Många insekter tycker om att övervintra, eller till och med reproducera sig i, ihåliga stammar och stjälkar från perenna växter. Att klippa ner sina perenner på vårvintern är generellt sett inte ett problem, men det är viktigt att materialet komposteras och inte eldas upp. På bilden, som är tagen av Rob Cruickshank, ser vi citronbin (bisläktet Hylaeus) som håller på att kläckas ur en bambustjälk.
Jag jobbar inom grönyteskötsel och för att spara tid på våren klipper vi ner perenner redan i februari. Jag vet ju att många insekter övervintrar i vissna blomstjälkar, så jag undrar när skulle egentligen vara en lämplig tid att klippa ner vissna perenner med hänsyn till insekter?
Du kan lugnt klippa ner perennerna i februari, men om du värnar eventuella småkryp är det bättre att kompostera stjälkarna än att elda upp dem. Insekterna vaknar till liv när vårvärmen kommer, och om stjälkarna bara är någotsånär intakta klarar de sig utmärkt fint.
Jo, flera olika hajar och rockor lägger faktiskt ägg! Äggen är sinnrikt konstruerade med horn som fungerar lite som en ventil som förser den växande ungen med nytt vatten och slussar ut olika avfallsprodukter. Samtidigt ser hornen till att haka fast äggkapseln i sjögräs eller andra undervattensstrukturer. Vid hårt väder kan det dock hända att äggkokongerna slits loss och till sist kanske spolas upp på en strand. Att hitta ett hajägg är verkligen en speciell upplevelse. Just denna äggkokong tror vi kommer från en knaggrocka, Raja clavata, som är en de vanligaste rockorna i svenska vatten. Bilderna skickades in av Jonas Lindegren.
Jag och sonen hittade något spännande på stranden vid Stora Hult på den skånska västkusten. Den låg bland tången en bit uppe på stranden. Den var ganska stor och kändes först som tång, men vi funderade på om det inte kunde vara något som var skapat av ett djur. Efter lite sökande på internet verkade som att det kanske kunde vara ägg från en rocka. Men det svaret skapade bara fler frågor.
Är det verkligen ägg från en rocka? Och om det är det, går det att avgöra vad det är för typ av rocka som lagt ägget? Hur vanliga är dessa? Och hur kommer det sig att vi aldrig sett något liknande förut? Hur skapar rockorna dessa ägghållare?
Eller är det kanske något helt annat?
Det är absolut en äggkokong från en rocka. Jag är inte säker, men jag tror att det är en kapsel från knaggrocka (Raja clavata) som är en av våra vanligaste rockor. Den förekommer ganska allmänt på västkusten, och ofta på relativt grunda vatten, även om det är ovanligt för gemene man att se dem. Anledningen till att jag gissar på knaggrocka är att storleken på äggkapseln är ganska liten, att hornen i ena änden är korta och i andra änden längre, att sidokanterna (’kölarna’) är vågiga och inte släta, samt att den ena sidan av kapseln har en rak kant, medan den andra kanten är konkav. Jag är dock ingen marinbiolog, så jag kan ha missat viktiga detaljer här.
Äggkapseln består av keratin, alltså samma ämne som våra naglar och hår består av. Honan omsluter embryot, eller embryona, med keratinet alldeles innan hon lägger ägget. Det fungerar alltså på ungefär samma sätt som när en fågel lägger ägg – de är inte heller täckta med äggskal från början. Hornen på kapseln har olika funktioner – dels fungerar de som en slags ventil där vatten och restprodukter byts ut under utvecklingen, dels ser de till att äggkokongen fastnar på rev eller i sjögräs. Utvecklingen är lång – i knaggrockans fall omkring 5 månade – och ur kapseln kläcks en nästan färdigbildad rocka. Efter kläckningen kan tomma äggkapslar spolas upp på stränder. Er kapsel ser dock intakt ut, så jag skulle gissa att den har brutits loss i samband med hårt väder.
Vinbergssnäcka, Helix pomatia, är vår allra största landsnäcka, mycket större än någon av våra andra arter. Ursprungligen hör den hemma i Sydeuropa, men redan under medeltiden planterades den in i klosterträdgårdar runt om i landet. Man tror att det beror på dess höga matvärde, i kombinationen med att det dessutom är tillåtet att äta vinbergssnäckor under fastan. Idag är vinbergssnäckan allmän till ganska allmän i södra Sverige. Lokalt kan den uppvisa massförekomster. Det är också ett synnerligen långlivat djur. Den äldsta kända vinbergssnäckan i Sverige blev hela 37 år gammal. Inte illa för ett så litet djur!
