Korsspindeln, Araneus diadematus, är lättast att hitta på sensommaren och hösten när de är fullvuxna och sitter i sina tjusiga nät. Det är en av de vanligaste spindlarna i människans närhet. När de är nyfödda, ser de ut precis som på bilden här ovanför. Fotograf är Erik Sundberg.
Jag noterade smuts på en bil som stått på gården en tid i väntan på reparation, små prickar och annat skräp från träden som jag sopade av med handen. Men de små prickarna kröp tillbaka upp för framskärmen! Jag tog en bild i hög förstoring och zoomade in, men lyckades ändå inte identifiera krypen. Vad är det för spindeldjur?
Det är nykläckta spindlar av någon art i släktet Araneus. Alldeles nya korsspindlar, Araneus diadematus brukar se ut precis så här. De kommer nu att växa rejält under sommaren, och det är först i augusti och september som man brukar se de riktigt stora korsspindlarna som väver stora hjulnät i till exempel trädgårdar, fönster och buskar.
Nu tar Fråga en Biolog sommarlov. Det innebär att aktiviteten på bloggen är lite lägre än den brukar, och det kan ta lite längre tid än vanligt att få svar på din fråga.
Det går precis lika bra som vanligt att skicka in frågor och bilder via bloggen, e-post, Facebook, Bluesky (och X). Följ eller gilla oss gärna i våra sociala medier för att få dagliga uppdateringar utanför bloggen!
Taggbocken, Prionus coriarius, är en skalbagge i familjen långhorningar (Cerambycidae). Det är en av våra allra största skalbaggar. Taggbockens larver utvecklas i grov tall- och lövträdsved i södra Sverige. Eftersom det inte finns så mycket död ved kvar i landskapet längre är taggbocken ganska sällsynt. Den är upptagen på den nationella rödlistan där den förs till hotkategorin ”missgynnad” (NT). Videon skickades in av Nilla Sävenmark
I augusti i fjol såg jag på kvällspromenaden i Vaxholm en stor skalbagge nere vid bryggan. Jag har aldrig sett en sån stor förut! Är det en taggbock?
Visst är det en taggbock – en av våra största och allra mest imponerande skalbaggar. Den utvecklas i mycket hård och solexponerad tallved eller lövträdsved (främst bok, men ibland ek). Eftersom det råder ganska stor brist på lämpliga träd för taggbocken att lägga ägg i, är den sällsynt i hela landet. Det är ett riktigt högsommardjur och den flyger på natten. Ditt djur är en hona. De är betydligt större och kraftigare än hanarna, har rundare bakkropp och ofta ett synligt äggläggningsrör. Det är just det röret som sticker ut som en liten tagg i bakändan på baggen på videon.
Svartpälsbi, Anthophora retusa, är ett stort och sällsynt bi som främst förekommer på Öland och Gotland. Det är därför en stor lycka att hitta bobyggande svartpälsbin i trädgården. Bilden är tagen av Marie Frölich.
Kan det vara svartsnickarbin som blivit hyresgäster i vår gräsmatta i Stenkumla på Gotland?
Det är inget svartsnickarbi (Xylocopa violacea) som endast undantagsvis reproducerar sig i Sveige. I stället rör det sig om ett svartpälsbi, Anthophora retusa. Den stora och kraftiga kroppen, tillsammans med rödhåriga bakben och grårandig bakkroppen avslöjar den.
Svartpälsbi är sällsynt och förekommer framförallt på Öland och Gotland, samt i ökande utsträckning också i Mälardalen. Arten trivs på blomrika, mer eller mindre störda marker med sand- eller grusinblandning, som i trädgårder, i odlingslandskapet och gamla grustag. Den samlar pollen från flera olika slags växter. På den här länken finns mer information om svartpälsbi.
– Andreas Nord
Väldigt spännande. Jag hoppas att de är många, för ett sädesärlepar på tomten tycks spatsera där och snappa åt sig ett och annat bi. Jag ska försöka hålla koll på både bin och fåglar. Stort tack!
