Taggbock, Prionus coriarius, är en pampig och ganska sällsynt skalbagge som utvecklas i tall och ädellövträd. Här har den hamnat på frågeställarens fönster. Bilden är tagen av Gunvor Leghammar.
Är det här en taggbock? Den sitter bara helt stilla på vårt fönster i Allarp, nära Skäralid i Skåne.
Detta är mycket riktigt en taggbock, Prionus coriarius. Det är en pampig långhorning vars larv utvecklas i grov död ved av såväl barr- som lövträd. I Skåne finns den gärna i bestånd av gamla grova bokar. Taggbocken är nattaktiv, och på dagen kan man hitta den sittandes stilla vid basen av träd. Den är nog så sällsynt inomhus, och en så fin observation i köket kräver nog att man bor nära ett exklusivt skogsområde som Skäralid!
Taggbocken är ett ganska sällsynt djur, eftersom den är knuten till en typ av livsmiljö (grov död ved) som är på stark retur över hela landet. Den är därför rödlistad som ”missgynnad” (NT).
Ägg från en nattslända? Bilden är tagen av Victoria Bergman.
Förra sommaren när vi var i stugan i Gusön utanför Luleå så hittade vi något i sjön Furufjärden som vi aldrig tidigare sett. Det var som en slemmig ring i vattnet nära strandkanten. Vi har haft stugan i nästan 50 år och badat och spenderat mycket tid nere vid vattnet men aldrig förr stött på en ”sån här”.
Per Nyström säger att det troligen är ägg från nattslända. Själv vet jag inte…
Poppelsvärmare, Lathoe populi. Bilden är tagen av Daniel Westholm.
Larv av piltandvinge, Notodonta ziczac. Bilden är tagen av Daniel Westholm.
Här är två arter som vi är nyfikna på. Larven hittades i vår trädgård och var 4-5 cm lång. Malen landade på min sambo när vi gick i skogen. Den var ca. 5 cm lång i kroppen och hade ett vingspann på 5-7 cm.
Den stora fjärilen är en poppelsvärmare, Lathoe populi, en pampig och ganska vanlig svärmare vars larv utvecklas på t.ex. poppel, asp och sälg. Larven hör till nattfjärilsfamiljen tandspinnare (Notodontidae). Arten är piltandvinge, Notodona ziczac. Det är också ett ganska allmänt djur i stora delar av Sverige. Larven lever främst på olika videarter, men också på asp och poppel.
Oxtunga, Anchusa officinalis, har oftast vackert purpurfärgade blommor. Ibland kan den också vara vitblommig, men det är inte så vanligt. Bilden är tagen av Christian Fischer.
Hur vanligt är det med vit oxtunga?
Det är inte vanligt, men som hos alla andra växter med blå eller röda blommor så dyker det ibland upp enstaka plantor som saknar förmågan att bilda färgämnet.
En litet ruggig koltrasthane, Turdus merula. Det tilltufsade utseende beror på att fågeln byter sina fjädrar (ruggar). Bilden är tagen av Emilie Taube.
En koltrasthane verkar ha revir på min tomt för han är här ofta. Jag har sett honom ett par veckor. Han är ihärdig och samlar mat och har kanske gjort ett bo för han samlar annat också. Han verkar således pigg och kry generellt och flyger bra. Dock ser han förskräcklig ut! Han är nästan helt kal i ansiktet och väldigt tufsig på kroppen, fjädrarna står ut åt alla håll. Har han varit i slagsmål eller finns det någon sjukdom de kan få som gör att de tappar fjädrar? Vad tror ni han kan ha råkat ut för?
Det behöver nog inte vara någon parasit eller annat elände. Dels ruggar (dvs. byter ut slitna fjädrar) fåglar vanligen så här års och dels är småbarnstiden en jobbig tid även för fågelföräldrar.
– Bodil Enoksson
Jag tror också att fågeln är helt frisk. Jag tänkte just skriva att detta förmodligen är en hanne som valt att rugga (byta) nästan alla sina huvudfjädrar på en gång. Då kan de se riktigt lustiga, eller sjuka, ut. Vad som i övrigt synes vara en fjäderdräkt i oordning är nog att den samtidigt med ruggningen av huvudfjädrarna också byter flera vingpennor och stjärtpennor. Den gamla fjädern stöts ut av den nya som kommer och ibland pekar de gamla fjädrarna åt alla håll en kort tid.
Får koltrasten bara vara ifred för katterna i området (den är mer sårbar när den ruggar, för då har den sämre flygförmåga) kommer den nog att stanna och glädja er ett bra tag till.
Vit flugsvamp, Amanita virosa. Bilden är tagen av Jason Hollinger.
Vi plockar gärna goda ängschampinjoner. Tvekar ibland på mindre exemplar där skivorna bara är svagt rosafärgade och doften inte heller lika utpräglad. Behöver vi tveka utifrån förväxlingsrisk med vit flugsvamp eller är skivorna på vit flugsvamp ALLTID helvita?
Vit flugsvamp har ALLTID helt vita skivor, det har aldrig champinjoner, knappt ens som små knoppar, de är i så fall mörkvita (som Bengt Grieve sa).
Men när det gäller svamp som mat är det alltid vettigt att vara mycket försiktig! ”When in doubt, throw it out!”
En larv av en ryggsimmare (släktet Notonecta). I Sverige finns bara sex olika ryggsimmare. Som vuxna har djuren vingar som täcker hela bakkroppen, och är skickliga flygare. Bilden skickades in av Anette Kruse.
Vad är det här för något? En bekant har invasion av dessa i sin pool.
Det här är en larv av en vattenlevande skinnbagge som hör till familjen ”ryggsimmare” (Notonectidae). Det är en liten familj i Sverige, med blott sex olika arter som alla hör till släktet Notonecta. Att det är en larv ser man på att den inte har några utvecklade flygvingar ännu. När den har bytt hud någon gång till kommer den att ha långa täckvingar som döljer hela bakkroppen. När den är fullvuxen flyger den bra, och dras gärna till ljus på natten. De är glupska rovdjur i alla olika stadier av livet.
Som namnet antyder simmar det har djuret på ryggen. Då kan det vara bra att vara ljus upptill, eftersom det minskar kontrasten som annars uppkommit när solljus belyser djuret uppifrån. Det är därför svårare för rovdjur att upptäcka insekten. Vi har också skinnbaggar som kallas för ”buksimmare” (Corixidae) i Sverige. De simmar på magen, och är därför mörka på ryggen och ljus på buken.
Den vackra fiskmåsen, Larus canus, häckar ofta i närheten av människor långt från vatten. Bilden är tagen av Estormiz.
Jag undrar lite kring måsarna som återkommer år efter år och häckar påtaket mitt emot vårt hus. Det är ju ett väldigt utsatt läge (inget skydd för regn eller vind). Det är ju också en bra bit från vatten. Varför gör de så? Ungarna har ju inte tillgång till ”vattenträning” förrän de kan flyga och de tränar vingarna uppe på taket och måste ju kasta sig ut vid första färden. Det klarade inte en av ungarna förrförra sommaren. Vi får se hur många som klarar sig i år. Hoppas du kan svara på några av mina undringar.
Fiskmåsar finner man mycket riktigt ofta nära vatten, såsom vid sjöar och längs våra kuster. Men det är inget nödvändigt inslag i deras närmsta livsmiljö, vilket naturligtvis den ökning av fiskmåsar i våra städer som skett de senaste decennierna tydligt visar. Var det går att finna föda är en viktig fråga för allt levande, och eftersom fiskmåsar är ”allätare” har de i staden funnit en god födokälla i vad människan lämnar efter sig, till exempel, i form av snabbmatsrester och annat, och indirekt genom gräsmattor med god tillgång på mask. Att de bygger bo till synes exponerat på taken kan synas som en riskfylld strategi. Men, de har normalt inget skydd för regn eller vind någon annanstans heller. Vad gäller risken för boplundring erbjuder nog hustaken, trots allt, en säkrare miljö än många andra platser utanför städerna. Visst, det finns katter och stora fåglar som potentiella hot, men samtidigt inga rävar, minkar och många andra av de predatorer som utgör ett hot i de mer traditionella livsmiljöerna.
Ungarna behöver vad jag förstår ingen ”vattenträning” och den första tiden av deras liv är alltid riskfylld, oavsett var de är. Dödligheten de första veckorna utanför boet är mycket hög för i stort sett alla fåglar, det går liksom inte att komma ifrån. Det man kan notera är att fiskmåsar generellt är långlivade fåglar, de kan bli både 5, 10 och 20 år gamla. I en population som håller ett likartat antal indivder över lång tid räcker det att varje par under sin livstid producerar TVÅ ungar som överlever till att själva börjar reproducera sig. Förutom det tråkiga i att en fågelunge dör då och då så är det alltså annars ingen ”katastrof” att många av ungarna dör långt innan de blir vuxna. Det ingår liksom i ”naturens gång”.
Vet inte riktigt vilka ”släktingar” du menar det finns för många av, men om det gäller fiskmåsens släktingar (trutar och andra måsar) så är uttrycket ”för många” en högst subjektiv bedömning gjord av människor. Och vad som är ”för många” för vissa är ”för få” av andra. Det finns i naturen självt inget som heter ”för många” eller ”för få”. Det finns helt enkelt så många som omständigheterna tillåter.
Jag hoppas att det går bra för era fiskmåsar i år!
Den stora och vackra getingspindeln, Argiope bruennichi, har funnits i Sverige i omkring 30 år. Den är från början en sydlig art. Hos oss hittades den först i Skåne, men den har sedan spridit sig norrut och finns numera upp till norrlandsgränsen. Dock var det inte en getingspindel som frågeställaren såg på sitt lakan. Bilden är tagen av Cinnamologus.
Det satt en gul spindel igår på ett lakan som jag hade hängt för tork utomhus. Den hade ett utseende som var snarlik en getingspindel och var 40-50 mm lång. Den var klargul till färgen och bakkroppen hade 5 mörka längsgående smala streck. Jag skakade av den från lakanet. Men skulle ha sparat eller fotat av den, för den var så speciell. Vad kan det ha varit? Vi bor i Tullinge som ligger ett par mil söder om Stockholm och har växtlighet inpå knutarna.
Är du säkert på att det inte var tvärgående teckning? När det kommer till en spindel med gul färg, svarta streck och den angivna storleken kan jag inte tänka mig att det rör sig om någon annan art än getingspindel, Argiope bruennichi.
– Fredrik Arvidsson, gästexpert
Jag är helt övertygad om att det inte var en getingspindel. Den jag såg var klargul – även benen – och bakkroppen hade fem mörka längsgående streck. Jag har försökt söka efter den på nätet. Om jag har tur så får jag se den igen och då kommer jag att fota.
De spindlar jag tänker på som har en så klargul färg, och inte är getingspindlar, är först Misumena vatia – blomkrabbspindel. De kan vara helt gula med mörkare streck på bakkroppen. De är inte är så stora som 40-50 mm (ingen spindel i Sverige är så stor om man mäter kroppslängd) utan de största honorna blir väl 10 mm i kroppen.
Mitt andra förslag är Micrommata virescens – grön bladspindel, som också kan bli upp till 10 mm i kroppslängd, och är helt grön i färgen. Hanarna har ett mönster på bakkroppen med ett röd/brunt längsgående streck och bakkroppen kan vara lite mer gulaktig.
– Ellen Sandström
Nej dessvärre. Jag har studerat foton på de föreslagna spindlarna och det gav ingen träff. Den jag iakttog hade en mer avsmalnad form på bakkroppen med ett fåtal tydliga längsgående linjer. Tack för svar och visat intresse. Jag hoppas att jag får se ett nytt exemplar i framtiden. Jag angav förresten att den var runt 40 mm, och som novis menade jag då med både kropp och ben inräknade.
