Fråga en Biolog

En enda fjolårsunge finns kvar vid sjön där den föddes, mitt i Landskrona. Ett nytt svanpar kommer och ”tar över” sjön och låter inte den unga svanen att närma sig vattnet. Många människor har uppmärksammat detta och berättar att detta pågått i 10 veckor. Så fort den närmar sig vattnet så anfaller de honom/henne. Vi ger den vatten att dricka och folk matar den med bröd och korn/veteblandning. Vi är osäkra på om den kan flyga. Vad kan vi göra? Många är oroliga och vi vill så gärna hjälpa den. Kan man flytta den till strandkanten där det finns en massa andra svanar (ca 150 st). Vem ska vi i såfall kontakta för ett sådant uppdrag.

Om svanen verkligen inte kan flyga, så låter detta närmast som ett jobb för ett viltskadecentrum. Det finns flera alternativ i Skåne. Ofta är ett vingbrott på en fågel ganska tydligt; inte sällan hänger och/eller släpar vingen påtagligt. Jag hade i alla händelser inte rekommenderat er att flytta svanen själva – dels har ni inte juridisk rätt att så göra, och dels är det rejäla fåglar som inte drar sig för att utdela ordentliga tjuvnyp. Om ni misstänker att djuret är skadat, och det tror jag att ni skulle se ganska tydligt, råder jag er att kontakt viltskadecentrum enligt ovan.

Om svanen däremot är flygduglig är det bästa ni kan göra att låta naturen ha sin gång. Går det någon nöd på djuret, så flyttar det sig med all säkerhet självmant till sällare jaktmarker. Just för stunden tror jag inte att det incitamentet finns, eftersom din beskrivning pekar på att svanen blir väl omhändertagen av lokalbefolkningen.

– Andreas Nord

mars 22, 2017

Inlägget postades i

Djur

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Jag har hittat ett djurspår utanför min sommarstuga som jag inte riktigt kan identifiera med hjälp av böckerna jag har hemma inom ämnet. Sommarstugan ligger i Norn (södra Dalarna). Jag har bifogat en bild på spåret, vilket är ca 5-6 cm långt, och jag hoppas att du kan se vad det är för djur som har lämnat avtrycket.

Med tanke på att tårna sitter så pass tätt och storleken gissar jag på en rävs framfot, men det kan lika gärna vara från en medelstor hund. Verkar vara för litet för varg. För att identifiera fotspår underlättar det om man också får se spårlöpan. Man kan vidare placera ett välkänt föremål, som ett mynt eller liknande som storleksjämförelse.

– Lars Lundqvist

mars 21, 2017

Inlägget postades i

Djur

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Hur kommer det sig att djur som gamar och hyenor och lejon kan äta kadaver utan att bli dåliga i magen ? Vad är det som dem har som inte vi har ?

Det vanliga svaret på frågan brukar innehålla en formulering om att åtminstone däggdjuren, i frågan alltså hyenor och lejon, har lågt pH i magsäcken som dödar skadliga bakterier. I själva verket har de inte surare magsyra än människor, omkring pH 2 – 3. En veterinär sa istället att de egentligen inte klarar att äta mer rutten mat än vad vi gör. De blir dåliga i magen. Lejon äter ju färskt kött som de själva dödar, liksom hyenor. Det är lite av en myt att de äter kadaver. De är mycket skickliga jägare. I Sverige har vi järv som är kanske känd för att vara jägare och döda många inte minst renar. Järven är dock en typisk asätare som är rätt mycket beroende av att det finns varg i samma område. En stor del av året fryser dock det slagna bytet snabbt åtminstone i norra Sverige, vilket hindrar bakterietillväxt.

Vad gäller gamar är jag osäker. De har ju tre olika ”magar”, krävan, muskelmagen (för att sönderdela födan) och till slut körtelmagen som motsvarar däggdjurens magsäck. Hur de gör för att tåla ruttnande kött, vet jag inte. Möjligen äter också de upp köttet innan det blir obrukbart. De brukar ju vara framme väldigt fort, ibland innan bytet är riktigt dött.

Så svaret på frågan blir nog att även djuren undviker skämt kött. Ligger maten för länge i solen blir det de ryggradslösa djuren samt bakterier och svampar som tar hand om nedbrytningen.

