Den peruanska vandrande pinnen Peruphasma schultei är populär som husdjur. Om den kan uppfatta polariserat ljus från himlen, precis som många andra insekter, vet vi inte riktigt men det är absolut ingen omöjlighet! Bilden är tagen av Luc Viatour.
Jag arbetar på ett mobilt vetenskapscentrum i Halland där vi fått en grupp minst sagt vetgiriga barn och ungdomar. En pojke har bl.a. gråsuggor och vandrande pinnar av alla möjliga slag som husdjur. Nu undrar han om just de, i likhet med många andra djur, kan orientera sig efter stjärnhimlen, polarisera ljuset från Vintergatan, polarisera solljuset eller på annat sätt känna av himlen.
Vilken kul fråga! Ja, de flesta insekter och kräftdjur kan urskiljer polariserat ljus eftersom de alla har ett specialiserat och väldigt smalt området längst upp i ögat som svarar på och analyserar himlens polariserade ljusmönster. Detta mönster produceras av solen under dagen och ses då av dagaktiva arter, medan nattaktiva arter uppfattar polariserat ljus producerat av månen. Stjärnorna producera inget särskilt mönster.
Om just gråsuggor och vandrande pinnar använder sig av himlens polariserade ljusmönster för att orientera sig och navigera är i nuläget okänt, men det är absolut inte omöjligt.
En talgoxhona, Parus major, med sina ägg i en fågelholk. Honan lägger ett ägg om dagen ända tills kullen är färdig. Först då börjar hon ruva. Äggen kläcks efter knappt två veckor och under den här tiden inskränker sig hanens roll på sin höjd till att mata honan nu och då. Det kan ibland hända sig att utvecklingen blir försenad, t.ex. om inre eller yttre omständigheter gjort så att honan tvingats ta många och långa pauser från ruvningen. Om äggen inte kläckts efter två-och-en-halv till tre veckor kommer de med stor sannolikhet att förbli okläckta. Bilden skickades in av Magnus Rehn.
Jag har en holk vid min farstukvist där jag har en liten dator och kamera så att jag med bild och film kan följa en häckning från ägg till färdiga fåglar. I år lade en talgoxhona efter bobygge 4 ägg i rask takt med start den 7 maj. Honan har nu omsorgsfullt ruvat sina ägg i nästan en månad och det verkar vara uppenbart att äggen är obefruktade eller skadade på något sätt.
Jag har övervägt att ingripa och plocka bort de ”döda” äggen och ge paret chansen att starta en ny häckning (kanske helt feltänk?). Alternativet är att låta naturen ha sin gång, men hur länge kommer då den stackars honan ligga kvar på sina ägg i sommarvärmen?
Den tekniska utvecklingen är verkligen härlig när den låter oss följa vilda djur på det sätt du beskriver! Men givetvis tråkigt att det inte riktigt gick vägen för fåglarna den här gången.
Jag är enig i din bedömning om att äggen inte kommer att kläckas. En talgoxe, liksom andra holkgäster i samma storlek som blåmesar, entitor och svartvita flugsnappare, ruvar sina ägg i 11-13 dagar, ibland något längre men aldrig kortare tid. Under den här tiden ligger honan på äggen 80-90% av dygnets ljusa timmar och hela nätterna. De korta pauserna under dagen använder hon bl. a. till att äta. En litet längre ruvningsperiod kan bero på att det varit väldigt kallt eller väldigt ogynnsamt väder på andra sätt, så att honan har tagit långa pauser från sin tjänstgöring som äggvärmare. Då kyls äggen ned och när det blir kallare än omkring 25 grader (normal ruvningstemperatur för småfåglar i holkar är 36-38 grader) kan embryona inte växa alls.
Har äggen inte kläckts på 15 dagar ska en höja litet på ögonbrynen (åtminstone om en vet precis när ruvningen startade) och har de inte kläckts på 17-18 dagar ska en misstänka att något är fel. Det är egentligen inte så ovanligt att det sker. Ibland är äggen till synes obefruktade, såtillvida att det inte är några spår av utveckling i dem när en öppnar skalet. Det händer att de faktiskt också är obefruktade när det ser ut så, men nya studier har visat att det är väldigt ovanligt. I 9 av 10 ägg utan utveckling har det visat sig att det finns könsceller från både honan och hanen. Det är alltså någon slags spontanabort som har skett nästan omedelbart i utvecklingen, innan ett embryo i egentlig mening har bildats. Ännu vet vi inte riktigt vad det kan beror på. Ett annat alternativ till att äggen inte kläcks är att honan har blivit störd på något sätt så att embryona ha frusit ihjäl. Jag skrev ovan att utvecklingen kan försenas om honan tar många och långa pauser. Är pauserna allt för långa (flera timmar eller mer), särskilt efter 7-8 dagar in i ruvningen när embryona är ganska stora kan det hända att avkylningen blir allt för kraftig så att äggen dör. Det är ovanligt att honor överger sina ägg på det sättet, men det kan hända om det är kraftiga störningar vid holken (allt för intensivt arbete, katter, mm).
Det kan också hända att den första honan har förolyckats på något sätt, t.ex. blivit tagen av ett rovdjur, och ett annat talgoxpar flyttat in och påbörjat sin häckning. Då är det inte ovanligt att den nya honan fortsätter att lägga ägg bland de som redan ligger där och det ser därför ut som att ruvningen är mycket längre än vad den borde vara. Ibland kan det också vara en annan art som flyttar in, vilket kan ge upphov till ganska roliga kombinationer av ungar om originaläggen är vitala. Hos oss har vi t.ex. sett blåmesar som matar blåmes- och talgoxungar, blåmesar som matar svartmesungar och entitor som matar blåmesungar. En äggkull på 4 som i ditt fall är lite i underkant för en talgoxe , som oftare lägger 6-9 ägg, men med kameran på plats borde det vara lätt för er att veta om det är såhär det ligger till hos er.
För många år sedan hade jag en talgoxe som jag visste ruvade på döda ägg, och jag vill undersöka hur länge hon skulle ligga kvar utan mitt ingripande. Ruvningen varade då i närmare en månad innan hon väl insåg att loppet var kört. Honan kommer alltså att självmant ge upp förr eller senare och det finns inget oetiskt i att låta henne sköta det där själv. Det är en del av naturens gång, som ibland kan uppleves som litet grym ur mänskligt perspektiv. Dessutom ska en aldrig säga aldrig i naturen – kanske kläckte dina ägg så småningom ut. Att låta det vara är därför det rätta här tycker jag. Dels för fåglarnas skull, men också för att du då har lagen på din sida (en får inte störa pågående häckningar).
Stor kardborre, Arctium lappa. Bilden är tagen av Christian Fischer.
Stor kardborre, Arctium lappa. Bilden är tagen av Pethan.
Stora kardborrens frön sitter inuti själva borrarna, som vi ser i närbild på bilden till höger. Där kan de sitta kvar ett gott stycke in på vintern. Om fröna övervintras på rätt sätt brukar det vara ganska rättframt att få dem att gro på vårkanten. Blommar gör de sedan efter några år.
Jag undrar var stora kardborrens (Arctium lappa) frön sitter. Hur ser de ut? Är de inuti blomkapseln eller syns de? Jag har sökt överallt men hittar inget svar. Jag skulle vilja samla om det går och försöka plantera, men det kanske är svårt.
Fröna sitter inne i ”borrarna” och brukar åtminstone delvis sitta kvar där långt in på vintern. Själva fröna är ganska stora, omkring 4 mm långa och 1 mm breda, lite kantiga och brukar vara silvergrå och lite strimmiga i färgen. De gror bra om en sår dem på våren och brukar blomma efter två eller tre år beroende på hur näringsrik marken är.
Spenört, Laserpitium latifolium, är en storvuxen vild växt som finns i sydöstra Sverige. Den är en riktig insektsmagnet och pryder väl sin plats i trädgården. Bilden är tagen av Gunilla Hugo.
Denna växt har dykt upp i min trädgård och jag kan inte hitta vad det är för någon. Jag har kollat på hundkex och liknande samt lokor, men bladen ser annorlunda ut. Kan ni hjälpa mig?
Det är spenört, Laserpitium latifolium. En praktfull vild växt som väl pryder sin plats i trädgården (jag har själv många av dem) och lockar mycket insekter. Här och här finns lite mer information.
Humlerotfjärilen, Hepialus humuli, är en ganska sällsynt fjäril som är rödlistad som ”missgynnad” (NT). Den förekommer i ängs- och betesmarker med fuktig jord där larven lever på ett stort urval av växter. Bilden är tagen av Carina Håkansson.
Den här fjärilen satte sig på en kompis byxben i en trädgård i Göteborg i juni 2021. Till höger kan man se något som ser ut som ägg. Den var 3-5 cm lång och satt stilla i omkring en timme. Vad är det för något?
Det är en humlerotfjäril, Hepialus humuli – en rödlistad och ganska sällsynt nattfjäril. Artdatabanken har skrivit mer om saken här.
Håriga bärfisen, Dolycoris baccarum är en av flera allmänna arter av bärfisar. Det kan i mycket sällsynta fall hända att bärfisar och andra skinnbaggar provsmakar människor med sin sugsnabel. Det är inte farligt, men ibland uppstår litet klåda efteråt. Bilden är tagen av Laila Andréll och har inte med frågan att göra.
Vad händer om en blir biten av en bärfis? Jag blev det nyss och är lite orolig.
Det händer ingenting alls, mer än att det kanske blir lite rött och svullet, ungefär som ett myggbett. Till skillnad från t. ex. myggor som kan sprida blodparasiter (men i Sverige bara till vilda djur och ännu ej till människor) så är skinnbaggar alldeles ofarliga för människor. Den största olägenheten utgör vägglusen (Cimex lectularius, i skinnbaggefamiljen Cimicidae [vägglöss]. De kan leva i våra hem och där orsaka stort obehag och många kliande bett, men inte heller dessa är farliga i sådan mening att någon sjukdomsbild uppstår efteråt. Vägglöss är för övrigt mycket avlägset besläktade med bärfisar.
För ordningen skull ska vi också nämna att bärfisar inte biter. De har nämligen inga käkar utan istället en lång sugsnabel som de använder för att suga växtsaft eller ibland suga ur små, mjuka insekter. Detta gäller för alla skinnbaggar.
Poppelsvärmare, Laothoe populi, är en stor och ganska säregen nattfjäril som förekommer allmänt norrut ungefär till Dalälven och ytterligare ett stycke norrut längs kusten. Den utvecklas särskilt på asp, men utnyttjar också flera olika videarter. Bilden är tagen av Pernilla Rosenqvist.
I helgen såg vi denna insekt vid Immeln i Östra Göinge kommun. Vi har aldrig har sett den tidigare och den väckte därför vårt intresse. Vet ni vad det är?
Det är den tjusiga fjärilen poppelsvärmare, Laothoe populi. De ojämna vingarna är väldigt karakteristiska. Vi har skrivit mer om poppelsvärmare här och Artdatabanken ger en del fakta och utbredningskartor här.
Orkidén fläcknycklar, Dactylorhiza maculata, är liksom alla våra andra svenska orkidéer fridlyst. Det betyder att det är olagligt att plocka eller på annat sätt skada den enligt Artskyddsförordningen. En bra tumregel om en är osäker kan därför vara att dokumentera sina fynd med bild snarare än med fysiska exemplar.
Jag hittade en liten prickbladig växt i ett skogsängsparti (gammal betesmark) i Roslagen. Den kändes helt malplacerad där, så jag tog hem den lilla plantan och satte den i jord. Den har nu växt till 20-25 cm och börjat blomma.
Gröna bladspindeln, Micrommata virescens, är en av våra allra vackraste spindlar som med sitt exotiska utseende nästan inte ”passar in” i den svenska faunan. Den förs till spindelfamiljen jättekrabbspindlar (Sparassidae) och är den enda bofasta dylika i landet. Den enastående bilden är tagen av Jonas Lindström.
Har jag gjort rätt antagande när jag googlat och kommit fram till att detta är en jättekrabbspindel? Den är omkring 20 mm inklusive ben och hittades i Matvik i Blekinge.
Ja, det är alldeles rätt att spindeln på bilden tillhör familjen jättekrabbspindlar (Sparassidae). Arten är grön bladspindel, Micrommata virescens, en hane. Arten är den enda representanten av denna familj i Sverige.
I läroböcker brukar det syrefattiga blodet som förs tillbaka till hjärtat via venerna alltid avmålas med blå färg, medan det syrerika blodet som lämnar hjärta och lungor via artärerna avbildas som rött. Och vi har alla sett att venerna på våra underarmar ser blåa ut. Det leder till ofta till missuppfattningen att venöst, syrefattigt, blod är blått, men så är det inte riktigt. Här reder vår gästexpert ut begreppen.
Varför blir huden blå om man fryser ihjäl? Jag vet att blodets röda färg påverkar hudfärgen och att kroppen börjar hushålla med blodet vid förfrysning. Så den röda färgen försvinner, men varför blir det blått?
Jag har också hört att blodet är som rödast endast när det är syrerikt. Vilken färg har syrefattigt blod och varför blir det så? Och varför är döda hudceller svarta?
Blodet är alltid rödfärgat av det syrebindande proteinet hemoglobin. Syremättat blod är ljusrött. Blod som inte binder syre är mörkt rött eller mörkt brunrött. Eftersom ytliga vener ser blåa ut och venöst blod har blå färg i läroböcker, så tror många att syrefattigt blod är blått. Men det är det således aldrig. Och det ser faktiskt alla som lämnar prov av venblod via en kateter i armbågsvecket till ett provrör. Läs om blå vener här.
Köldskador drabbar oftast fingrar, tår, öron och näsa. Det första tecknet på köldeffekten är att huden bli vit. Detta beror på att blodkärl dras ihop så att blodflödet till kroppsdelen stryps samt på att syrerikt blod shuntas direkt till venerna i stället för till kapillärerna. Detta är en skyddsmekanism, som minskar värmeförlusterna från perifera delar av kroppen med stor yta, så att kroppens kärna (det inre av huvud och bål) hålls varm. Detta fungerar alltid bra i de mildare klimat från vilka människan härstammar, men inte vid frostgrader. När vävnaden når cirka 15 grader Celsius är blodflödet så lågt det kan bli och vid cirka 10 grader försvinner känseln. Men några gånger i timmen utvidgas blodkärlen så att blodflödet till kroppsdelen ökar under några minuter. Detta värmer upp vävnaderna och är den sista skyddsmekanismen.
När vävnadstemperaturen sjunker under cirka 0 grader Celsius (noga räknat -2 grader), bildas iskristaller i kroppsdelen, först i huden sedan djupare ner. Isen skadar cellerna, först genom att dra ut vatten ur dem och sedan rent mekaniskt så att de brister. Blodlevrande ämnen frisättes, så att blodet i kroppsdelen levrar sig (koagulerar). Huden bli blåaktig på grund av syrebrist i blodet, så kallad cyanos. Men detta beror, som framgått ovan, inte på att hemoglobinet blir blått. Jag har dock inte sett någon förklaring till den cyanotiska färgen.
Slutligen dör kroppsdelen och måste amputeras. Den är då svartaktig och uttorkad. Detta tillstånd kallas gangrän. Den svarta färgen beror på att det redan mörkt röda hemoglobinet i vävnaderna omvandlas först till mörkare methemoglobin och sedan till ännu mörkare hemikrom. Forensiker kan utnyttja dessa reaktioner för att påvisa när en droppe blod lämnats på en brottsplats. Och vi har faktiskt alla sett dem i en ruva efter en liten blödning. Ruvan svartnar så småningom.
Kommentarer