Öronvivlar (skalbaggssläktet Otiorhynchus) är växtätare och många tycker särskilt om olika prydnadsbuskar som syren, liguster och snöbär. Därför är öronvivlar vanliga i trädgårdar varifrån de kan komma in i våra bostäder. Vissa arter kan också utvecklas i krukor till inomhusväxter. De vuxna skalbaggarna gör mycket karakteristiska gnagskador i kanten på bladen. Det ser ut ungefär som att någon har tagit en stor tugga. Just det här är en jordgubbsöronvivel, Otiorhynchus ovatus, som är vår allra vanligaste öronvivel. Bilden är tagen av Dennis Hallén.
Vi har påträffat flera exemplar av den här baggen på olika ställen i hemmet. Den har hittats i trappan samt på golvet. Vi har tidigare haft skadedjur, men tycker inte baggen liknar något på Anticimex sida.
Det är en jordgubbsöronvivel, Otiorhynchus ovatus, en av Sveriges vanligaste skalbaggar i gruppen vivlar (snytbaggar). Jordgubbsöronviveln lever på olika slags växter, larven gnager på rötterna under marken och dem vuxna skalbaggen äter i kanterna på bladen enligt mycket typiska mönster. Titta på en syren- eller ligusterhäck så ser du att det ofta ser ut som att någon tagit stora tuggor i blandkanterna. Det är öronvivlar!
Alla öronvivlar rör sig mycket på sensommaren och hösten i jakt på en plats att övervintra på. Då kan det hända att de hittar in i våra hem. De är dock inga skadedjur på byggnadskonstruktioner. Jordgubbsöronviveln kan emellertid ställa till problem i inom- och utomhusodlingar om de är väldigt talrika.
Sandstekeln Ammophila sabulosa hör till gruppen rovsteklar (stekelgruppen Spheciformis). Här i Sverige har vi omkring 170 olika arter, som alla bedövar olika små insekter och lägger sina ägg på dem. Larven äter sedan upp den bedövande insekten inifrån. Många rovsteklar utnyttjar bara en, eller några få, andra insektsarter som värdar. För sandsteklarna i släktet Ammophila är det nattfjärilslarver som står på menyn. Bilden är tagen av Marika Andersson.
Vad är detta för djur?
Det är en sandstekel som saknar svenkt namn, men heter Ammophila sabulosa på vetenskap. Den hör till den ganska stora stekelfamiljen grävsteklar (Sphecidae), som alla kännetecknas av att de fångar och bedövar olika slags insekter, gömmer dem i sitt bo som föda åt sina egna larver.
A. sabulosa förekommer allmänt på torr, mer eller mindre öppna, marker i nästan hela landet. Honan jagar fjärilslarver, framförallt från nattflyn och mätare, precis som din bild avslöjar. Hon bedövar larven med flera stick, och tar sedan med den tillbaka till sitt bo. Väl där lägger honan ett enda ägg på den bedövade larven. När sandstekellarven kläcks börjar den att långsamt äta upp fjärilslarven inifrån. Under hela den här processen är fjärilslarven levande och bedövad. Det är praktiskt för stekellarven, som ju alltid har färsk mat att äta, men säkert en otrevlig upplevelse för larven. En sandstekelhona kan anlägga omkring 10 bon under sin livstid.
Taggbock, Prionus coriarius, är en stor långhorning som utvecklas i tall och olika ädellövträd. Hos oss förekommer arten i den sydliga delen av landet, men den är aldrig särskilt vanlig och den finns i en miljö som blir allt ovanligare i landskapet. Därför är taggbocken rödlistad som ’missgynnad’ (NT). Bilden är tagen av Isac Lejondahl.
Jag bor i Gamlebyi nordöstra Småland och hittade i somras denna typ av skalbagge två gånger på kort tid nära mitt hus. Vad är det för art? Det som verkar vara mest likt är smedbock, men vad jag förstår finns den bara på Gotland? Den stämmer annars väldigt bra i storlek, cirka 5 till 6 centimeter lång.
Det är en taggbock, Prionus coriarius, en släkting till smedbocken. Taggarna på halsskölden är typiska för arten och har gett upphov till det svenska namnet. Honan kan bli ordentligt stor, men den är ändå liten jämfört med en smedbock!
Taggbocken utvecklas i hård tall- eller lövträdsved på varma platser i södra Sverige. Den vuxna skalbaggen är aktiv under några veckor på högsommaren. Det är en ganska sällsynt skalbagge som kräver en miljö som är på stark retur i landskapet. Den är därför rödlistad som ”missgynnad” (NT). Den trivs bra i hällmarkstallskogarna i nordöstra Smålands kustband.
På den här länken hittar du våra tidigare inlägg om taggbock.
