I slutet av grodynglets vattenliv återabsorberas svansen in i kroppen. Samtidigt återbildas gälarna och lungorna börjar utvecklas. Inget av detta behöver ju grodan på land! Bilden tagen är tagen av Friedrich Böhringer .
Min granne hävdar bestämt att grodornas svansar försvinner för att de äter upp varandras svansar. Han sa att det är viktigt att inte ge för mycket mat till grodynglen när benen utvecklats, för då blir svansarna kvar. Jag hävdar att svansen återbildas och inte äts av. Vem har rätt?
Du har rätt och din granne har fel. Grodynglen absorberar sin svans tillbaka in i kroppen i de avslutande delarna av utvecklingen. Att äta upp svansen på ett annat yngel hade dels varit mycket tidsödande, dels varit riskfyllt eftersom den öppna sårytan blir en utmärkt grogrund för bakterier. I samband med att svansen återbildas slutar dock grodynglen att äta, för svansen ger dem all näring de behöver. Ungefär samtidigt återbildas också grodynglens gälar, och lungorna börjar utvecklas. När svansen och gälarna är återbildade, och lungorna fullt utvecklade, är grodan redo för ett liv på land.
Humlor lever i familjesamhällen som varje år byggs upp av en övervintrad drottning. På våren eller försommaren lägger hon en första kull ägg som hon själv föder upp. Detta blir till den första generationen arbetare, och de tar sedan över ansvaret för ägg och larver från drottningen. Litet senare i humleboets liv lägger drottningen ägg som blir till hanar (drönare) och nya drottningar. De lämnar boet för att para sig med andra drottningar eller drönare. Sedan dör hanarna, medan drottningarna äter upp sig och så småningom finner en övervintringsplats. Efter några månader dör den gamla humledrottningen och alla kvarvarande arbetare i boet, varefter cykeln börjar på nytt året därpå. På bilden, som är tagen av Panoramedia, får vi titta in i ett bo av åkerhumla, Bombus pascuorum.
Min man röjde gräs i en slänt på tomten och då uppdagades ett humlebo i marken med full aktivitet. Boet ligger lite avigt till och vi hade egentligen tänkt marktäcka för att bli av med gräs och ogräs. Dock vill vi inte förstöra boet. Har ni tips på hur vi kan fortsätta med arbetet utan att förstöra för humlorna?
Kul att ni har ett humlebo i trädgården! Humlorna hittar ingången till sitt bo genom att lära sig hur det ser ut runtomkring de första gångerna de flyger ut. Det gör nog inte så mycket om ni täcker marken en bit ifrån. Sen på senhösten eller vintern kan ni täcka allt eftersom boet då är tomt. Det är bara de nya drottningarna som överlever till nästa år och på hösten har de sedan länge flugit ut och hittat en övervintringsplats.
Lusflugorna har ett särpräglat utseende som gör dem synnerligen välanpassade för att liv inne i fjäderdräkt eller päls, där de lever av blod eller hudutsöndringar från sina värddjur. Den här lusflugan hittades i centrala Uppsala, och vi tycker mest att den påminner om arten Crataerina pallida, som lever på tornseglare och svalor. Kanske finns det ett aktivt fågelbo i närheten av vår frågeställares lägenhet? Bilden är tagen av Tobias Zebergs.
Jag skulle vilja ha hjälp med att ta reda på vad det här är för insekt. Jag hittar ett par stycken inomhus på väggen vid fönstret varje morgon.
Det är en så kallad lusfluga, alltså en fluga som förs till flugfamiljen Hippoboscidae. I hela världen finns omkring 150 olika arter, och i Sverige ett tiotal. De lever på blod eller hudutsöndringar från olika ryggradsdjur, och de kraftiga benen med långa klor gör dem väl anpassade för att hålla sig kvar i fjäderdräkt eller päls. Arter som har välutvecklade vingar flyger omkring för att hitta ett värddjur, och hos flera av dem bryts vingarna av när de ”träffat rätt” och slagit sig till ro i pälsen. En av de mest kända lusflugorna är hjortlusflugan (Lipoptena cervi) som flyger i stora mängder i skog och mark under sensommaren och hösten, vilket ställer till besvär för bär- och svampplockare.
