Grävling är vanlig kring hus och hem, och är en riktig allätare. Spillningen varierar därför stort, helt beroende på vad djuret har ätit. Daggmask är en favorit, och brukar ge upphov till ganska lös och slemmig avföring. Grävlingen som lämnat den här spillningen verkar snarast ha försett sig av fallfrukt – en höstfavorit. Bilden är tagen av Göran Jönsson.Detta ser ut som en typisk spillning från en igelkott, nästan helt bestående av fragment från olika insekter. De blåglänsande delarna kommer från skogstordyvel, en lättfångad och ganska stor skalbagge som uppskattas av såväl igelkotter som rävar och grävlingar. Bilden är tagen av Göran Jönsson.Vår frågeställares trädgård tycks vara en uppskattad plats för flera olika smådäggdjur!
Hej Biologen! I höstas hittade vi spillning på vår gräsmatta och undrar vilket djur vi har besök av. Vet ni?
Spillningen på spaden ser för mig ut som typisk grävlingsspillning, med inslag av fallfrukt och insekter. Grävlingar är riktiga allätare. Spillningen som ligger på putsnätet ser för mig mest ut som lämningar av en igelkott – svart och torr spillning med rester av insekter (tordyvlar, i det här fallet), även om den är litet i största laget.
Vi tycker att detta ser ut som typisk spillning från vildsvin. Hur vildsvinet forcerat det ganska höga staketet, förbryllar oss dock en smula. Kanske har grisen haft en särskild anledning att ta sig in i trädgården?
I januari hittade jag denna spillning i min trädgård. Jag har två små taxar och det var den ena som markerade spillningen i trädgården. Vi bor lantligt, nära Grums i Värmland, och har mycket rådjur runt om och i trädgården. Men en sådan här spillning har jag aldrig sett häromkring. Jag är helt säker på att det inte är mina taxar, de skulle inte klara av att leverera något liknande. Trädgården är inom staket som är ungefär 90 centimeter högt, så det är inte troligt att en annan hund har lämnat detta. Vilket djur kan ha lämnat detta i vår trädgård?
Jag tycker att detta ser ut som typisk spillning från vildsvin. De är duktiga på att ta sig in där det inte borde vara möjligt, även om jag tycker att ett så högt staket borde utgöra ett effektivt vildsvinsskydd.
– Andreas Nord
Jag håller med om att det ser ut som vildsvin, men är lite förvånad att de tagit sig in i en trädgård med relativt högt staket. Några följdfrågor: är trädgården helt instängd med staket och syns några andra tecken? Vildsvin och de flesta andra djur brukar inte ta sig över, genom, eller under staket om det inte finns någon anledning.
– Bodil Enoksson
Tack för svaret! Jag ska hålla utkik efter vildsvin!
Svampen hagtornssrost, Gymnosporangium clavariiforme, har en fascinerade livscykel där svampen växlar mellan att infektera enar och hagtornsbuskar. På enarna lever svampen i flera år och gör inte så stor skada. Vid fuktig väderlek bildas de vackert färgade ’horn’ vi ser på bilden. Ur dessa utsöndras sporer som infekterar hagtorn, där svampen kan göra omfattande skada. Bilden är tagen av Mari-Anne Dahlqvist.
Jag var ute i skogen och hittade den här orange växten på enbuskar. Jag är mycket i skogen, men har aldrig sett det förut. Vad är det för någon svamp?
Detta är svampen hagtornsrost, Gymnosporangium clavariiforme, som omväxlande infekterar hagtorn (ibland även andra närbesläktade träd och buskar) och enar.
Livscykeln är mycket spännande, eftersom svampen värdväxlar mellan olika livsstadier. På enen har hagtornsrost sina vintersporer. De bildar geléartade ’horn’ vid fuktig väderlek. I detta stadium kallas svampen för ’eldtungesvamp’ på engelska. När hornen gror bildas så kallade basidiesporer, som infekterar hagtorn. Där utbildas svampens ’skålroststadium’ som ser helt annorlunda ut. Nu måste vi istället leta efter rostfärgade gropar på hagtornens blad. Svampen infekterar dock också hagtornets fruktämne, som sväller upp och får vita ’sportuber’. Ur dessa utsöndras sporerna som sedan infekterar enar. Du ser på bilden nedanför hur det ser ut.
