Jag undrar kring vilken regler som gäller när man utskilljer underarter på morfologisk grund, till ex 75 procent reglen eller 90 och 95 procents reglen av morfologiska skillnader i för att skilja underarter åt. Eller är underarter än biologisk katorgori som är förlägen och används stället ord som ”grupp” eller ”populationer” som skljer sig lite morfologisk men aldrig så taxonomiskt.
Jag misstänker att det finns många svar på den frågan. Mitt korta svar, utan att lockas till polemik mot trender, är följande. Det finns inga absoluta siffror som styr detta. Men huvuddelen av en definierad underarts individer bör kunna särskiljas, morfologiskt eller på annan grund, från andra underarter av samma art. Detta kan fungera bra när det finns någon form av barriärer mellan underarterna, t.ex. på olika öar eller skilda av bergskedjor mm.
– Jon Loman
Begreppet/rangen underart används nog lite olika hos djur och växter (och andra organismgrupper) och därtill finns det lite olika tradition i olika länder, men när det gäller växter i Nordeuropa så är man numera tämligen överens om att (endast) använda rangen underart för ”geografiskt och/eller ekologiskt separerade raser som korsar sig och får fertil avkomma när/om de träffas”. När vi talar om raser så menar vi vanligtvis grupper av individer som är möjliga att skilja åt baserat på morfologiska (yttre) egenskaper, men skillnaderna kan vara nästan hur små eller stora som helst.
Den fundamentala skillnaden (som dock inte alltid är så skarp i praktiken) mellan arter och underarter är att medan arter hålls åtskilda och distinkta genom genetiska skillnader som gör att de inte kan korsa sig med varandra så hålls underarter åtskilda och mer eller mindre distinkta genom att de växer på olika ställen och därför sällan eller aldrig korsar sig med varandra. Ett xxempel på underarter som är geografiskt separerade är t.ex. alpstormhatt (Aconitum lycoctonum ssp. lycoctonum) som förekommer i Alperna och andra berg i Centraleuropa och nordisk stormhatt (A. lycoctonum ssp. septentrionale) som växer i de Svenska och Norska fjällen. Ett exempel på underarter som är ekologiskt snarare än geografiskt separerade är sköldmöja (Ranunculus peltatus ssp. peltatus) som växer i diken och smådammar på fastlandet och vitstjälksmöja (R. peltatus ssp. baudotii) som växer i bräckt vatten längs stränderna av Östersjön.
Ofta är det dock så att underarter har lite av både det ena och det andra, d.v.s. de är bara delvis geografisk separerade men har å andra sidan vissa genetiska skillnader som gör det svårt, om än inte omöjligt, för dem att korsa sig. Exempel på detta är bland annat underarterna kärrbräsma (Cardamine pratensis ssp. paludosa) och ängsbräsma (C. pratsensis ssp. pratensis); kärrbräsma växer oftast på blötare och mer näringsrik mark än ängsbräsma men ibland kan de växa tillsammans, men kärrbräsma har fler kromosomer än ängsbräsma vilket gör att korsningar mellan underarterna får nedsatt fertilitet.
– Torbjörn Tyler