Just vilken lusfluga kan jag inte avgöra med säkerhet från bilden, eftersom jag inte känner gruppen så bra. Den för mest tankarna till den arten Crataerina pallida, som lever på tornseglare och (ibland) hus- och ladusvalor. Vill du veta precis vilken lusfluga det rör sig om, är du välkommen att samla in ett par stycken i en liten burk och skicka till oss i Lund så att vi kan studera djuren under mikroskop.
Vi håller med vår frågeställare. Här ser det ut som att en råtta har varit på besök.
Vad kan detta vara för spillning? Bilden är tagen i ett hus i Spanien, i Alicante-trakten, och spillningen hittades under en bougainvillea. Är det en råtta vi har fått in?
Jag tycker absolut att det ser ut som spillning efter en råtta.
Brokig svampsvartbagge, Diaperis boleti, hör till den i Sverige ganska lilla skalbaggsfamiljen svartbaggar. Den är avlägset släkt med mjölbaggar, men till skillnad från dessa lever brokiga svampsvartbaggen endast och allena i olika slags trädsvampar utomhus. Hur den hamnat inne hos vår frågeställare, har vi inget bra svar på. Klart är emellertid att brokiga svampsvartbaggen aldrig är ett skadedjur. Bilden är tagen av Örjan Modén.
Vad är det för skalbagge på bilden här ovanför?
Det är brokig svampsvartbagge, Diaperis boleti. En vanlig skalbagge i stora delar av landet. Den lever i och av olika slags trädsvampar, till exempel fnöskticka och svavelticka, så den är svår att få syn på om man inte letar aktivt. På den här länken kan du se fler bilder och en karta över svenska fynd.
– Andreas Nord
Tack. Med andra ord ingen skalbagge som indikerar problem i ett nyinköpt hus?
Överhuvudtaget inte. Den har kommit in utifrån och ni kan vara helt lugna.
Såvitt vi vet kan inte spindlar, som vi människor, minnas särskilda händelser. Däremot är de duktiga på associationer. Till exempel visar flera studier att spindlar kan lära sig att förknippa vissa färger med faror eller obehag. Här ovanför ser vi den vackra marmorspindeln, Araneus marmoreus, som förekommer spritt över hela Sverige. Bilden är tagen av Markus Bragmo.
Har spindlar minne?
Det verkar inte som spindlar eller insekter har ett episodiskt minne såsom vi människor har. Med andra ord finns det inga bevis för att de kan minnas enskilda specifika händelser. Men det finns flera studier som visar att spindlar kan lära sig associationer, och minnas dessa associationer senare. Ett experiment gick till exempel ut på att spindlarna fick lära sig att undvika ett pappersunderlag i en viss färg, eftersom pappret täckte en värmeplatta. Spindlarna tyckte tydligen att värmen var obehaglig, och lärde sig att undvika rätt färg. De undvek samma färg även vid ett senare tillfälle, vilket tyder på att de kunde minnas det de hade lärt sig tidigare.
Det är i nuläget ganska oklart vilka djur som har ett episodiskt minne. Vissa däggdjur och fåglar verkar ha episodiskt minne, men det finns stora utmaningar med att studera detta, eftersom det går inte att fråga djuren vad de faktiskt minns!
Vi tycker mest att detta ser ut som en drottning av takgeting, Dolichovespula saxonica. Det är en av de vanligaste getingarna i bebyggda miljöer och följaktligen den art som oftast är konstruktör till de de typiskt gråbruna getingbon vi hittar kring hus och hem. Bilden är tagen av Ingrid Aspholm Söderberg.