– Lars Lundqvist

Håller inte helt med. Anledningen varför gamar klarar av att äta kött som skulle ge oss andra matförgiftning är på grund av starka magsyror, anpassat immunförsvar, men framför allt en speciell komposition av magbakterier som skyddar dem från patogener. Det finns en genom-artikel på gamar som kollar mer på immungener, och en microbiome-artikel. Den senare claimar att de har ”få bakteriearter” i magen och att det troligen är en anpassning men det får man nog ta med en nypa salt, det är rätt svårt att jämföra antal bakteriearter rakt av med andra publikationer. Men att de har anpassade mag-mikrober för sin föda som skyddar värden genom antingen utkonkurrera patogener eller direkta defensiva funktioner är troligt.

– Gästinlägg av Elin Videvall, doktorand i molekylär ekologi

mars 20, 2017

Inlägget postades i

Djur

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Vi är en förskola på Norra Fäladen, Lund. Vår avdelning heter Peter Pan. Vi har under hösten och även denna termin jobbat med daggmaskar på olika sätt.. Vi undrar nu därför hur maskarna gör när det är vinter och marken är så hård? Vi har även ett maskhus med sju stycken maskar i, detta har vi haft sedan efter sommaren. Vi vill släppa tillbaka maskarna i det fria, när är det bäst att göra det?

Daggmaskar gräver gångar i marken, gångar som de kan göra stabila med jord som de blandar med sekret. I dessa små tunnlar lever de sedan sina liv genom att ta sig upp på markytan för att hämta rester av döda växter, till exempel gamla, vissna löv, som de sedan släpar ner i sina gångar för där nere tugga sönder och ta vara på näringen. Detta fungerar fint när det är varmt ute, eller åtminstone plusgrader. Men när temperaturen sjunker och det blir frost, måste maskarna hålla sig undan. De tål lite minusgrader, men blir det riktigt kallt kan de frysa ihjäl. När de blir kalla har de dessutom svårt att röra sig överhuvudtaget, och därför måste de hitta på tricks för att klara vintern. De flesta rullar ihop sig till ett litet nystan, så långt ner i marken de kan komma. Det betyder att större maskar ligger längre ner i marken under vintersömnen, än mindre maskar och ju längre ner de kommer, desto varmare blir det eftersom det tar tid för kylan at tränga djupt ner.

Det finns också stor risk att de drunknar under vintern. Här hos oss i Lund regnar det ju mycket på vintern, och håller inte det lock masken gjort på sin gång rinner vatten ner och dränker den. Långt nere i gångarna kan det också bli syrebrist.

När våren kommer åter med värme, börjar de maskar som överlevt vintern att leva igen. De rensar sina gångar och släpar ner gamla växtdelar. Daggmaskar kan, om de har tur, bli flera år gamla.

Om ni ska släppa tillbaks maskarna i naturen är det bäst om ni kan göra det på samma plats som där ni fångade dem. Då vet ni ju att de kan trivas på just den platsen.

– Lars Lundqvist

mars 16, 2017

Inlägget postades i

Djur

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Ligger bävrar på rygg i vattnet och slappar?

Jag har aldrig sett en bäver göra så. De verkar mest simma aktivt hela tiden, antingen under vattnet eller med huvudet ovanför vattenytan. Jag har sett bävrar ’simma ryggsim’ under vatten, men det är ju inte riktigt samma sak. En slappande bäver har jag aldrig sett i vatten, det förefaller vara konstant aktiva när de är utanför hyddan.

– Andreas Nord

mars 15, 2017

Inlägget postades i

Djur

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Gräver krokodiler hålor i sanden för att skydda sig mot hettan?

Krokodilerna/alligatorerna i Florida gör åtminstone gropar i grunt vatten så att de har vatten att ligga i även när det torkar ut. Men om de gräver gropar i sanden på torra land?

– Mats Hansson

Gräver de hålor, så är det troligtvis inte för att de behöver kyla ned sig. Det är i så fall mycket mer effektivt att gå ner i vattnet, eftersom vatten leder bort värme ca 25 gånger bättre än luft.

– Andreas Nord

Däremot lägger väl krokodiler sina ägg i en grop och täcker över dem med jord/sand. Kan det vara det som någon missuppfattat?

