Många fågelarter flyttar söderut under vintern. Jag antar att det finns arter där den unga fågeln flyttar utan guidning från äldre fåglar första gången den flyttar söderut. Då måste den på något sätt fått veta platsen den ska flytta till via sitt DNA.
Kan det tänkas att det går att ändra i DNA så att fågeln flyger någon annanstans, till exempel till Kenya istället för Sydafrika. På vilket sätt skulle i så fall positionen vara lagrad?
Det går ju också att ha samma fundering för ålar som på något magiskt sätt hittar till Sargassohavet!
Det är väldigt intressanta frågor du ställer och som jag ofta funderar på och emellanåt håller mig vaken om natten.
Några saker vet vi säkert. Till skillnad från till exempel gäss, svanar och tranor som flyttar i familjegrupp är det svårt att tänka sig att sångfåglar kan lära sig flyttningsresan från erfarna artfränder eftersom de mestadels flyger ensamma, under natten, med små möjligheter att kommunicera med andra individer. Hos många arter flyttar också unga och gamla fåglar vid olika tider på säsongen (gamla några veckor innan de unga). Korsningsförsök i laboratorier (framförallt med svarthättor) och genetiska analyser av individer som följts med ljusloggrar (numer en standardmetod för att kartlägga enskilda individers flyttningsresa) visar entydigt att såväl flyttningsriktning som flyttningslängd i stor utsträckning styrs av gener i arvsmassan. Hos lövsångaren som jag studerat under drygt 20 år har vi nyligen kommit fram till att drygt 70% av variationen i flyttningsriktning styrs av två regioner i arvsmassan som bestämmer om svenska lövsångare ska övervintra i västra eller östra Afrika. Tillsammans innehåller dessa regioner ett par hundra gener men vilka av dessa som är flyttningsgener och hur de påverkar flyttningsbeteendet vet vi inte.
En modell som framförts om hur genetiken skulle kunna uttrycka flyttningsbeteendet är att det finns gener som kodar för ”önskad riktning” kopplad till en årsklocka. Alltså ungefär: ”flyg mot SV under 5 nätter i augusti, ändra kurs till SÖ i september och fortsätt 8 dagar”. Modellen är en bra bas att utgå från, men tycks inta vara tillräcklig för att förklara de ofta extremt precisa flyttningskorridorer, rastplatser och vinterområden som många arter uppvisar. Det är samtidigt svårt att tänka sig att väldigt komplex information kan nedärvas i DNA, som till exempel en representation av en kartbild. Men det är någonting väldigt viktigt som vi missat eller inte förstår. Kanske hade det varit lättare att förstå om vi på fåglars vis hade kunna känna av magnetfältets olika komponenter (fältstyrka, inklination och missvisning). Allt sagt gäller också för ålen, hur i hela fridens namn hittar de tillbaks till Sargassohavet?!
– Staffan Bensch, gästexpert