Jag tog en bild på dom här sniglarna i augusti. De är relativt stora, bara skalet är 5 centimeter i diameter. De har visat sig alltmer de senaste åren, men jag har aldrig sett dem tidigare på de 44 år som vi har bott här. Det verkar inte vara några jättetrevliga djur.
Det är vinbergssnäckor, som heter Helix pomatia på vetenskap. Från början kommer den från Sydeuropa, men den planterades in i Sverige redan under medeltiden, framförallt för dess matvärde (det är bland annat vinbergssnäckor som äts i Frankrike och Katalonien). Det är Sveriges allra största landsnäcka, och bara det gör den lätt att känna igen. Lokalt kan den numera vara ganska vanlig, men liksom andra snäckor kräver den jordar med mer eller mindre mycket kalk, så att den kan bygga ett starkt skal. Samma sak gynnar till exempel gråsuggor, så det är vanligt att dessa olika djurslag finns på samma plats. Vinbergssnäckor är nära nog allätare, men de brukar aldrig förekomma i några vansinniga mängder, så jag hade inte varit bekymrad över trädgårdslandet. Dessutom är det lite synd att avlägsna dem, för vinbergssnäckor är synnerligen långlivade. Det kan man ta reda på genom att räkna linjer och åsar på vinbergssnäckans skal. Det äldsta kända exemplaret i Sverige var hela 37 år. Det betyder att samma snäckor kan ha levt i trädgården nästan lika länge som ni bott i huset!
Gallstekeln Biorhiza pallida lever på ek och ger där upphov till typiska galler med detta utseende. Inuti galler lever stekelns larver. Under högsommaren kläcker dem från gallerna och parar sig. Därefter gräver honorna ned sig i marken och lägger ägg på tunna ekrötter. Det ger upphov till en gallbildning på rötterna. I dessa galler finns det bara honor, och de utvecklas i gallerna under vintern. På våren klättrar den nya generation upp (dessa honor saknar vingar) och lägger både han-ägg och hon-ägg på de nya ekknopparna. Eftersom dessa honor inte parat sig innan äggläggningen, är det som händer nu alltså ”jungfrufödsel”. Därefter börjar cykeln om på nytt.
Vi bor under en ek där det ofta sitter duvor. En ekorre är också bofast. Ner till oss ramlar väldigt många ekollon men också dessa mystiska små ting. De ser ut som en liten hoptorkad frukt, men inuti är det mer som torv. Vad sjutton kan det vara?
Hälsningar från mamma Clara och Björn, 8 år
Nejdå, det är inget bajs, och heller inte något frö. Det är istället en barnkammare som en liten insekt – en så kallad gallstekel – har orsakat. Olika gallsteklar lägger sina ägg på växterna och larverna injicerar sedan en kemikalie som får växten att bilda som en cancersvulst. Inuti den lever gallstekelns larver. När det är färdigutvecklade förpuppas de inne i gallen och stekeln gnager sig sedan ut. Det är dessa ”kläckhåll” ni ser på en av era galler. Livscyklerna hos olika gallsteklar är ofta komplicera och mycket intressanta, så det är roligt att ni fått se delar av det på nära håll.
Jag är inte säker på just vilken gallstekel det rör sig om, men jag tycker att det mest ser ut som potatisgaller som orsakas av den vanliga arten Biorhiza pallida. Den lever bara på ekar och har en spännande livscykel som vi har skrivit om på den här länken. Flera andra gallsteklar lever också på ek, särskilt arter i släktet Andricus. Här finns tidigare inlägg och bilder på Andricus-galler. Så – som ni ser är det alldeles rimligt att ni hittade detta under just en ek!
Larv av klöverspinnare, Lasiocampa trifolii, som är en ganska sällsynt nattfjäril i familjen ädelspinnare (Lasiocampidae). Den förekommer sparsamt i södra Sverige, framförallt i kustbandet. I Värmland har klöverspinnaren sin absoluta nordgräns. Bilden är tagen av Anders Elerud.
Kan ni hjälpa mig att artbestämma fjärilslarven på bifogade bilder? Jag fotograferade den i slutet av maj 2023 i Värmland, på en udde på Vänerns västra sida omkring 50 till 75 meter från stranden. Naturen består av klipphällar, ljung, lingon och blåbärsris samt blandskog. Larven var 30-35 millimeter lång.
Det ser ut att vara larven av klöverspinnare, Lasiocampa trifolii. Ett roligt fynd, eftersom klöverspinnaren är en ganska sällsynt nattfjäril. Larven utvecklas på olika slags ärtväxter. Arten förekommer framförallt i kustbandet och särskilt på Öland och Gotland. Den har sin nordgräns i Värmland. Här kan du läsa mer om klöverspinnaren, och se en karta över svenska fynd. På den här sidan finns bilder på den vuxna fjärilen.
