Någon som har någon idé om varför vissa fågelarters kycklingar (höns, änder) är gula och senare i livet får sin vanliga färg? Borde inte detta vara en mycket större risk för dem? hur kommer det sig att det blev så rent evolutionärt?
För att komplicera frågan ytterligare – eller förenkla den, så är ju inte alla kycklingar gula. Just nu har vi en höna med tolv små kycklingar varav hälften är m.l.m. gula och resten mörka. Vi räknar med att de mörka förblir mörka men att gula blir ganska ljusa. Det är Åsbohöns så de kan ju se ut lite hur som. Djugelhönskycklingar är ju definitivt inga gula påskkycklingar (utan ännu sötare!) så människan får nog helt ta på sig ansvaret för de gula kycklingarna. Ska man spekulera om selektion kan man väl snarare konstatera att de inte är jämnt färgade och därmed förmodligen lättare smälter in bakgrunden i den asiatiska djungeln.
– Bodil Enoksson
De flesta höns- och andungar är INTE gula. Kan våra tamkycklingars påskgula färg vara en effekt av människans hanterande och avel? De allra flesta (alla?) höns- och andungar är faktiskt mer eller mindre kamoflaguefärgade, precis som man (och frågeställaren) skulle förvänta sig. Hos dessa arter är ungarna ”borymmare” som redan efter en dag eller två rör sig runt själva (under föräldrarnas överinseende) i naturen, exponerade för rovdjurs ögon.
Jag har kollat lite i handböckerna, och tänkt efter från mina egna observationer, och visst finns det en del ungar som är lite gulaktiga (men då alltid med bruna inslag). På försommaren när ungarna kläcks finns det ju en hel del gulaktiga biotoper som de rör sig i, inte minst fjolårsgräs, så helt fel är det definitivt inte att ha en gulaktig ton på dunen. När andungar simmar öppet tillsammans med mamman spelar nog färgen mindre roll, för där avslöjar fåglarnas rörelser dem i vilket fall.
– Åke Lindström
Jag tror Bodil har alldeles rätt, jämför till exempel griskultingar med vildsvinsungar och ällingar av anka respektive gräsand.
– Lars Lundqvist
