Förra sommaren dök dessa skalbaggar upp vid vår husgavel mot söder. De verkar trivas i solen på fönsterblecket och runt omkring stockrosorna. Vi har inte sett dem här tidigare, men nu finns de i mängder. Bilden är tagen i Malmö i mitten av april.
Nej, någon skalbagge är detta inte. Det här är istället en skinnbagge som på svenska kallas eldlus, och på vetenskap heter Pyrrhocoris apterus. Det är den enda svenska arten i familjen eldskinnbaggar, och de är ganska lätta att känna igen på de korta, bjärt färgade vingarna och det litet läderartade utseendet. Att det inte är en skalbagge syns bland annat på att täckvingarna överlappar varandra litegrann, till skillnad från hos skalbaggar där de möts kant i kant över hela ryggen. Skinnbaggar har heller aldrig käkar (det har alltid skalbaggar), utan använder istället en sugsnabel för att inta sin föda. Tittar man nära syns det också att skinnbaggar har ganska få leder i sina antenner, aldrig fler än fem. Skalbaggar har i allmänhet minst nio antennleder.
Eldlusen kan förekomma i stora mängder där den finns, och särskilt under parningssäsongen på våren kan de vara tal om nästan massförekomster. Just i Malmö har eldlusen ökat starkt de senaste 5 åren. De hittas framförallt vid basen av lindar och olika slags malvor, där såväl vuxna djur som larver livnär sig på nedfallna frön. Stockrosor hör till familjen malvaväxter, så det passar bra att det är just där ni hittar eldlössen. Viktigt att komma ihåg att de aldrig är några skadedjur. Det är bara de nedfallna fröna som är intressant för dem.
En intressant detalj med eldlusen är att den har antifrysvätska i blodet. Den övervintrar som vuxen och tål inte att kroppen fryser till is. Därför ändrar eldlusen hur kroppen är uppbyggd på vintern genom att byta ut lite av kroppsvätskorna mot olika sorters alkohol. Det sänker fryspunkten, på precis samma sätta som i bilens spolarvätska.
– Andreas Nord
