Jag håller på med ett gymnasiearbete om grupptryck och behöver därför lite bakgrund om varför människor över huvud taget lever i flock ur ett evolutionärt perspektiv?
Att leva i sociala flockar är så pass vanligt bland däggdjur att man nog kan säga att det finns ett starkt selektionstryck för att göra så. Den ständigt pågående förändringen av vad vi kallar arter leder fram till att det bildas evolutionära utvecklingslinjer, snarare än konstanta arter som förblir lika under tidens gång. Det evolutionära trycket på dessa linjer, eller trender, är beroende av många parametrar. En viktig sådan är naturligtvis historien. Däggdjuren utvecklades från de tidiga däggdjurslika reptilerna, som levde för cirka 300 – 200 miljoner år sedan. De var lika dagens däggdjur, och levde säkert på liknande sätt, men saknade däggdjurens käk- och hörselben, som utmärker alla nu levande däggdjur. Utvecklingshistorien sätter gränser för evolutionen, även om dessa gränser kan tänjas långt. Till exempel har nästan alla däggdjur 7 halskotor. Ändå har giraffer en lång hals, där var och en av de sju kotorna har dragits ut på längden, medan halskotorna hos valar har tryckts ihop så att de knappt har någon urskiljbar hals.
En annan viktig parameter för utvecklingen inom en trend är födan. Cellulosaväggarna i växter är väldigt svår att bryta ner, så de utvecklingslinjer som satsat på att leva av växter har fått utveckla särskilda anpassningar, allt från tänderna till andra delar av matsmältningsapparaten. Tänder som skall tugga växter måste vara tåliga, helst växa hela livet, och de bör kunna malande sönder maten, medan köttätande djur har nytta av fasthållande och skärande tänder. Växtfödan är i allmänhet riklig och lätt tillgänglig men inte så näringsrik, medan kött i form av bytesdjur är mer sällsynt, ojämnt fördelat och måste letas upp, samt har förmåga att försvara sig men är å andra sidan mycket näringsrikt och mer lättsmält. Sättet att skaffa sig föda ställer alltså stora krav på anpassningar hos enskilda däggdjur, både morfologiska, som tändernas och benens utformning, lungorna, hjärtat och så vidare, och beteendemässiga som förmågan att leva samman och samarbeta med andra individer av samma art respektive försvara och hålla andra borta från sitt revir.
En tredje viktig parameter för utvecklingslinjerna är reproduktionen. Ett viktigt begrepp i detta sammanhang är fitness. Med det menas en individs bidrag av gener till nästa generation. Blir dina gener vanligare i följande generationer har du bra fitness. Olika djur har därför utvecklat olika strategier för att öka sin fitness. Vissa satsar energi på att bilda många ägg och spermier, men mindre på att skydda var och en av ungarna, medan andra gör tvärtom, har få ungar men lägger mycket energi på varje för att de skall växa upp, anpassa sig och i sin tur få ungar. Det är svårare, det vill säga mer energikrävande, att bilda ägg än spermier. Därför är det inte ovanligt att hannar och honor av samma art har olika strategier för barnalstring. Allt det här ger upphov till väldigt många olika fortplantningsstrategier. Hos vissa arter är det ändamålsenligt att hålla ihop i par under lång tid. Hannarna kan öka sin fitness genom att ta hand om sina ungar och därmed öka överlevnaden, och kanske också vakta honan så att hon inte luras och parar sig med en annan hanne. På så sätt vet han att det är hans gener hos ungarna och att genom att ge dem en god uppfostran ökar han sin och inte någon annan hannes fitness. Hos andra arter har honan en annan strategi och går runt och testar olika hannar för att finna det bästa bidraget av gener till sina ungar, som hon sen ger en god uppväxt.