– Bodil Enoksson

mars 14, 2017

Inlägget postades i

Djur

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Finns det en spindel som bygger bo av torra löv som den lindar silkestråd runt? Vad heter den spindelsorten i så fall?

Det finns flera olika spindlar som bygger sitt bo på detta sättet. Tex Araneus alsine bygger ett konformat bo, ofta av torra löv. Se tex: http://araneidae-cz.sweb.cz/alsine.html Även flera arter i släktena Clubiona och Misumena – och säkert flera andra – bygger också sina bon av torra löv och gräs. I Australien verkar en art som kallas Leaf curling spider vara berömd för sina bon av torra löv: https://en.wikipedia.org/wiki/Phonognatha_graeffei

Så svaret på din fråga är ja, det finns spindlar som gör så. Men för att veta vilken av dom det är så behöver man se spindeln (eller i alla fall dess bo).

– Viktor Nilsson-Örtman

I det här fallet misstänker jag den vanliga Pisaura mirabilis (presentspindel) där honan gör ett s.k. vårdnät bland blad och dylikt där hon vaktar ungarna. Det är en vanlig spindel som man ofta får frågor om därav min misstanke. (Även kärrspindlarna gör vårdnät.)

– Lars Jonsson, spindelexpert, Högskolan Kristianstad

Det låter som om det skulle kunna röra sig om apelsinspindel, Araneus alsine. Som framgår av det latinska namnet, hör den till samma släkte som flera av våra största och vackraste spindlar, som till exempel korsspindel, Araneus diadematus, och kvadratspindeln, Araneus quadratus. Dessa tillhör hjulspindlarna, som kallas så därför att de bygger stora, hjulformade nät. Apelsinspindeln skiljer sig dock från andra i släktet genom att dels inte vara så stor som de andra, honan blir omkring 15 mm, medan andra i släktet kan bli upp till 25 mm eller mer, dels bygga sina nät på lite mer undanskymda platser, inte på husväggar och fönster. Nätet, som liknar hjulspindlarnas runda nät byggs nära marken med navet omkring 15 – 20 cm över marken i skog eller jordbruksmark, gärna i fuktiga miljöer. Från navet drar honan, som hos många andra hjulspindlar, en signaltråd till en reträttplats där hon sitter och väntar på att någon insekt skall fastna i nätet. Gömslet kan vara ett torrt löv som hon formar till en kon och som hålls ihop med hjälp av spinntråden. Arten kallas som den görs på grund av bakkroppens ofta intensiva orange färgen, överströdd med gula fläckar. På engelska kallas den ”jordgubbsspindel” vilket kanske bättre beskriver utseendet. Arten förekommer i Sverige sparsamt från Skåne till Norrbotten.

I radioprogrammet Naturmorgon besvarades en fråga om apelsinspindel i ett telefonväkteri den 5 mars 2011. Det går nog att hitta på SRplay.

– Lars Lundqvist

mars 13, 2017

Inlägget postades i

Djur

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Om jag har förstått det rätt så kan exempelvis hajar, rockor och malar känna av de elektriska fält som andra djur/fiskar avger med hjälp av passiv elektrolokalisering. Jag har dock svårt att hitta information rörande andra fiskarter. Jag undrar därför om passiv elektrolokalisering är ett sinne som är vanligt även hos andra fiskar som exempelvis gädda, abborre och gös? Eller kan de på något annat sätt upptäcka elektriska fält från sina byten? Gäddan har ju exempelvis små hål runtom huvudet, kan det vara någon form av elektroreceptorer?

Elektroreceptorerna hajar och rockor har är evolverade från samma typ av sidolinje som benfiskar har. Hajar och rockor har utvecklat Lorenzini-ampuller som kan känna av elektriska fält. Mig veterligen har inga benfiskar utvecklat samma typ av receptor, medan t.ex vissa störarter har evolverat andra typer av elektrosensorer med annan sammansättning. Jag bedömer att det inte är vanligt bland benfiskar att ha elektroreceptorer, utan att deras sidolinje (med dess utskott) används för att känna vibration och tryckgradienter med ibland liknande funktion. Det är lite intressant i sammanhanget att näbbdjur och delfiner har elektroreceptorer som har evolverat på helt annat sätt än hos hajar och rockor.

– Gästinlägg av Anders Nilsson, professor i akvatisk ekologi

mars 10, 2017

Inlägget postades i

Djur

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar