Jag hittade den här 2,5 centimeter långa svarta skalbaggen vid stugan utanför Simlångsdalen i södra Hallands inland. Baggen låg på ryggen och var tyvärr så gott som död. Jag vände på den och gjorde ett antal ”återupplivningsförsök” med några droppar vatten men hittade den död och återigen på rygg en timme senare. Det ryckte lite i benen när jag lämnade den men annars var det knappt nåt liv kvar i den. Hur lyckas en nästan helt död stor bagge med en så stor kraftansträngning som att vända sig upp och ner?
Jag har googlat en del för att identifiera den vackra insekten. Absolut närmast i storlek och utseende kommer smedbocken, men den verkar bara förekomma på Gotland. Vi har dock stora tallar på tomten. Några fälldes för 5 år sedan och stubbarna har idag många stora hål (upp till 1 centimeter i diameter) efter larver och insekter. Det kanske är där skalbaggen tillbringade larvstadiet?
Jag hoppas ni kan hjälpa till att artbestämma baggen. Jag är väldigt nyfiken att få veta mer om den.
Den här skalbaggen hör till familjen jordlöpare (Carabidae) av vilka vi har omkring 400 olika i Sverige. Just ditt djur är ett av de allra vackraste och heter purpurlöpare på svenska (och Carabus violaceus på vetenskap). Det är en ganska vanlig skalbagge i hela landet, men eftersom den är nattaktiv är det inte alltid en ser dem. Det är ett glupskt rovdjur som sätter i sig långsamma och mjuka saker som maskar och sniglar. Även larven är ett rovdjur. Den är långsmal med långa ben och kraftiga käkar och hittas i det översta marklagret, i ”förnan”. Släktet Carabus är ganska stort, men purpurlöparen är den enda arten som har nästan släta täckvingar med tydlig blåaktig eller purpurfärgad metallglans på sidorna av vingarna och/eller halsskölden.
Smedbocken, Ergates faber, hör till skalbaggsfamiljen långhorningar, och finns bara på Gotland och på Gotska Sandön. Den är mattsvart eller brunaktig och saknar alla spår av metallglans. Dessutom är den omkring 3 gånger så stor som purpurlöparen! Det är inte heller någon smedbock som bor i era tallstubbar. Det vore däremot intressant att veta vad det är, eftersom kläckhål så stora som 1 centimeter är mycket med svenska mått mätt. Kanske är taggbock, Prionus coriarius, en möjlighet. Det är en stor långhorning som är ganska nära släkt med smedbock. Håll utkik!
Hur en döende skalbagge lyckas vända sig är en spännande fråga! Många skalbaggar är ganska ”ryckiga” mot slutet av sina liv, när nervsystemet långsamt slutar fungera på rätt sätt. Men även här finns det fortfarande krafter kvar, så kombinationen av en högvälvd, kullrig kroppsform som gör att det är lätt att ”tippa över” tillsammans med långa ben som fungerar som hävstång, kan nog förklara hur skalbaggen kom på fötter igen.
Andreas Nord
