Kan ni identifiera skalbaggen vi hittade hemma hos oss i Mauritsholm utanför Linköping? Vi hittade den död på vår uppfart i början av maj. Vi har googlat men inte hittat någon som ser ut som denna. Kan den sett annorlunda ut när den levde?
Det här är en dykarskalbagge, alltså en skalbagge i familjen Dytiscidae med omkring 130 arter kända i Sverige. Såväl larver som vuxna djur är helt bundna till vatten, men de vuxna är skickliga flygare eftersom de måste kunna sprida sig mellan olika vattendrag. Det kan man till exempel se på vårkanten när dykare ofta landar på bilens tak eller motorhuv, eftersom blänket från lacken för skalbaggen att tro att det är en vattenspegel. På samma sätt kan det komma sig att dykare hittas inomhus, eftersom de gärna flyger på natten och då dras till ljuskällor.
Just det här djuret hör till släktet Dytiscus, som innehåller en handfull arter i Sverige. Det är våra allra största dykarskalbaggar, tydligt större än nästan alla andra. För att bestämma dem måste man undersöka utskotten på bakhöfterna, och lyckligtvis har ni tagit en bild på djurets undersida som gör detta möjligt. Bilden visar att det rör sig om gulkantad dykare, Dytiscus marginalis. Det är en av de mer allmänna arterna i släktet. Det är en hane, vilket ses på att mellanbenets fotleder är förtjockade och försedda med många små borst. Hade djuret haft frambenen kvar hade ni sett att det där funnits stora sugkoppar. Detta använder dykaren för att fånga och hålla fast honor i samband med parningen. Honorna saknar dessa modifieringar av benen, men har istället räfflade täckvingar som gör det svårare för hanen att fånga henne.
Hade dykaren haft bakbenen kvar hade ni sett att dessa är kraftigt utplattade och ser ut nästan som åror. Dykare simmar bra och snabbt, och rör på bakbenen precis som vi rör årbladen i en roddbåt. Såväl larver som vuxna Dysticus-arter är glupska rovdjur som kan ta ganska stora byten som till exempel småfisk och grodyngel.
– Andreas Nord