Flikfly, Scoliopteryx libatrix, är en ganska vanlig nattfjäril i hela Sverige. Larven lever särskilt på sälg och asp, och fjärilen flyger sent på året för att sedan övervintra som vuxen. Bilden är tagen av Åsa Lundholm.
Vad är detta för fjäril? Jag fotade den 26 maj 2017 här i Luleå,. då den satt på våra trädgårdsmöbler.
Det är ett flikfly, Scoliopteryx libatrix, en relativt allmän nattfjäril i hela Sverige. I norra Sverige förekommer den framförallt längs kusten. Larven utvecklas på sälg och asp, och fjärilen flyger på sensommaren och hösten, och övervintrar sedan som vuxen.
På den här länken kan du se vart andra svenska fynd av flikfly har gjorts.
Vickerbackmätare, Scotopteryx chenopodiata, förekommer allmänt i hela Sverige. Larven utvecklas på många olika slags örter, och den vuxna fjärilen hittar man sommartid. Bilden är tagen av Vera Fjellborg.
Jag hittade den här lilla fjärilen som satt i regnet under ett blad i Stockholmsområdet i augusti. Den hade ett vingspann på 22 till 25 millimeter. Är det en mätarfjäril eller ett nattfly? Kan ni säga vilken art det är?
Det är mycket riktigt en mätare, närmare bestämt vickerbackmätare, Scotopteryx chenopodiata. Den förekommer allmänt från Skåne till Torne lappmark allra längst i norr, och larven lever på flera olika örter. På den här länken kan du sen en utbredningskarta över svenska fynd.
Enligt vårt förmenande är det två vargar som har fastnat på vår frågeställares viltkamera.
Kan ni hjälpa mig att identifiera djuren som fastnat på den här viltkameran?
Djuret i förgrunden ser väl ut som en varg. Djuret i bakgrunden är också något hunddjur, men jag kan inte avgöra vilket, eftersom perspektiven är svårutvärderade. Den ser dock ut att vara alldeles för stor och högbent för att vara en räv, så min gissning är att det rör sig om två vargar.
Rödbrun bladspinnare, Phyllodesma ilicifolium, är en sällan sedd nattfjäril som hos oss främst lever på blåbär, odon, asp och olika viden såsom sälg. Rödbrun bladspinnare ses framförallt i södra Sverige, med bara spridda fynd längre norrut. Bilden är tagen av Linda Johansson.
Vad är det här för någon larv? Jag såg den utanför Malå i Västerbotten i somras.
Jag blev glad att se din bild! Det är larven av en nattfjäril som heter rödbrun bladspinnare, Phyllodesma ilicifolium. Fjärilen finns i nästan hela landet men den är ganska sällsynt, särskilt i Norrland. Fjärilen finns framförallt i barrblandskogar, där larven lever på blåbär, sälg, björk, rödklöver och asp.
På den här länken kan du läsa mer om arten, se bilder på den vuxna fjärilen, samt en utbredningskarta över svenska fynd. Eftersom det är en sällsynt fjäril, särskilt i norr, vore det roligt om du ville rapportera ditt fynd (med bild) på Artportalen.
En larv av någon slags växtstekel har förpuppat sig på en husvägg. Vi har flera hundra olika slags växtsteklar i Sverige, och vi kan inte avgöra vilken just detta är. Bilderna är tagna av Sanna Andersson.
Vad är detta för något och hur lång tid tror du att det är kvar innan den ”kläcks”? Jag bifogar två bilder, en från 22 juli när den nyss ser ut att ha satt sig och en från den 26 juli.
Nej, någon fjärilspuppa är det inte. Det är istället en kokong från någon slags växtstekel. Larverna påminner om fjärilslarver, men har litet rundare huvud och fler fötter på magen. Vi har flera hundra olika växtsteklar i Sverige, och jag kan inte avgöra vilken just detta är.
Ett märkligt hönsägg! Hur kommer det sig att gula är vit och inte gul? Påverkar det vad ägget smakar och hur nyttigt det är? Här försöker vi reda ut begreppen. Bilden är tagen av Elin Persson.
Jag träffade på ett intressant ägg. Vet ni varför gulan är vit? Min gissning är avsaknad av pigment eller något annat ämne. Det är ett ”hemmaproducerat” ägg, men vad jag vet har äggen aldrig sett ut såhär tidigare.
Du har rätt i avsaknad av pigment. Gulans färg bestäms nästan helt av vad hönan har ätit. Den normalt gula färgen kommer framförallt av olika xantofyller (som är en grupp karotenoider). Av den anledningen brukar kommersiellt hönsfoder innehålla luteintillskott, så att gulan blir gul och fin. Men födoämnen som morötter och majs(mjöl) har samma effekt. Det är av samma anledning som en majskyckling är gul i skinnet, eller en talgoxe gul i fjädrarna för den delen.