När hagtornsrost infekterar hagtorn, får bladen rostfärgade, skållikt fördjupade, fläckar och fruktämnena sväller upp och får vita ’sportuber’. Ur dessa utsöndras sporerna som sedan infekterar enar. Bilden är tagen av Tomas Pocius.
I enarna lever hagtornsrost i flera år, men angreppen på hagtorn är ettåriga. Sporer från hagtorn kan inte smitta hagtorn, utan skålrostsporerna överlever bara på enar. Svåra angrepp uppstår därför bara om enar och hagtorn växer i närheten av varandra. För enens del leder in hagtornsrost till några större effekter, men om svampen breder ut sig i ett hagtornsbestånd kan konsekvenserna bli stora eftersom hagtornet förlorar alla infekterade fruktämnen.
Skalbaggar ur familjen ängrar (Dermestidae) lever dels utomhus, dels inomhus som skadedjur. Flera olika arter lever av dött organiskt material i våra hem och fungerar på så sätt som små renhållare. Ibland kan ängrar dock göra viss skada på bland annat pälsverk och ullprodukter, men ofta finns djuren i våra hem utan att orsaka större problem. Museiängern (Anthrenus museorum), som syns här ovanför, är vanlig både inomhus och utomhus. Den är en riktig överlevare, och anses kunna fortplanta sig utan att äta. Bilden är tagen av Karin Bucht.
Vi lyckades få in en population med museiänger som vi upptäckte förra januari. Vi har försökt ta kol på dem med olika metoder och nu kommer vi till perioden när de flesta blir baggar och vi vill såklart inte att de ska kunna reproducera sig. Sedan en tid tillbaka har vi inga växter inomhus och utomhus (uterum och liknande) så det finns absolut ingen pollen eller nektar att äta av för baggarna. Mina frågor är nu, när vi kommit till perioden när larverna når bagge-stadiet:
1. Kommer de dö av svält eller kommer de äta något annat istället? 2. Måste de ha nektar eller pollen för att kunna fortplanta sig eller är de redo att para sig redan när de blivit vuxna?
Det jag undrar över är helt enkelt om en population självdör om det inte finns pollen/nektar för baggarna är äta eller om det kan börja om igen om man inte lyckas döda alla.
Dessa bagar äter som du skriver gärna pollen och nektar som vuxna, men enligt David Rees, som författade boken ”Insects of Stored Products” (ISBN: 978-1840760606) kan de fortplanta sig utan att äta. Därför är det bara att fortsätta att vara uppmärksam.
– Olle Anderbrant
Museiänger gör också skäl för sitt namn – den kan vara nog så besvärlig inomhus på (djur)biologiska museum och förekomma i svårutrotade populationer som aldrig har tillgång till annat än torrt organiskt material. En torkad insekt, eller pälsverk, är liksom pollen en god källa till protein.
Dykare lever hela, eller nästan, hela sitt liv i vatten. Därför har de strömlinjeformad kropp och platta bakben att paddla med. Detta gör dem osedvanligt klumpiga på land, där de mest snurrar runt eller rör sig långsamt framåt. Trots det är det vanligt att hitta dykare inomhus på vårkanten? Varför då? Jo, de är på jakt efter nya vattensamlingar att slå sig ned i, men luras ibland på villovägar av glittrande ytor som är förrädiskt lika en vattenspegel, till exempel fönsterrutor eller ett biltak. Flera arter flyger också på natten och dras liksom nattfjärilar till ljus. Bilden är tagen av Mathilda.
Är det här en skalbagge eller kackerlacka? Den gröna färgen beror på kameran. Egentligen var den brun. Jag hittade den i Uppsala i slutet av mars.
