Vart har alla ekorrar och igelkottar tagit vägen?
Det är en bra fråga!
Det är ofta så att det är ganska stora lokala variationer i hur vanliga eller ovanliga olika djur är och det kan också variera mellan olika år beroende på födotillgång mm. Som ett exempel är just ekorrar är (ännu) tämligen vanliga i våra trakter i sydvästra Skåne och min bedömning är att de ökat en hel del under de senaste åren. Häromkring förser de sig gladeligen av hasselnötter och annat. När jag skriver det här svaret i början av oktober har jag faktiskt en ekorre i valnötsträdet utanför mitt kontorsfönster. Den har kilat upp och ned och hämtat valnötter dagligen i ett par veckor nu. Sett till hela landet verkar antalet observationer som rapporterats in till Artportalen också peka på en ökande trend under de senaste åren:
Det kan ju ändå vara så att ekorren blivit ovanligare där just du bor och rör dig. Det kunde t.ex. bero på att deras levnadsvillkor har försämrats om viktiga födo- eller boplatser har försvunnit.
Just detta med boplatser och platser att leta mat på är en avgörande faktor också för igelkotten. Det är en art som det går ganska dåligt för i allmänhet, och den har därför tagits upp i den senaste omarbetningen av den svenska rödlistan för hotade arter. Där anses den nu vara ”Nära hotad” (NT). Alla hotbilder mot igelkottarna är inte avgjorda, men sedan länge är det klart att trafiken utgör ett stort hot. Ett större problem är dock att naturen är på så stark retur över nästan hela Sverige. Igelkottar är beroende av goda övervintringsplatser, som gärna är lite ”skräpigare” buskmark, i komposthögar eller i gamla kaninhålor. Just sådana här områden som inte är så ”prydliga” försvinner från landskapet i rask takt. I städerna ersätts de t.ex. med nya hus och hårdgjorda ytor som parkeringsplatser, och i trädgårdarna kan stenläggningar eller trädäck få ta platsen istället. Dessutom behöver igelkotten områden för att kunna leta mat. Det får inte vara alldeles för igenvuxet, för då blir det svårt för igelkotten att röra sig med sina korta ben. Därför är den känslig för igenväxning i jordbrukslandskapet. Men det får inte heller vara allt för sterilt, som på en prydligt klippt gräsmatta kantad av stenläggningar, för då finns det inte så mycket att äta. Sammantaget kan en därför säga att våra moderna samhällen är dåligt skickade för igelkotten och den går nog en ganska dyster framtid tillmötes om lämpliga åtgärder inte sätts in. Det är ett problem som gäller för många olika djur. Samtidigt är vissa kanske inte fullt lika känsliga, t.ex. grävlingar som tycks klara sig bättre i människors närhet (om de inte jagas!) och som kan vara ganska effektiva igelkottsätare. En av våra kollegor har nyligen skrivit en fin bok om igelkottar förr, nu och i framtiden – trevlig och informativ läsning som finns på ett bibliotek nära dig eller här.
Den som själv har en trädgård, eller förfogar över grönytor på andra sätt, kan hjälpa vilda djur som ekorrar och igelkottar på traven genom att inte städa upp för mycket, t.ex. låta en del av trädgården bli ängsmark och att låta små buskage eller träddungar stå kvar och se litet skräpiga ut. Moderna tilltag som stora trädäck, swimmingpooler och kvadratmeterstora stenläggningar är direkt negativt för alla levande organismer. Vi står inför stora utmaningar om vi vill gå in i framtiden med en rik och skiftande natur omkring oss, men med rätt inställning och en lagom mängd arbete är det alldeles möjligt. Naturen kan återhämta sig, så länge den finns kvar, så vi har all anledning att vara naturpositiva!
– Andreas Nord
