
Jag har, sedan i somras odlat en ekosfär gjord på vatten från Fyrisån i Uppsala. Jag gjorde tog lite jord hemifrån Forsmark, sedan fyllde jag helt enkelt burken med vatten från ett vassigt område nära stranden. Från det så följde en massa smådjur och alger med. Hittills har det varit en massa sniglar, maskar, smådjur av oklar sort, och en ryggsimmare som jag råkade fånga med växterna.
Nu under vintern har det blivit lite lugnare, maskarna är inte lika pigga, smådjuren (kanske nymfer?) håller sig mest vid ytan, medan sniglarna fortfarande kör hårt. Det verkar också som att många av algerna har dött, och nu bara lever på glaset.
Jag undrar om jag borde plantera lite alger, eller andra vattenväxter nu när våren börjar. Jag vet inte om vattenväxter är perenna eller om de behöver komma utifrån, så att säga. Jag är nämligen lite rädd att om jag tar ut någonting så kommer mycket av livet i burken att följa med av misstag och det vill jag inte.
Att få en långsiktigt hållbar ekosfär i ett helt slutet kretslopp är inte enkelt, men ett roligt projekt som du själv har noterat. Det verkar som att du nu har ett stort överskott av dött organiskt material, och nedbrytningen av detta kan kanske komma att påverka vattnets syrehalt negativt på sikt.
Att algerna gått tillbaka nu under vintern har kanske med de korta dagarna och bristen på solljus att göra. Jag hade suttit lugnt i båten, och helt enkelt väntat ut våren och växtkraften som kommer med den. Om du tar det lugnt nu, vinner du också ökad förståelse för hur dynamiken i din glasburk ändras under året. Då blir det lättare att fatta beslut baserat på underliggande egenkunskap nästa gång!
– Andreas Nord
Ett vanligt problem med ekosfärer är att man börjar med för mycket djur och därför får fel balans. Tänk på att biomassan på jorden (som är en stor ekosfär) bara till cirka 0,4% består av djur, men 70% växter, inklusive alger. Balansen kan dock komma att infinna sig med tiden.
– Allan Rasmusson