Strömstaren, Cinclus cinclus, är en karismatisk fågel som lever i strömmande vattendrag där den dyker efter nattsländelarver. Ett hårt liv! Så hur gammal blir strömstaren, egentligen? Bilden är tagen av Thomas Kraft.
Vi besöker forsen vid Vira Bruk i östra Uppland varje år i januari/februari. Vi observerar endast en strömstare där varje år. Kan det vara samma individ? Vi har sett strömstare där minst 6 år i följd.
Hur gammal kan en strömstare bli? Själv skulle jag som amatör gissa att den kan bli ungefär 12 år.
Det är ingen dålig gissning. Den vederhäftiga sajten AnAge anger den maximalt kända åldern hos en strömstare till 10,6 år. Att notera är att denna strömstare var vildlevande. De flesta åldersrekord för djur är för djur i djurparker, där djuren inte drabbas av bland annat svält, predatorer och sjukdomar. Vilda djur lever ett hårdare liv och har därför oftast betydligt lägre medellivslängd än djurparksdjur. Jag hittar emellertid inga data om medellivslängden hos vilda strömstarar.
Intressant är att fåglar oftast lever betydligt längre än däggdjur med samma kroppsvikt. Detsamma gäller de flesta fladdermöss jämfört med andra likstora däggdjur. Om du är intresserad kan du läsa mer om åldersrekord hos djur här och möjliga orsaker till åldrande här.
Tio-elva år är vårt rekord i Lyngdalselva i Norge också. Medelåldern i vår population är runt 3-4 år, gissar jag utan att ha räknat på det. De är ganska ortstrogna, och det finns återfynd av samma individ på samma ställe under flera år, oftast på häckningsplats, men från norska återfynd finns där också individer som övervintrat på samma plats flera vintrar.
Så det finns faktisk chans för att strömstaren i frågan faktiskt har varit samma under flera av dom åren han har besökt lokaliteten. Peter Olsson på BECC har fångat massor av strömstarar på övernattningsplats, så det kan löna sig att prata lite med honom också.
Koltrasten, Turdus merula, kan ibland ha vita färgpigment insprängda i den annars brunsvarta dräkten. Detta fenomen förekommer också hos t.ex. kajor, och brukar vara vanligare närmare städer än ute i skogen. Man brukar säga att mörka fåglar med delvis ljus fjädrar är ’partiellt leucistiska’. Bilden är tagen av Yersinia Pestis.
I vår trädgård har vi sedan en vecka tillbaka en annorlunda koltrast(?). Den påminner i storlek och form en koltrast och sitter, liksom de andra koltrastarna, på marken och äter. Den är alldeles svart- och vitfläckig och det ser precis ut som att snö ligger på fjäderdräkten. Fågeln är mycket dominant och jagar gärna bort de andra gästerna vid fågelbordet. Vad är detta för en fågel?
Det låter som att du fått besök av en stare.
De flesta svenska starar flyttar åt sydväst på hösten, till nordvästra Europa, men allt fler har börjat övervintra i Sverige. Det är troligen en effekt av allt mildare vintrar. De flesta håller dock till vid kusten där de gärna söker föda i tångvallarna och där det dessutom är som mildast (så länge inte isen slagit till…). Däremot är det inte så vanligt att de besöker fågelbord.. Jag har i år själv för första gången haft stare vid mitt fågelbord. Med snön och isen har det blivit svårt för dem att hitta mat och de tar sig då till våra fågelbord.
På vintern har staren en jättefin vitprickig vinterdräkt som vi i Sverige inte är så vana vid att se.
– Åke Lindström
Kunde man kanske snarare tänka sig att det rör sig om en koltrast med vita färgpigment, alltså en sådan som brukar kallas för ”partiellt leucistisk”? De verkar vara lite vanligare i stadsmiljö än på andra platser. Vi har skrivit lite mer om saken, med bild, här.
– Andreas Nord
Det kan det absolut vara, kanske troligare t.o.m. Det som talar emot en stare, och för en koltrast, är det aggressiva beteendet mot andra. Jag tänkte på det när jag skrev, men jag var ju redan inne på stare i min tankevärld efter en annan fråga…
Lekfärgade laxar, Salmo salar, på väg uppströms mot lekbottnarna. Laxar föds i sötvatten och lever sina första år där. Sedan är de ute till havs tills de är könsmogna. Då återvänder ofta till samma vattendrag de själva föddes i för att leka. Bilden är tagen av Walter Baxter.
Jag håller på att röja för laxen i Lagan, så att den kan komma längre upp än 8 km. Jag har några frågor som ni kanske kan hjälpa mig med.