En geting har byggt bo under locket till dynlådan ute på altanen. Jag har läst att solitära getingar har svårt att hitta boplats. Så frågan är nu om vi ska låta boet vara kvar, då hon verkar vara en mycket snäll geting. Eller kan det skapa problem senare i utvecklingen?
Det är en social geting, och jag tycker mest att det ser ut som en takgeting (Dolichovespula saxonica). Det är en av de allra vanligaste getingarna i bebyggda miljöer. Ni har sett en drottning som precis börjat anlägga sitt bo. Hon är ensam just nu, för hos getingar är det nämligen bara årets nya drottningar som övervintrar. Drottningen sover en lång vintersömn, vaknar när vårvärmen kommer och börjar då att bygga bo och lägger den första kullen med ägg. Dessa äggen tar drottningen själv om, och de växer alla upp till att bli arbetare. Alla är honor. När arbetarna är på vingarna stannar drottningen kvar i boet. Hennes roll nu är att lägga ägg, och det är sedan arbetarna som tar hand om larverna. På högsommaren kommer getingarna att göra extra stora celler och mata larverna extra mycket. Dessa larver växer upp till att bli nya drottningar. Samtidigt lägger drottningen ägg som blir till hanar – eller drönare. Hanar och nya drottningar lämnar boet och träffar andra getingar. Drottningen blir parad, och sedan dör hanen. Lite senare på säsongen dör alla andra arbetare och den gamla drottningen. Sedan startar cykeln på nytt.
Jag tycker absolut att du ska låta boet vara kvar om det inte är till stor olägenhet. Getingar matar sina larver med små, mjuka insekter som bladlöss och flugor. De är alltså riktiga nyttodjur! Dessutom pollinerar de skickligt blommor och grödor, om än inte riktigt lika effektivt som bin.
Tjuvbaggar är en slags skalbagge familjen trägnagare (Anobiidae) som är ganska vanliga i äldre hus och hem, tillsammans med flera andra inomhusskalbaggar (till exempel ängrar). Oftast gör de ingen skada, utan fungerar som renhållare med förkärlek för dött organiskt material som intorkade flugor, hudflagor och annat gott. Ibland kan tjuvbaggar dock angripa spannmål and andra skafferivaror, så det kan vara lämpligt att undersöka torrskaffningen.
Jag har haft en del problem med fläskängrar den senaste veckan. I allt städande funderar jag på om vi även har pälsängrar då jag påträffat sådana, samt någon annan typ av änger som ser ut som en museiänger. Nu har jag hittat ännu någon form av skalbagge och det gör mig nervös. Vad är det för något?
Jag har också ett par frågor om alla olika typer av ängrar. Hur gör man med mattor? Jag har inte sett någon som har ätit på mattorna, men jag är bekymrad eftersom mattor är svåra att tvätta eller frysa. De är alla i syntetiskt material. Och var lägger alla ängrar ägg?
Skalbaggen på bilden är en tjuvbagge, en slags skalbagge i familjen trägnagare (Anobiidae) som är lätta att känna igen på det nedböjda huvudet. Det ser ut att vara den vanligaste arten i släktet, vanlig tjuvbagge (Ptinus fur). Den hör till den grupp av skalbaggar som gärna lever inomhus där den äter torrt organiskt avfall. Ofta är det rena nyttodjur som äter upp döda insekter, hudflagor och annat smågott, men det kan också hända att de äter av skafferivaror. Normal renhållning och en inspektion av din torrskaffning kan vara bra, men hittar du bara enstaka djur hade jag inte varit orolig.
När det gäller ängrarna så lägger de sina ägg på företrädesvis mörka, kanske litet fuktigare platser, i eller alldeles i närheten av, larvernas födokälla. Har ni syntetiska mattor behöver ni dock inte oroa er, för sådana kan ängerlarverna inte leva av.
