Jag undrar varför småfåglar flyger som de gör. Först några meter ”som vanligt” med vingslag och sedan, som jag tycker det ser ut, i ballistisk bana med vingarna ihopfällda, och sedan tillbaka till flykt med vingslag. Är det för att minska den totala energiåtgången, för att bli mer svårfångade eller något annat?
Det du beskriver brukar på svenska kallas ”bågflykt” och på engelska ”bounding flight”. Mycket riktigt tar kroppen en ballistisk bana när vingarna är helt infällda. Bågflykt förekommer mer eller mindre utpräglat hos en stor mängd ”småfåglar”. Tydligast bågflykt finner man hos ärlor och hackspettar. I andra ändan av spektrumet finner man stare och svalor, som visserligen slutar flaxa med vingarna då och då, men som då glider med vingarna helt utfällda.
Det är inte helt klarlagt vilken fördel bågflykten ger, men två förklaring verkar mest rimliga. Den första är att det ger en aerodynamisk fördel när de infällda vingarna inte ger något luftmotstånd. Å andra sidan så får fågeln inte någon lyftkraft från vingarna då så frågan är om vinsten är så stor?
Den andra förklaringen är att infällda vingar ger flygmusklerna en kort tid för ”återhämtning”. Naturligtvis kan båda förklaringarna gälla. Jag har svårt att tro att det har med risken att bli dödad att göra. Bågflykten är ju ofta synnerligen rytmisk, och därför tämligen förutsägbart för en rovfågel. När det gäller att undvika predatorer har då fjärilarna det perfekta flygsättet, de kastar sig åt tvärt åt sidorna i ett fullständigt oförutsägbart mönster. Det vet alla som försökt följa en fjäril i kikare, eller för den delen, försökt fånga den med håv.
– Åke Lindström