Kanske en presentspindel (Pisaura mirabilis)? Men den går i och för sig mer i beige och orange.
– Fredrik Arvidsson
Nej dessvärre. . Den jag såg hade en kraftig och mer droppformad bakkropp med ett fåtal längsgående mycket smala linjer. Det mest iögonfallande var den klara gula färgen på hela spindeln.Det verkar inte finnas sådana gula spindlar här i landet som överensstämmer med min beskrivning. Kan det ha varit en individ från en utländsk art? Då kan det ha varit en ren slump att den dök upp hos oss. Getingspindeln är en sådan art som iakttogs för första gången på Gotland 1989. De förekommer numera i södra och mellersta Sverige. Det är tydligen vanligt att spindelungar kan flyga ända upp till 10 mil med vinden, fasthållande en spindeltråd.
Tyvärr tror jag inte frågan kan besvaras utan ett foto.
En Leonberger, som i frågeställarens fall visar aggressiva tendenser mot en ny hund i familjen. Bilden är tagen av Sesheta.
Vi har en fråga om hundars beteende som vi går förlorade i. Jag och min man hade en Basset hound och leonberger men svärfar tog över leonbergern och vi adopterade nyligen en till Basset hound. När det nu var dags för leonbergern att träffa den nyadopterade hunden så blir leonbergern arg! Det här beteendet har aldrig funnits tidigare mot den första bassetten, och den nyadopterade hunden är väldigt lugn. Den nya bassetten är helt tyst, skäller inte och går bara runt mest och luktar. Men så fort vi kommer och hälsar på med våra två bassettar så blir leonbergern arg på den nya hunden, men endast på den nya. Vi måste ha leonbergern kopplad, för annars försöker den hoppa mot den nya hunden och det är inte av glädje. Vi förstår inte leonbergerns beteende. Vi vet att de har vakt i sig men när hon ser att det är en familjemedlem borde hon inte vara elak. Vad är det som har hänt? Varför reagerar leonbergern såhär märkligt?
Jag förstår att ni hamnat i en jobbig situation, men kanske ska du försöka se saken ur leonbergerns synvinkel. Den uppfattar nog inte alls den nya hunden som en familjemedlem, utan snarare som en inkräktare. Den kan nog inte alls förstå varför denna nya hund ska vara med och varför hux flux den egna flocken släppt in en inkräktare. Kanske har hennes protester mötts med oförståelse (ur hennes ögon), om ni sagt till henne och tagit den nyes parti. Sedan kan saken ytterligare ha komplicerats för henne av att hon fått byta hem och det är hennes gamla husse och matte som släpat hit den nya. Har omplaceringen fungerat bra eller har det verkat som hon velat följa med er hem (innan den nya hunden kom in i bilden)?
Jag vet inte om något gick snett redan vid introduktionen av den nya hunden. Hur gjorde ni, fick de träffas ute på neutral mark först? Accepterades den från början och kom problemen när de började träffas lite mera på hemmaplan? Eller var det problem redan från början? Sedan är det naturligtvis ett fasligt etikettsbrott i hundvärlden att en inkräktare får gå runt och snosa, men hemmahunden hålls kopplad. Hur stor åldersskillnad är det mellan hundarna, tikar eller hanhundar? Bra att den nya basseten tar det lugnt, men hur reagerar den vid möten? Ignorerar den andra hunden eller visar den sig underlägsen, vilket antagligen skulle underlätta för leonbergern?
Så jag tycker att leonbergerns beteende är helt naturligt, hur fel det än nu blivit. Men den stora frågan är ju vad ni ska göra åt problemet. Jag skulle börja med koppelpromenader på neutral mark och med hundarna på sådant avstånd att leonbergern börjar slappna av lite. Och så beröm och något smaskigt när hon gör det. Viktigt är att ha förståelse för hur hon uppfattat saken och hjälpa henne att se nykomlingen i bättre dager.
Kommentarer