Dessa två olika larver hittades i ett växthus i Spekeröd som ligger i Bohuslän i Västra Götalands län. Jag fotograferade dem 21 maj och de var 4 till 5 centimeter långa. Vet ni vad det är för arter?
Tack för fina bilder. Du har fotograferat larverna av stora och karismatiska fjärilar. Den inte fullt så håriga med ljus längsränder är larven av gräselefant (Euthrix potatoria) – en stor och brunaktig fjäril i familjen ädelspinnare. Den vuxna fjärilen har nästan som en snabel i ansiktet (på engelska heter den ”drinker”) vilket gett den dess namn. Den väldigt håriga och brunsvarta larven är den synnerligen vackra fjärilen brun björnspinnare (Arctia caja).
Gräselefant förekommer tämligen sällsynt framförallt i södra Sveriges kustband, medan brun björnspinnare är utbredd över nästan hela landet med undantag för fjällen. Här kan du läsa mer om gräselefant, och här finns mer information om brun björnspinnare.
Parasitsteklar är en stor och dåligt känd insektsgrupp i Sverige. De är avlägset släkt med getingar och bin. Som namnet antyder är parasitsteklarna just parasiter. Honorna lägger ägg i andra småkryp och larverna förtär därefter värddjuret inifrån. Medan det lever. På bilden, som är tagen av Stefan Marthin, ser vi huvudet av en parasitstekel som redan levt ut sitt liv.
I fjol sommar satt jag bredvid en underlig figur på lokaltåget mellan Linköping och Västerås. Djuret var kanske 1 till 2 millimeter långt exklusive antennerna. Det satt helt still under hela resan. Jag är nyfiken på vad det kan vara!
Det är huvudet av någon slags parasitstekel – vi har tusentals olika arter i Sverige och de flesta är dåliga kända. Att avgöra just vilken du fotograferat är därför omöjligt utan DNA-undersökning. I levande livet skulle djuret haft en mellankropp och en bakkropp och påmint mycket om en liten geting.
Till skillnad från getingar och andra steklar, är parasitsteklarna just – parasiter. Honan lägger sitt ägg i andra småkryp, oftast andra insekter, och larverna äter upp värddjuret inifrån medan det lever. Det är en anpassning som skulle platsa i en science fiction-film!
Mindre vattensalamander (Lissotriton vulgaris) är vår vanligaste salamander. Under leken går den att känna igen på ryggkammen, som löper från nacken till svanstippen utan avbrott. Mindre vattensalamandern är också ljust tecknad – ljusbrun i landfas och gråaktig i lekdräkt – och huden är alldeles slät. Den ovanliga större vattensalamandern (Triturus cristatus) är svart med knottrig hud, och hanarnas ryggkam är tydligt ’urnupen’ vid svansbasen. Bilden skickades in av Nils Slättberg.
Ett par marskvällar hittade jag dessa ungefär decimeterlånga sötnosar i Hisingsparken, Göteborg. De sitter helt stilla mitt på stigen i skenet av en gatlykta. Kan det vara större vattensalamander? Kanske en ung?
Att döma av bilden är det istället en mindre vattensalamander. Den har ännu inte anlagt sin ryggkam som salamandrar får under leken, men man ser var den ska bildas (den upphöjda åsen mitt på ryggen). Hos mindre vattensalamander fortsätter ryggkammen utan avbrott från nacken till svanstippen, men hos större vattensalamander finns det ett avbrott i kammen ungefär mellan bakbenen och svansens början. Det syns inte på din bild. Större vattensalamandern är också vanligtvis tydligt svartfärgad, och har ännu knottrigare hud, även i sin landfas.
Grävlingens spillning har ett mycket varierat utseende, helt beroende på vad djuret har ätit. Att det ligger stora högar i små gropar i marken -så kallade latriner – är dock typiskt. Bilden skickades in av Jonas Söderberg.
Vilket djur lämnar sådan här spillning? Den finns på flera ställen i närheten. Formen är högar eller plattor av ringlad, lång, slangliknande avföring. Högarna kan vara upp till 20 centimeter i diameter. Det finns en bäck och sank åkermark (som inte brukas) i närheten. Platsen är i norra Roslagen, gammal jordbruksbygd blandad med skogar. Jag har försökt jämföra med bilder på nätet, men inte hittat någon som liknar.
