi start och landning för att inte ”krascha”. Att landa med ”vattenskidsmetoden” på marken fungerar nog inte så bra utan rimligen ”springer” de även vid landningen.
Jag hittade ingen film på nätet av knölsvan landande på marken, men väl startande (se här). Det kan ju tänkas att det är filmaren som skrämmer dem och då är det intressant att de faktiskt springer igång lite snett emot filmaren. Först när de är flygburna flyga de bort från densamma. Kanske kommer vinden från vänster, vilket är deras bästa chans att ”få luft under vingarna”? Notera också hur otroligt långsamt de tar höjd och vilken lång startsträcka de behöver. Rent teoretiskt är faktisk knölsvanen vid den övre gränsen för hur mycket en fågel kan väga och fortfarande kunna flyga (och framför allt starta) helt av egen kraft.
– Åke Lindström
Verkligen kul fråga! Det var verkligen en typ av fråga där en blir osäker för det kändes som något man skulle veta på rak arm. Men jag började fundera och kunde inte heller, precis om du skriver Åke, komma på om jag sett en knölsvan landa på mark någonsin. Kul att hör att du, med flera, säger samma.
Det är ju som du säger så att knölsvanen ligger och tangerar gränsen. En landning på mark av en knölsvan blir nog mer en krashlandning. Å andra sidan tänker man ju att det någon gång borde ha hänt att man sett en knöslvan som blivit tvungen att landa utan att ha hittat någon lämplig vattenyta. Tänk vilken begränsning egentligen. När du väl är i luften gäller det sedan alltså att alltid hitta vatten att landa på. Och inte för liten vattenyta heller, för det krävs ju en bra sträcka att landa på för dem! Det känns ju ändå som att någon vid något tillfälle borde ha sett en knölsvan dimpa ner på mark någonstans!
– Per Henningsson