Guldbaggarnas larver lever av dött organiskt material, till exempel i kompost eller i murket trä. Det händer också att de slår sig ned i blomkrukor. När krukorna tas in i stugvärmen under vintern tror larverna att sommaren kommit, fullbordar sin utveckling och letar sig ut i hemmet. Det går fint att ta hand om dem genom att erbjuda söta frukter, men om klarar sig så länge som till våren är lite osäkert. I det vilda äter guldbaggar gärna pollen från olika växter som rosor och hagtorn, och därför brukar de inte synas till förrän tidigast i maj månad. Bilden skickades in av Erik Alkert och är inte knuten till denna fråga.
Jag googlade mig fram till fråga och svar om att hitta guldbaggar inomhus, och såg att ni skrivit om detta tidigare. Samma sak verkar ha hänt mig i min lägenhet i Uppsala. Idag hittade jag en tredje bagge krypande på min soffa. Jag kan bara gissa att de har kommit fram från mina pelargoner som var på balkongen och i blomlådor under sommaren, men fick komma in för att övervintras. En av mina katter hittade den första. Frågan är om jag släpper ut dem nu i mars/april, kommer de att dö eller går de åter i ide? Om jag ställer ut pelargonerna nu, dör plantorna. Kan man behålla baggarna inne på något sätt under tiden, eller? Har ni något förslag?
Släpper du ut guldbaggarna nu är det nog tveksamt om de överlever. Mitt bästa tips är att du förvarar dem i en burk med fuktig torvmull och matar med söta frukter – typ päron eller banan – till omkring mitten av maj. Därefter är det inga konstigheter att släppa ut dem. Vi har gett några fler tips här och här.
Mareld är ett fenomen som ger blått eller turkost sken i havsvatten. Det kan orsakas av flera olika organismgrupper med förmågan att alstra ljus, så kallad bioluminiscens. Den allra vanligaste orsaken till mareld är dock planktonet mareldsflagellat, Noctiluca scintillans. Bilden är tagen av Bruce Anderson.
En tanke slog mig när jag såg en video på mareld. Skulle man kunna plantera in det i ett vattendrag eller sjö? Jag vet att dom inte håller till i sötvatten, men finns det något man kan göra för att de skulle kunna trivas bättre? Det hade ju varit fantastiskt vackert med mareld i ett vattendrag i skogen!
Detta får nog stanna vid ett drömprojekt – den stora merparten av alla ”självlysande” organismer finns i marina miljöer, alltså i haven. Här förekommer fenomenet, som kallas för bioluminescens, vitt och brett, bland annat hos vissa fiskar, bakterier, svampar och alger. Vissa landdjur visar också bioluminiscens, till exempel olika slags ”lysmaskar”. I Sverige har vi två arter av självlysande skalbaggar, större och mindre lysmasken, medan djur som kallas för ”lysmask” representeras av både skalbaggar och fluglarver.
I sötvatten, däremot, är bioluminiscens väldigt sällsynt. Såvitt jag vet förekommer det bara i ett enda fall – hos sniglar av släktet Latia, som bara finns på Nya Zeeland. Det är mycket små sniglar som till utseende påminner om våra svenska skålsnäckor.
Till sist är det svårt att inte nämna att det är bäst att inte flytta organismer till platser där de inte hör hemma. Det finns många exempel på sådana flyttar, som gjorts med bästa intentioner med slutat i ekologiska katastrofer.
– Andreas Nord
Söker man på Glowing plant eller Bioluminescent plants på YouTube, så hittar man information där man klonat gener i växter som gör att de kan lysa. Science fiction idén är bland annat att kunna använda en allé av träd som gatlysen eller åtminstone som ledmarkering.
– Mats Hansson
Jag hade kontakt med den firman för några år sedan med tanke på undervisning, men om jag minns rätt gick de i konkurs. Jag är skeptiskt till att det skulle ha fungerat.
– Allan Rasmusson
hade kontakt med den firman för några år sedan med tanke på undervisning, men om jag minns rätt konkade de. Jag är skeptiskt till att det skulle ha fungerat.
Kommentarer