1. Hur långt upp, i princip, vet man att laxen har vandrat som längst ? Och på vilka ställen i Europa ? I världen?
2. Vad finns det för skrönor om hur långt upp i Lagan som man sett, fångat, eller hittat rester av lax ?
3. Skulle laxen i Lagan i princip kunna komma ända upp till källan i sjön Eckern?
4. Vad har det längsta en lax har kunnat vandrat i något Svenskt vattendrag? Och varför skulle den vandra upp så långt; är det för honlaxen är vackrast allra längst upp?
5. Och slutligen: Hur lång tid tar en lax på sig för att komma allra längst upp i någon å, älv eller flod under en säsong?
Jag har inte sakkunskap i alla dina delfrågor, men kan ge några generella svar.
Laxar vandrar inför leken upp i företrädesvis det avrinningsområde de en gång kläcktes i, ofta till ungefär samma område i vattendraget de härstammar ifrån. Att laxar skulle vandra ’så högt upp i vattendraget de kan’ är en sanning med modifikation, bra lekområden fylls på nedströms ifrån av lekande lax, medan individer som anländer senare kan fortsätta simma uppströms för att finna bra och ’icke-ockuperad’ lekbotten. Vid höga tätheter av lekande lax kan detta innebära att laxen tar sig högt upp i systemet, medan lägre tätheter av lekande lax kan få plats på mer nedströms belägna områden. Det som ytterst begränsar laxars uppströmsvandring inför lek är olika typer av vandringshinder, såsom naturliga vattenfall och större sjöar, eller mänskligt skapade barriärer som t.ex. vattenkraftsdämmen.
I teorin kan laxen vandra till avrinningsområdets källflöde om det inte finns några barriärer i avrinningsområdet, men så länge det finns fungerande lekområden tidigare under uppströmsvandringen finns det ingen direkt anledning för laxen att fortsätta längre upp. Delvisa barriärer och svårpasserade områden påverkar också hur lätt laxen tar sig förbi uppströms, vilket påverkar hur lång tid den tar på sig för att nå sina lekområden. I avsaknad av omfattande barriärer kan laxen relativt snabbt nå sina lekområden, då den kan förflytta sig uppström runt 5 km per dag. När det finns delvisa barriärer kan migrationen uppströms försenas avsevärt. Som ett exempel kan nämnas laxen i Ätran som, innan åtgärder utfördes vid vattenkraftverket i Falkenberg, tog upp till tre veckor på sig att komma förbi kraftverksanläggningen, en passage som efter en välriktad åtgärd bara tog fyra dagar. Dessutom var passagefrekvensen långt högre efter åtgärd.
Mina sakkunskaper om Lagan är begränsade. Den naturliga uppvandringen av fisk är nuförtiden i det närmaste helt stoppad vid kraftverket i Laholm och även om fisk skulle komma förbi detta hinder är Lagan full av vandringshinder längre uppströms. Hur långt fisk som t.ex. laxen kunde ta sig upp i Lagan innan vattendraget började nyttjas för kraftuttag under 1800-talet borde begränsas av eventuella naturliga vandringshinder såsom vattenfall och större sjöar. Utan sådana vandringshinder är det teoretiskt möjligt att laxen skulle kunna ta sig ända upp till Eckern. Jag bedömer dock det som mindre sannolikt att de gjort det, eftersom det nog fanns bra lekbottnar och uppväxtlokaler längre nedströms, så att laxen inte behövde simma så långt.
Ljus som reflekterar från en katts ögon i nattmörkret. Bilden är tagen av Biswapathik.
Jag är eftersöksjägare med hund. Häromnatten sökte vi efter ett skadat rådjur när hunden plötsligt tvärvände och ville gå till bilen. Hon var märkbart tagen och orolig för något. Jag lyste runt oss med pannlampan och på ca. 15 m ser jag ett par ögon som jag uppfattade som svartgulorange och i V-ställning. Jag har jagat och varit i skogen i många år men aldrig sett något liknande. Tyvärr såg jag inget av kroppen på djuret. Så nu är frågan, vad tror ni att det kan ha varit för skummis i buskarna?
Oavsett färg och form på reflexen men beaktande att hunden blev rädd, så skulle man väl gissa på lo, varg eller annan hund. Antar att en tränad jakthund inte är rädd för älg, hjort eller vildsvin. Antar vidare att Botvids jaktlag finns i Botkyrka kommun, vilket borde utesluta järv. Hände detta i februari när frågan kom borde det väl utesluta björn. Fanns inga spår att titta på dagen efter?
