Jag undrar lite kring måsarna som återkommer år efter år och häckar på taket mitt emot vårt hus. Det är ju ett väldigt utsatt läge (inget skydd för regn eller vind). Det är ju också en bra bit från vatten. Varför gör de så? Ungarna har ju inte tillgång till ”vattenträning” förrän de kan flyga och de tränar vingarna uppe på taket och måste ju kasta sig ut vid första färden. Det klarade inte en av ungarna förrförra sommaren. Vi får se hur många som klarar sig i år. Hoppas du kan svara på några av mina undringar.
Fiskmåsar finner man mycket riktigt ofta nära vatten, såsom vid sjöar och längs våra kuster. Men det är inget nödvändigt inslag i deras närmsta livsmiljö, vilket naturligtvis den ökning av fiskmåsar i våra städer som skett de senaste decennierna tydligt visar. Var det går att finna föda är en viktig fråga för allt levande, och eftersom fiskmåsar är ”allätare” har de i staden funnit en god födokälla i vad människan lämnar efter sig, till exempel, i form av snabbmatsrester och annat, och indirekt genom gräsmattor med god tillgång på mask. Att de bygger bo till synes exponerat på taken kan synas som en riskfylld strategi. Men, de har normalt inget skydd för regn eller vind någon annanstans heller. Vad gäller risken för boplundring erbjuder nog hustaken, trots allt, en säkrare miljö än många andra platser utanför städerna. Visst, det finns katter och stora fåglar som potentiella hot, men samtidigt inga rävar, minkar och många andra av de predatorer som utgör ett hot i de mer traditionella livsmiljöerna.
Ungarna behöver vad jag förstår ingen ”vattenträning” och den första tiden av deras liv är alltid riskfylld, oavsett var de är. Dödligheten de första veckorna utanför boet är mycket hög för i stort sett alla fåglar, det går liksom inte att komma ifrån. Det man kan notera är att fiskmåsar generellt är långlivade fåglar, de kan bli både 5, 10 och 20 år gamla. I en population som håller ett likartat antal indivder över lång tid räcker det att varje par under sin livstid producerar TVÅ ungar som överlever till att själva börjar reproducera sig. Förutom det tråkiga i att en fågelunge dör då och då så är det alltså annars ingen ”katastrof” att många av ungarna dör långt innan de blir vuxna. Det ingår liksom i ”naturens gång”.
Vet inte riktigt vilka ”släktingar” du menar det finns för många av, men om det gäller fiskmåsens släktingar (trutar och andra måsar) så är uttrycket ”för många” en högst subjektiv bedömning gjord av människor. Och vad som är ”för många” för vissa är ”för få” av andra. Det finns i naturen självt inget som heter ”för många” eller ”för få”. Det finns helt enkelt så många som omständigheterna tillåter.
Jag hoppas att det går bra för era fiskmåsar i år!
– Åke Lindström