Det är en skalbagge. Närmare bestämt en art i den ganska stora skalbaggsfamiljen dykare, av vilka vi har omkring 150 olika i Sverige. Det går inte att avgöra vilken dykare du har hittat med ledning av bilden. Mest går mina tankar till någon av arterna i släktet Colymbetes, där flera är mycket vanliga.
Dykare, ska de inte vara i vatten, tänker du nu. Jo, det stämmer. Dykare lever nästan hela sitt liv under vattenytan, men vissa arter övervintrar på land och alla dykare är dessutom skickliga flygare. Det är en viktig egenskap för att kunna röra sig mellan olika vattensamlingar. På våren sker en sådan slags spridning, och då är det vanligt att dykare dyker upp inomhus. De har helt enkelt hamnat fel, eller lockats in av artificiellt ljus.
Kackerlackor har långa, slanka ben med taggar på, antenner med väldigt många leder, och två ”taggar” på varje sida om bakänden. Det är egentligen ett slags känselorgan som kallas för cercus, eller cerci i plural. Se bilden nedan. Skalbaggar har nästan aldrig så taggiga ben, högst 12 antennleder, och inga cerci.
Kackerlackor har långa, slanka antenner med massor av leder. I bakänden har alla kackerlackor också två utskott som kallas för cerci – ett slags känselorgan. Till sist har kackerlackor överlappande täckvingar. Skalbaggar har aldrig fler än 11 antennleder, saknar cerci, och har täckvingar som möts kant i kant över ryggen. På bilden, som är tagen av Jenny Johansson, ser vi en hona av skogskackerlacka, Ectobius lapponicus. Det är den vanligaste kackerlackan i Sverige.
Parklöparen, Carabus nemoralis, är en av våra största jordlöpare. Den är vanlig i södra Sverige, men den syns sällan på dagen. Nattetid, däremot, är parklöparen ofta lätta att hitta när den springer omkring i jakt på andra insekter, maskar och sniglar. Ett riktigt nyttodjur, med andra ord. Bilden är tagen av Ingemark Fritz.
Två kvällar i rad har jag varit ute med hunden och sett väldigt många skalbaggar på gatan här i Östersund. Vad är det och varför är de här? Skulle vara väldigt tacksam om jag fick lite hjälp!
Det är en skalbagge i den stora skalbaggsfamiljen jordlöpare (vi har ungefär 300 olika i Sverige) som heter parklöpare på svenska och Carabus nemoralis på vetenskap. Det är en av våra allra största jordlöpare, och den är allmän i stora delar av landet. Såhär på vårkanten har de precis vaknat ur sin vinterdvala och är ute i jakt på både mat och partners. Just parklöparen är vanlig i bebyggda områden, där den springer omkring i jakt på maskar, sniglar, och andra små, mjuka godsaker. Det är ett riktigt nyttodjur!
Parklöpare liknar mest den likaledes vanliga jordlöparen trädgårdslöpare (Carabus hortensis), men denna saknar alla spår av metallglans och har dessutom vacker guldfärg i botten på täckvingarnas små gropar.
Den från Kalmar bördiga Jenny Nyström (1854-1946) var en svensk konstnär och illustratör som idag särskilt är känd för sina 3000 julkort. Nyströms omfattande produktion innefattar dock också tusentals andra bilder och teckningar, till exempel ett stort antal utsökt vackra påskkort.
Fråga en Biolog önskar alla följare en glad och fridfull påsk!
Både rynskinn (Phlebia centrifugata) och ullticka (Phellinidium ferrugineofuscum) är sällsynta och nationellt rödlistade svampar som bara växer på mycket grova lågor av gran i skogar med höga naturvärden. Att vår frågeställare värnar fortlevnaden av dessa svampar efter att lokalen de nu växer på har exploaterats, är synnerligen hedervärt och ingjuter hopp för bevarandet av biologiska värden också i människans absoluta närhet. På bilden, som är tagen av Caspar S., ser vi rynkskinn.