Denna långa och kanske krångliga inledning är tänkt att ge en bakgrund till varför parbildning och flockbildning är vanligt men ändå ser så olika ut bland olika däggdjur. Vi har allt från stora hjordar av både uddatåiga, det vill säga hästar, zebror åsnor, och partåiga djur, som bison och antiloper, på de stora grässlätterna i Afrika, Asien och Amerika, till fasta familjegrupper i många olika konstellationer. De stora hjordarna består av såväl hannar som honor av i stort sätt obesläktade djur, som drar fördel av att medlemmarna i flocken bland annat varnar varandra vid fara. Mindre familjebaserade grupper består ofta av ett reproducerande par, och flera generationer av familjemedlemmar som hjälper till med att uppfostra yngre syskon, alltså individer som är nära släkt med varandra. Till exempel en lejonflock består av en hona eller flera systrar, som lever tillsammans med sina döttrar. Hannarna verkar här spela en underordnad roll för flocken. Sociala grupper av däggdjur finner man ofta, även bland grupper där man kanske inte tänker att man ska finna sådana. Hos skogssorkar (Clethrionomys glareolus) som huvudsakligen lever i skog av näringsrika växtdelar, som bär, frukter, nötter och knoppar, är hannarna familjeledare med ett antal honor som han befruktar, medan åkersorkar (Microtus agrestis), som lever på ängarna bredvid skogssorkarna där de söker mer grön föda, alltså blad, blommor, strå och annat med lägre näringsinnehåll, lever i matriarkat där en hona kan låta sig befruktas av flera hannar.
Att flockbildning är vanlig bland primater vet alla som sett en grupp babianer röra sig över ett öppet fält på Afrikas savanner. Honor och ungar rör sig tätt ihop omgivna av en ring med stora hannar som fungerar som ”säkerhetsvakter”. Bara ett desperat rovdjur skulle våga sig på att angripa en sådan flock. Andra familjegrupper ser vi hos våra närmsta släktingar, gorillor och schimpanser. Hos gorillorna verkar grupperna ledas av en dominerande hanne, medan hos schimpanser, som lever i större flockar med flera individer av båda hannar och honor, har honorna en mer dominerande roll. Hos bonober, eller dvärgschimpanser som de också kallas, verkar flocken ännu lösare, med många reproducerande hannar och honor.
Människans familjebildning skiljer sig på många sätt från andra primater. Honorna lägger ner väldigt mycket energi på att ta hand om var och en av ungarna, som föds relativt outvecklade. De är därför beroende av en vuxen under längre tid än hos andra primater. Människan har också en ovanligt lång postreproduktiv period, alltså tid efter att hon själv fått ungar, då hon kan hjälpa till att uppfostra också nästa generations ungar (till skillnad från många andra däggdjur, där ungarna hjälper till att fostra sina yngre syskon!). För övrigt kan det vara svårt att veta hur familjebildningen har sett ut hos tidiga människor. Arkeologiska undersökningar visar tydligt att människor har levt i relativt stora grupper, redan under jägarstenåldern. Antagligen har människor i allmänhet stort behov av kontakt med andra människor, vilket kanske också visar sig i vår strävan att hålla husdjur. Man kan väl anta att behovet av bygemenskap ökade då människan började odla marken, och blev mer bofast, åtminstone så länge marken var odlingsbar. När näringen i marken var slut, var man tvungen att flytta åkrarna och antagligen flyttade då hela byn med. Grupperna fungerade säkert också som skydd mot andra grupper som ville erövra mark, kvinnor, slavar och allt vad man kan tänka sig. För att markera grupptillhörighet har språket säkert spelat stor roll, både sammanhållande och markerande skillnad. ”Här i vårt samhälle kallar vi denna sak för detta och inte så som de säger i grannbyn”. Därför har samtalen kring lägerelden, där språket utformas och slipas, säkert haft stor betydelse för grupp- och flockmentaliteten hos människor. Intressant är att notera hur man in i våra dagar har betonat språkets betydelse i nya statsbildningar, till exempel i forna Jugoslaven.
– Lars Lundqvist