Den vackra björktrasten, Turdus pilaris, besöker gärna trädgårdar för att äta frukt på vintern. Den har ett litet speciellt utseende, och förväxlas ofta med andra fåglar. Det var nog just björktrastar som besökte frågeställarens fågelmatning mitt i vintern. Vid den tiden på året är göken fortfarande på semester! Bilden är tagen av Martin Olsson.
Vi har den senaste veckan haft flera gökar på besök i vår trädgård. De äter bl. a. äpplen och en verkar ha ”bosatt” sig här. Vi är förvånade eftersom vi trodde att gökar inte befann sig i Sverige vintertid. Är dessa ett undantag eller varför är de här nu?
Någon gök är det alldeles säkert inte. De är inte här nu, precis som ni misstänker, och de är heller inga social fåglar (dvs. de lever inte i flock) och de äter såvitt jag vet heller inte frukt på marken. Min gissning är att det är björktrastar som ni har på besök i er trädgård.
– Andreas Nord
När folk ser ”konstiga” fåglar vid sitt fågelbord och har av sig till oss på Svensk Fågeltaxering är det i 9 fall av 10 björktrast.
Djur kan, precis som människor, drabbas av medfödd blindhet. Det är dock väldigt ovanligt att hitta blinda djur i det vilda, eftersom de missgynnas storligen i det naturliga urvalet. Hos husdjur är det vanligare. På bilden, som är tagen av Tempie Koenig, ser vi en blind hund av den japanska spetsrasen shiba.
Jag undrar om vissa djur (älg, hund, katt, fåglar) kan födas blinda som vi människor? Är det i så fall ärftligt?
Ja, alla djur kan födas blinda. Det kan vara någon skada eller sjukdom som påverkat ett annars frisk foster, eller så kan det bero på medfödda ärftliga sjukdomar. Hos vilda djur är medfödd ärftlig blindhet mycket ovanligt eftersom det naturliga urvalet ser till att det inte blir någon nästa generation som ärver sjukdomen. Så är det ju inte riktigt hos människor och i rika länder är medfödd blindhet inget hinder för ett långt liv.
Svart tjocksvansskorpion, Androctonus crassicauda, lever i Mellanöstern och i Nordafrika. Trots att skorpioner har många ögon ser de ganska suddigt! Bilden är tagen av Dbenbenn.
Hur bra kan en skorpion se? Hur ser hjärnan ut?
Skorpioner har många ögon på huvudet – vissa arter har så många som 12 stycken! Trots att de kan ha många ögon så de ser ganska suddigt fast de kan se i mycket svagt ljus (t.ex. stjärnljus). De har en liten hjärna – lika stor som ett riskorn – men den är uppdelad i många olika områden som ansvarar för olika funktioner (t.ex. syn, lukt, känsel, med mera).
En stenhumledrottning, Bombus lapidarius, som är alldeles täckt med kvalster. Kvalstren är renhållare i humlebon och liftar gärna med drottningar som de övervintrat tillsammans med. De är alltså inga skadedjur, men blir det får många kan det bli väl tungt för humlan! Bilden är tagen av Rolf Nilsson.
Förra sommaren såg jag denna stackars humla i trädgården i Väröbacka som ligger i Halland. Den försökte flyga men lyckades inte lyfta när jag såg den. Vad för slag av parasit är det som drabbat den? Jag har flera olika arter av humlor i trädgården. Jag är själv biodlare sedan 1970-talet, därav mitt intresse för steklar.
Parasiterna på humlan är kvalster som lever i humlebon. Där är de viktiga bundsförvanter till humlorna då de håller rent och städar där genom att de äter ’skräp’ och överblivet pollen i bona. De syns ofta såhär liftandes på humlor. Ofta på drottningar då de övervintrar tillsammans med dem. Så de gör ingen skada på humlorna förutom om de skulle bli väldigt många, för då kan humlan få svårt att flyga p.g.a. det.
Staren, Sturnus vulgaris, är i regel en flyttfågel. Numera stannar allt fler kvar på vintern, kanske för att det är lite mildare vintrar nuförtiden, eller kanske för att de får hjälp med mat i människors närhet.
Jag bor en bit utanför Malmö och har en liten villaträdgård där jag matat fåglar under vintern, bland annat ett större antal koltrastar som jag utfodrar på marken. För ca. en vecka sedan dök det upp fyra starar, vilka sedan har fortsatt komma flera gånger varje dag för att äta. Är det troligt att dessa redan kommit tillbaka, eller är de övervintrande? Har aldrig sett starar här vid denna tiden.