Kan man flytta en liggande trädstock (död ved) som har ullticka och rynkskinn växande på sig, utan att svamparna tar skada? Har svamparna sitt mycel bara i stocken eller även i marken? Skadas svampen av att man flyttar stocken?
Du kan utan problem flytta på stocken – svamparna lever av att bryta ned granveden, och har inget mycel i marken. Däremot kan svamparna missgynnas om den nya miljön är alltför olik den nuvarande, så går det att göra den nya platsen så lik den gamla som möjligt är det bra.
Ett mycket bra initiativ, att flytta stocken istället för att avlägsna den!
– Andreas Nord
Tack så mycket för ert svar! Jag hade helst låtit den ligga, men kommunen har anlagt en diskgolfbana precis där stocken ligger. Nu håller den på att trampas sönder. Därför tänkte jag att det vore bättre att flytta den.
Knätofsspindel, Uloborus plumipes, är lätt att känna igen på den kantiga bakkroppen och de långa håren på frambenen (knätofsarna). Spindeln hör egentligen inte hemma i Sverige, och tycker inte så mycket om när det är kallt. Därför hittas den bara inomhus, där den är en viktig renhållare och ett trevligt huskryp. Bilden är tagen av Johanna Rosenblad.
Jag har sedan i oktober i fjol året haft en gäst som övervintrat hemma hos mig i Falun. Den lilla spindeln flyttade in och slog sig ner i ett hörn där den spann sitt nät. Jag har matat den med sorgmyggor och den har ömsat skinn två gånger och blivit mer än dubbelt så stor. Jag är nyfiken på vad det är för spindel. Jag har försökt ta bilder från olika håll och håller en tops i närheten på en för att ge en uppskattning av storleken. jag skulle tro att den är 7-8 millimeter lång. Den har en distinkt puckelrygg och när den vilar blir den ett smalt streck. Tacksam för svar!
Du har en knätofsspindel (Uloborus plumipes) boende hos dig. Det är en art som lever endast inomhus hos oss i Sverige och de brukar förekomma i växthus och på plantskolor och dylika ställen. Antagligen så har du köpt en inomhusväxt och fått med dig spindeln hem på det sättet.
Knätofsspindel är ganska lätt att känna igen på sin siluett med puckelrygg och de förtjockade frambenen. De har låmga hår som sitter ihop i ”knippen” på frambenen, så att det ser ut som flaskborstar. Det är därför frambenen ser förtjockade ut på avstånd, och det är också dessa hårtussar som gett spindeln sitt svenska namn.
Intressant att veta om dessa spindlar är att de inte har några giftkörtlar och där inte kan producera någt gift. Det är ovanligt bland spindlar. Dessutom jagar knätofsspindeln insekter med ett nät som inte har något klister, utan mer av en luddig struktur.
Inget minner väl så om våren som en vitsippa? Just den här sippan, som vår frågeställare såg i Hörby i centrala Skåne, ser dock ovanligt ovanlig ut. Varför är det så? Svaret är att det sannolikt beror på en mutation som ändrat hur själva blomman och blomorganen (foderblad, kronblad, ståndare och pistill) utvecklas och slutligen ser ut. Om mutationen uppstått i naturen, eller om det rör sig om en trädgårdsrymling, vet vi inte. Bilden är tagen Risto Rainne.
Jag tog den här bilden för några år sen nära Hörby i Skåne. Vad kan ha orsakat en sådan missbildning? Sippan i frågan var grövre än vanliga vitsippor och den blommade lite senare.
Det finns trädgårdsvarianter av vitsippa, Anemone nemorosa, med fylld krona, och en sådan kan ha ”rymt” från en närliggande trädgård. I grund och botten är det dock troligen en mutation i en av generna som styr hur själva blomorganet ser ut. I det här fallet har mutationen gjort att det bildas foder och kronblad, men att varken ståndare eller pistill kan utvecklas. Jag kan dock inte se på bilden vad det är för organ i mitten av blomman.
Kommentarer