Sveriges största daggmask, Lumbricus terrestris. Bilden är tagen av Michael Linnenbach.
Förra våren fick jag en pallkrage till förfogande i bostadsområdet. Det har fungerat bra att odla, och innan vintern var min idé att fylla på nertill med löv, gräs, och liknande. I samband med det skulle jag vilja gräva upp daggmask och blanda jord med daggmaskar och trädgårdsavfallet i den nedre delen av pallkragen. Kan detta fungera. eller kommer maskarna att dö under vintern? Går det annars att få in daggmaskar på våren?
Det kommer säkert fungera alldeles utmärkt, så länge inte hela pallkragen fryser. Då kommer maskarna oundvikligen att dö. Det lättaste tror jag är att försöka säkerställa att pallkragen står på en gräsmatta eller något annat icke hårdgjort underlag, så att maskarna själv kan hitta dit eller fly ner i marken innan tjälen kommer. Om det inte går – och så kan det ju vara i flerfamiljsområden – föreslår jag att du helt enkelt provar. Under en mild vinter, sådana är det ju allt som oftast nuförtiden (i södra Sverige, i alla fall), kan det säkert gå vägen. Annars är det förslag med att gräva upp mask på vårkanten ett alldeles utmärkt alternativ. Maskarna kommer inte att vara särskilt aktiva med nedbrytning under de kalla vintermånaderna, så du förlorar ingen tid, så att säga.
Mosshumla, Bombus muscorum, är en av våra allra vackraste humlor. Den förekommer sparsamt på blomrika, torra och sandiga marker i södra Sveriges kustband och kan vara en signalart för skyddsvärd natur. Eftersom mosshumlan kräver en naturtyp som minskat kraftigt och alltjämt hotas av igenväxning eller exploatering, är den rödlistad som ’missgynnad’ (NT). Bilden är tagen av S. Rae.
Det finns en äng i Stora Hult, Båstads kommun, nära havet, som hyser mosshumlor. Jag mötte för två år sedan en manlig doktorand som hade hittat en på ängen. Som jag förstår, så är det en ovanlig art. Vi som bor i närheten av ängen vill gärna ha kvar det naturliga öppna landskapet, men kommunen vill öppna för bebyggelse. Ängen har mycket sandig jord. Vi undrar om detta kan vara en unik biotop eftersom mosshumlan har slagit sig ner här? Kan ängen vara skyddsvärd av den anledningen? På ängen finns också salamandrar, men jag är osäker på om det är den stora eller mindre arten.
Näringsfattiga sandmarker är på stark retur i hela södra Sverige och de bör alltid bevaras i den mån det är möjligt. Att mosshumla hittats på er äng är ett gott tecken, men eftersom humlor är skickliga flygare är det svårt att säga om de faktiskt reproducerar sig i närområdet eller om den bara hamnat där för att leta mat. Habitatet är dock tämligen typiskt för mosshumlor – blomrika, näringsfattiga och torra marker i södra Sveriges kustband. Som alltid är förekomsten av sällsynta eller på annat sätt anmärkningsvärda insekter värt att följa upp med fördjupade inventeringar. På den här länken kan ni läsa mer om mosshumlor och se vart andra observationer har gjorts.
Att det finns vattensalamandrar i området kan vara ett ännu starkare argument för att skydda ängen för exploatering, förutsatt att det faktiskt påverkar djurens lekvatten. Det här gäller i första hand större vattensalamander, vars förekomst tidigare stoppat stora exploateringsplaner på andra håll i södra Sverige. Om dessa regler kan ni läsa mer på den här länken. Att skilja de båda arterna av salamandrar är lätt: den större har djupsvart färg och knottrig hud, medan den mindre vattensalamandern är brun eller grå och har slät hud. Under leken har hanarna av större vattensalamander en hög ryggkam (som en drake ungefär!) som är urnupen mellan kroppen och svansen, medan mindre vattensalamandern har en lite lägre kam med kortare taggar, som inte är urnupen vid svansens början.
När snön kommer är det lättare att få en uppfattning om vilka djur vi har runtomkring oss. Här ser det ut som ett lodjur gått.
Vilket djur har gått i snön? Avståndet mellan varje avtryck är 60 centimeter. I ett av spåren ser det ut som kloavtryck, vilket jag efter googlande har förstått kan tyda på räv, men jag tycker det är långt mellan avtrycken. Kan det vara ett större djur? Lodjur? Djuret befann sig söder om Borås i början av februari.
Den ena spårstämpeln, som är litet igensnöad, har jag svårt att ta ställning till. Det tydligare tassavtrycket, på bilden här ovan, ser dock ut att komma från ett lodjur. Det framgår av en i allmänhet rund spårstämpel med fyra tåavtryck utan klomärken. Katter kan ju, till skillnad mot hundar, fälla in sina klor när de inte används. Det viktigaste kännetecknet är emellertid att mellantårna är olika långa. Den angivna steglängden stämmer också någotsånär bra för ett lodjur som går i sakta mak. Kul!