Även om de flesta svenska starar flyttar åt sydväst på hösten, till nordvästra Europa, så är det en del som stannar kvar. Och allt fler har det blivit som stannar, troligen en effekt av allt mildare vintrar. De flesta håller dock till vid kusten där de gärna söker föda i tångvallarna och där det dessutom är som mildast (så länge inte isen slagit till…). Däremot är det inte så vanligt att de besöker fågelbord, jag har i år själv för första gången haft stare vid mitt fågelbord. De har ju dessutom en jättefin vitprickig vinterdräkt som vi i Sverige inte är så vana vid att se.
Jag tror dina starar har varit här hela vintern, men med snön och isen har det blivit svårt för dem att hitta mat och de tar sig då till våra fågelbord. Man kan naturligtvis inte utesluta att dina starar är ”vårflyttare”, men de stora mängderna kommer normalt först i mitten av mars.
Fjällkon är en gammal svensk lantras som fram till mitten av 1900-talet var vanlig i norra Sverige. Idag är det en utrotningshotad husdjursras, med omkring 600 djur kvar i Sverige. Här ses två kor ta igen sig tillsammans. Mår de bättre av sällskap, eller klarar sig kor lika bra med bara sin ägare? Bilden är tagen av Yvonne Zimmermann.
En fråga för en etolog! I P1-programmet Nordegren & Epstein tog programledaren upp fallet med en dam som höll endast en ko. Djurskyddsmyndigheten(= Länsstyrelsen) hade slagit ned på detta och utfärdat förelägganden om vite eller viteshot. Det tycks nämligen nu vara så att man får inte hålla enbart en individ av vissa djurslag. Det ska vara minimum två, för sällskaps skull.
Nu var det lite speciella förhållanden i det här fallet: Ett par som hade en mjölkgård lade ner driften och skiljde sig i ungefär samma veva. Damen tog hand om en spädkalv och födde upp den på sin gård. Kalven hanterades och präglades på damen och ”blev som en hund”. Den vistades stundvis i boningshuset och höll sig där rumsren. Kalven är nu vuxen och förhållandet mellan ägare och ko fortsätter som förut. Att kon sköts om på ett bra sätt med foder, vatten och rengöring kan man förutsätta. Myndigheten står på sig och kräver att damen ska ha två kor – eller ingen alls. Myndigheten, genom Länsveterinären, förklarade att ”bestämmelserna är sådana”.
Jag har själv varit länsveterinär, om än under några år på 80-talet. Då fanns inte bestämmelsen som föranlett ovanstående. Jag är tämligen säker på att jag, om så bestämmelsen funnits, inte hade ridit på paragrafer. Jag hade åkt till damen med kon och om jag hade sett en välskött ko med ett harmoniskt förhållande till sin ägare så hade jag bara tackat för ett trevligt besök och låtit saken bero.
Men nu till frågan som kom upp i mitt huvud under programmet och som jag kanske kan få svar och/eller synpunkter på: Om damen köper en ko till, vad händer då? Konkurrens och strid om vem som ska vara ledarko? Om nya kon vinner och hindrar nuvarande ”band” mellan gamla kon och damen, hur mår då den gamla kon? Jag är uppenbarligen inte expert och skulle gärna ha synpunkter från en sådan.
Rent allmänt: Hur motiverad är bestämmelsen att häst och ko ska ha sällskap av minst en artfrände? Varför inte hund, som ju också är ett flockdjur? Vi lämnar hunden ensam 8-9 timmar innan någon ur ”flocken” kommer hem. Den ensamma kon i detta fallet hade säkert mycket tätare kontakt med sin ägare. Förvirrade funderingar från en sedan länge pensionerad veterinär!
Jag håller personligen med dig; den här kons förhållande till ägaren verkar mera som mellan en hund och matte och/eller husse. Och som du påpekar anses människor kunna duga som flockkamrater för hundar. Och tyvärr finns det mycket värre djurskyddsärenden för myndigheterna att ta itu med. Det är i alla fall min personliga åsikt!
Vad som händer om flocken utökas med en ko till är lite svårt att säga. Min gissning skulle vara att den gamla kon, i kraft av at vara på hemmaplan skulle bli den ledande. Och att den nya kon skulle vara lite förbryllad av förhållandet mellan originalkon och matte, eller i alla fall mer avvaktande mot husmor.
MEN, jag tycker du ska ta dina frågor till Institutionen för husdjurens miljö och hälsa, som sorterar under Lantbruksuniversitetet och finns i Skara. De är de som är experter på etologi och lantbrukets djur.
Kommentarer