Om en däremot matar en höna med vitt majsmjöl kommer gulan att bli nästan vit. Det är intressant att tänka på anledningen om hönsen inte brukar lägga helvita ägg, för de borde väl äta liknande saker varje dag. Hönsen värper ju omkring ett ägg om dagen, men hela processen dessförinnan är ganska lång, så kanske har något hänt redan under förstadiet, det som brukas kallas för follikelfasen? Brist på xantofyller rör det sig nog om alldeles oavsett.
Ibland hör en att gulare ägg är mer näringsrika, men det stämmer inte. Studier har visat att det inte är några större kvalitativa skillnader mellan vita och gula äggulor.
Kloroplasterna inuti bladens celler skapar energi genom fotosyntesen. De innehåller klorofyll som fångar ljus och gör bladen gröna. Inför vintern bryter trädet ned sin klorofyll eftersom det är för kallt för att fotosyntesen ska kunna fortsätta och ämnena i klorofyllet behövs bättre till annat. Kvar blir karotenoider som har gul färg och inte fångar något ljus. Därför blir trädens blad gulaktiga på höstne. På bilden ses kloroplaster med klorofyll i skogspraktmossa, Plagiomnium affine. Bilden är tagen av Kristian Peters.
På hösten drar ju träden in klorofyllet från sina blad. Vad händer om det blir en svår vinter med mycket låga temperaturer, säg 40 minusgrader under lång tid. Vad händer då, kommer träden ändå dra in på sin klorofyll, eller kommer de gröna bladen förstöras och klorofyllet går till spillo? Och kan träden fortfarande blomma till våren med nya blad?
Jag ska försöka dela upp svaret till din fråga i olika delar.
Vad händer när bladen blir gula?
Klorofyll fångar blått och rött ljus men inte grönt. Därför ser vi bladen och växterna som gröna. På hösten omvandlas klorofyllmolekylen till andra molekyler som inte fångar något ljus. Kvar blir karotenoider som har gul färg.
Varför ska klorofyllet brytas ner på hösten? Svar 1:
Klorofyll och många andra molekyler (som proteiner och DNA) i bladet innehåller kväve som är en bristvara för växten. Genom att bryta ner dem kan kvävet lagras till nästa växtsäsong.
Varför ska klorofyllet brytas ner på hösten? Svar 2:
Klorofyll fångar ljusenergin från solen så att denna energi kan användas av växten för att göra socker av koldioxid och vatten. Detta kallas fotosyntes. När det blir kallt så blir kemiska processer långsamma (det är ju därför vi förvarar mat i kylskåp). När det är kallt så kan inte socker produceras men klorofyll kan fortfarande fånga in solens ljusenergi. Detta blir ett problem för växten då den inte kan ta hand om ljusenergin. Man får ovälkomna kemiska reaktioner som skadar växten. Därför är bra att omvandla klorofyllmolekylerna till andra molekyler som inte fångar något ljus för då blir det inga ovälkomna kemiska reaktioner.
Hur gör tallar och granar som är gröna på vintern? Skadas inte de av ovälkomna kemiska reaktioner?
Jo, de har det nog inte så lätt. För att minska risken för skada kanske de reducerar mängden klorofyll. De tillverkar också andra ämnen (antioxidanter) som kan ta hand om de skadliga ämnena som klorofyllet kan framkalla om klorofyllet inte kan använda den infångade ljusenergin i fotosyntesen.
Hur vet växten att det börjar bli höst och dags att bryta ner klorofyllet?
Växterna på vår del av planeten är bra på att registrera dagarnas och nätternas längd. De känner alltså av att hösten börjar närma sig och då startar det processen med att bryta ner klorofyll.
Vad händer om hösten, eller till och med vintern, kommer för tidigt?
Då finns det risk att kvävet inte hinner att lagras innan bladen faller. Bladen hamnar på marken där mikroorganismerna bryter ner dem, bland annat till kväve. Då får trädet istället försöka suga upp sitt förlorade kväve från marken.
– Mats Hansson
Invintringen är livsviktig i vårt klimat. På hösten går cellerna i bladet igenom ett mycket komplicerat program där cellerna bryter ned beståndsdelarna (inklusive klorofyll, men även proteiner, nukleinsyror och så vidare) och transporterar tillbaka de värdefulla delarna till stammen och roten. Detta börjar redan innan vi ser en tydlig antydan med våra ögon. Så klorofyllet transporteras inte tillbaka utan bryts ner och kvävet och magnesiumet transporteras tillbaka. Stammen sänker också sin vattenhalt för att minska risken för frysskador. Hur låga temperaturer en viss trädart tål beror dels på arten och del på när på året frosten kommer.
Skulle det komma mycket kalla temperaturer på hösten, säg i oktober, så är trädet inte helt förberett och kan skadas. Därför är det problem att flytta en trädsort som är anpassat för ett klimat till ett annat.
Kommentarer