Brunråttan, Rattus norvegicus, har existerat i människors omedelbara närhet sedan lång tid. Kanske har råttorna lyckats så bra med detta eftersom de är mycket påhittiga och snabbt anpassar sig till rådande omständigheter. Dessa egenskaper förklarar sannolikt varför det har blivit så många fler råttor i Skåne i modern tid. Att vara förnuftig med avfallshantering är ett enkelt sätt att skära av stadsråttornas födokrok, och därmed göra det lite svårare för dem att föröka sig. Bilden är tagen av Dunpharlain.
Vi är många hundägare i Lund som har observerat att det syns exceptionellt mycket råttor i Lund i år, i Stadsparken, i Botaniska trädgården, kring Monumentet, vid Gamla Kirurgen, och på många fler platser. Jag pratade med en av trädgårdsmästarna i Botaniska trädgården som bekräftade våra observationer. Är detta bara något lokalt och slumpartat, eller är det någon form av ”gnagarår” i år?
Råttor i sydsvenska städer har verkligen varit på tapeten 2023, med otaliga reportage i tv och tidningar. Mitt intryck är att råttorna ökat mycket snabbt i Skåne den senaste 10 åren. Jag vet inte om det var ett särskilt bra år att vara råtta i fjol, men det är inte omöjligt att så kan vara fallet. Jag tror också att det handlar om att vi nu helt enkelt börjar få upp ögonen för hur många råttor det verkligen finns (eller, har blivit) i våra städer. När råttorna är ute på dagen och på öppna ytor – det är ju annars nattaktiva djur med utpräglad torgskräck – är det tydligt att det vi ser bara är toppen av isberget.
Att råttorna ökar är inte så konstigt – de är djupt intelligenta och trivs utmärkt bra nära människor. Vår oförsiktiga sophantering och onödiga ovana att skräpa ned, leder till ett veritabelt smörgåsbord för råttorna. Just nu utvärderas nya metoder att snabbare komma till bukt med råttproblemen, bland annat genom jakt med hundar i bostadsområden. Det är en bra idé, eftersom skadedjursbekämpning därmed kan bli giftfri.
Vanlig padda, Bufo bufo, dyker gärna upp inomhus i källare, där den svala och fuktiga miljön är en utmärkt tillflyktsort under dygnets varmaste timmar. Ibland kan paddornas förkärlek för dessa tillflyktsorter komma i konflikt med mänskliga behov, till exempel när vi måste renovera. Hur löser man det? Bilden är tagen av Bernie.
Vi har paddor som bor i en murken träregel vid vår källare. I somras hittade vi en stor padda och under hösten har vi också sett en liten. Problemet är att vi måste byta källardörr, regel, och så vidare och jag är orolig för hur det påverkar våra paddor. Vi planerar att göra bytet under vintern. Är det risk att paddorna dör om jag bygger igen håligheten eller kan de hitta en annan väg ut? Vad kan jag göra för att se till att inte skada paddorna? Hjälper det om man gör jobbet under vår eller sommar istället?
Paddor tar gärna sin tillflykt till mörka och svala källare på dagarna, och ger sig sedan ut för att jaga på nätterna. Det är däremot inte säkert att paddorna övervintrar i er källare, så om ni inte hittar dem där vintertid kan ni lugnt byta dörren. Om detta är den enda vägen in, kommer ni dock beröva paddorna deras tillflyktsort, men med mindre än att ni oavsiktligt stänger in dem i källaren, kommer paddorna att hitta en annan plats att vila på. Det kan ju också vara så, att paddorna har en väg in i källaren som ni inte känner till. Jag hade föreslagit att arbetet görs vintertid hur eller hur, eftersom sannolikheten att problem uppstår är mindre när djuren ligger i sin vintervila (om denna nu inte företas i källaren; se ovan).
I allmänna ordalag är det problem ni beskriver symptomatiskt för det moderna samhället, där konflikter mellan människor och natur ofta uppstår. Ibland är sådana svåra eller omöjliga att undvika, till exempel när en murken dörr måste bytas. Jag tycker därför att det är hedervärt och glädjande att ni är måna om ”era” paddor och vill finna en lösning på problemet. En sådan kan kanske vara att försöka ordna med alternativa sovplatser längs med husväggen – till exempel uppochnedvända krukor, flata stenar med håligheter under, och liknande. I en trädgård som ställvis tillåts vara lite i oordning, eller åtminstone inte detaljskött, finns goda förutsättningar till ett rikt djur- och växtliv.
Kommentarer