Givet det allmänna utseendet och din uppgift om storlek, skulle jag tro att det är grävlingsspillning du har hittat. Grävlingar är renliga djur, som gärna anlägger små grunda gropar – de kallas för latriner – där de lägger sin spillning. Därför hittar man ofta många grävlingsspillningar tillsammans på samma plats. Vanligtvis finns latrinerna i nära anslutning till grytet.
– Andreas Nord
Tack för klargörandet! Vi har ett par grävlingar på tomten. Vår hund brukar skrämma bort dem, men de kommer tillbaka. Jag tyckte inte att våra ”fynd” var så lika de exempel på grävlingsspillning jag såg på nätet, men det stämmer säkert. Just att det ofta ligger i gropar stämmer precis. Jag misstänkte mårdhund ett tag, eftersom de tydligen också har fasta latrinplatser. Men mårdhund finns förhoppningsvis inte i trakten än!
Grävlingen är en luring, eftersom spillningen kan se ut på väldigt många olika sätt, helt beroende på vad den har ätit. När de äter sin favoritföda daggmask, är den ofta slemmig, ljus och homogen som på din bild.
Mårdhund är idag funnen i och omkrig Tornedalen, men populationen har gått ned bemärkligt tack vare riktade insatser. Det finns uppskattningsvis omkring 20 djur kvar i landet. Det finns en del rapporter om mårdhund från sydligare landskap, men det rör sig nästan säkert om grävlingar. De har ett studsigt, litet hoppande sätt att röra på sig ibland, och ser då både högbenta och långpälsade ut.
En bladhorningslarv som hittades i jorden i en västgötsk trädgård. Baserat på den angivna storleken och fyndplatsen, är det sannolikt att det rör sig om larven av ollonborre (Melolontha melolontha). Bilden skickades in av Jessica Andreasson.
Idag hittade jag en pigg larv i jorden i ett odlingslandskap i Västergötland. Den var tre till fyra centimeter lång. Kan ni artbestämma den?
Det är larven av en skalbagge i gruppen ’bladhorningar’. I den här typen av miljöer rör det sig om antigen ollon- eller kastanjeborre (Melolontha melolontha och M. hippocastani), pingborre (Amphimallon solstitiale) eller trädgårdsborre (Phyllopertha horticola). Ollon- och kastanjeborre är störst, uppemot 4 centimeter, pingborre är något mindre större (2-3 centimeter) och trädgårdsborre minst och klenast (knappt 2 centimeter). Baserat på din storleksuppgift skulle jag tro att det rör sig om antingen ollon- eller kastanjeborre. Den förra är vanligare i södra Sverige och hittas ofta i trädgårdar, så en bra gissning är att det är en ollonborrelarv du fotograferat.
Samtliga arter trivs i gräsmattor, där larverna lever av gräsrötter. Ollonborre, kastanjeborre och trädgårdsborre svärmar i södra Sverige ungefär vid den här tiden på året och ett stycke in i juni, trädgårdsborre på dagen och ollonborre på natten. Pingborren kommer lite senare, omkring midsommar och in i juli. Den flyger i skymningen i väldiga mängder, och är en skalbagge som typiskt ”trasslar in sig i håret” när den dunsar in i människor som är ute för att njuta av en fin sommarkväll.
När rådjur fäller sin vinterpäls, kan man hitta stora pälstussar i naturen. På samma vis kan pälstussar spridas med vinden när till exempel rävar eller korpar äter av ett trafikdödat rådjur. Bilden skickades in av Caroline Plüss.
Jag undrar vad detta är för djur? Hare, grävling, eller något annat?
Av vad jag kan se, rör detta sig om vinterpäls från ett rådjur. När våren kommer börjar rådjuren fälla sin gråbruna vinterpäls och anlägga den rödbruna sommarpälsen. Då kan man hitta pälstussar i naturen.
Kommentarer