Vi sitter och klurar på varför vissa paprikor är svaga i smaken medan vissa är superstarka. Vad är poängen med det ur växtens synpunkt? Den borde väl vilja ha smaskiga frukter som djur vill äta, så att fröna sprids?
Paprika (Capsicum annum var. grossum) kommer från en vildväxande art av spansk peppar från främst Mexico och Centralamerika. Den kom till Europa med spanjorerna i slutet av 1400-talet. Européerna kallade den för peppar eftersom den var stark som svartpeppar (Piper nigrum), som var en välanvänd krydda från Indien. Men paprika och andra chilifrukter är faktiskt släkt med potatis!
I Mexico verkar den vilda arten ha använts länge innan man började domesticera och förädla den. Ordet chili härstammar troligen från Aztec-språket Nahuatls ord chili. Dagens odlade varianter skiljer sig dock en del från de ursprungliga, och just paprika är den enda sorten av spansk peppar som inte producerar ämnet capsaicin som ger de andra chilifrukterna sin hetta. Avsaknaden av capsaicin beror på en recessiv (icke-dominant) gen, vilket upptäcktes av forskare i Ungern.
Capsaicin – styrkan på frukten, alltså – är ett försvar mot predation och är alltså ett sätt att förhindra att de flesta djur äter av frukterna. Fröna av den vilda spanska peppar-arten sprids bara av fåglar. De påverkas nämligen inte av capsaicin och kan därmed äta frukterna och sprida fröna effektivt.
Att det finns variation i paprikans smak som vi människor uppskattar beror främst på hur den odlats och mognar. Sedan finns det ju alltid en naturligt stor variation inom arter, och det gäller även smak och styrka inom Capsicum annum-arten.
– Georg Andersson
