En larv av en ryggsimmare (släktet Notonecta). I Sverige finns bara sex olika ryggsimmare. Som vuxna har djuren vingar som täcker hela bakkroppen, och är skickliga flygare. Bilden skickades in av Anette Kruse.
Vad är det här för något? En bekant har invasion av dessa i sin pool.
Det här är en larv av en vattenlevande skinnbagge som hör till familjen ”ryggsimmare” (Notonectidae). Det är en liten familj i Sverige, med blott sex olika arter som alla hör till släktet Notonecta. Att det är en larv ser man på att den inte har några utvecklade flygvingar ännu. När den har bytt hud någon gång till kommer den att ha långa täckvingar som döljer hela bakkroppen. När den är fullvuxen flyger den bra, och dras gärna till ljus på natten. De är glupska rovdjur i alla olika stadier av livet.
Som namnet antyder simmar det har djuret på ryggen. Då kan det vara bra att vara ljus upptill, eftersom det minskar kontrasten som annars uppkommit när solljus belyser djuret uppifrån. Det är därför svårare för rovdjur att upptäcka insekten. Vi har också skinnbaggar som kallas för ”buksimmare” (Corixidae) i Sverige. De simmar på magen, och är därför mörka på ryggen och ljus på buken.
Den vackra fiskmåsen, Larus canus, häckar ofta i närheten av människor långt från vatten. Bilden är tagen av Estormiz.
Jag undrar lite kring måsarna som återkommer år efter år och häckar påtaket mitt emot vårt hus. Det är ju ett väldigt utsatt läge (inget skydd för regn eller vind). Det är ju också en bra bit från vatten. Varför gör de så? Ungarna har ju inte tillgång till ”vattenträning” förrän de kan flyga och de tränar vingarna uppe på taket och måste ju kasta sig ut vid första färden. Det klarade inte en av ungarna förrförra sommaren. Vi får se hur många som klarar sig i år. Hoppas du kan svara på några av mina undringar.
Fiskmåsar finner man mycket riktigt ofta nära vatten, såsom vid sjöar och längs våra kuster. Men det är inget nödvändigt inslag i deras närmsta livsmiljö, vilket naturligtvis den ökning av fiskmåsar i våra städer som skett de senaste decennierna tydligt visar. Var det går att finna föda är en viktig fråga för allt levande, och eftersom fiskmåsar är ”allätare” har de i staden funnit en god födokälla i vad människan lämnar efter sig, till exempel, i form av snabbmatsrester och annat, och indirekt genom gräsmattor med god tillgång på mask. Att de bygger bo till synes exponerat på taken kan synas som en riskfylld strategi. Men, de har normalt inget skydd för regn eller vind någon annanstans heller. Vad gäller risken för boplundring erbjuder nog hustaken, trots allt, en säkrare miljö än många andra platser utanför städerna. Visst, det finns katter och stora fåglar som potentiella hot, men samtidigt inga rävar, minkar och många andra av de predatorer som utgör ett hot i de mer traditionella livsmiljöerna.
Ungarna behöver vad jag förstår ingen ”vattenträning” och den första tiden av deras liv är alltid riskfylld, oavsett var de är. Dödligheten de första veckorna utanför boet är mycket hög för i stort sett alla fåglar, det går liksom inte att komma ifrån. Det man kan notera är att fiskmåsar generellt är långlivade fåglar, de kan bli både 5, 10 och 20 år gamla. I en population som håller ett likartat antal indivder över lång tid räcker det att varje par under sin livstid producerar TVÅ ungar som överlever till att själva börjar reproducera sig. Förutom det tråkiga i att en fågelunge dör då och då så är det alltså annars ingen ”katastrof” att många av ungarna dör långt innan de blir vuxna. Det ingår liksom i ”naturens gång”.
Vet inte riktigt vilka ”släktingar” du menar det finns för många av, men om det gäller fiskmåsens släktingar (trutar och andra måsar) så är uttrycket ”för många” en högst subjektiv bedömning gjord av människor. Och vad som är ”för många” för vissa är ”för få” av andra. Det finns i naturen självt inget som heter ”för många” eller ”för få”. Det finns helt enkelt så många som omständigheterna tillåter.
Jag hoppas att det går bra för era fiskmåsar i år!
Den stora och vackra getingspindeln, Argiope bruennichi, har funnits i Sverige i omkring 30 år. Den är från början en sydlig art. Hos oss hittades den först i Skåne, men den har sedan spridit sig norrut och finns numera upp till norrlandsgränsen. Dock var det inte en getingspindel som frågeställaren såg på sitt lakan. Bilden är tagen av Cinnamologus.
Det satt en gul spindel igår på ett lakan som jag hade hängt för tork utomhus. Den hade ett utseende som var snarlik en getingspindel och var 40-50 mm lång. Den var klargul till färgen och bakkroppen hade 5 mörka längsgående smala streck. Jag skakade av den från lakanet. Men skulle ha sparat eller fotat av den, för den var så speciell. Vad kan det ha varit? Vi bor i Tullinge som ligger ett par mil söder om Stockholm och har växtlighet inpå knutarna.
Är du säkert på att det inte var tvärgående teckning? När det kommer till en spindel med gul färg, svarta streck och den angivna storleken kan jag inte tänka mig att det rör sig om någon annan art än getingspindel, Argiope bruennichi.
– Fredrik Arvidsson, gästexpert
Jag är helt övertygad om att det inte var en getingspindel. Den jag såg var klargul – även benen – och bakkroppen hade fem mörka längsgående streck. Jag har försökt söka efter den på nätet. Om jag har tur så får jag se den igen och då kommer jag att fota.
De spindlar jag tänker på som har en så klargul färg, och inte är getingspindlar, är först Misumena vatia – blomkrabbspindel. De kan vara helt gula med mörkare streck på bakkroppen. De är inte är så stora som 40-50 mm (ingen spindel i Sverige är så stor om man mäter kroppslängd) utan de största honorna blir väl 10 mm i kroppen.
Mitt andra förslag är Micrommata virescens – grön bladspindel, som också kan bli upp till 10 mm i kroppslängd, och är helt grön i färgen. Hanarna har ett mönster på bakkroppen med ett röd/brunt längsgående streck och bakkroppen kan vara lite mer gulaktig.
– Ellen Sandström
Nej dessvärre. Jag har studerat foton på de föreslagna spindlarna och det gav ingen träff. Den jag iakttog hade en mer avsmalnad form på bakkroppen med ett fåtal tydliga längsgående linjer. Tack för svar och visat intresse. Jag hoppas att jag får se ett nytt exemplar i framtiden. Jag angav förresten att den var runt 40 mm, och som novis menade jag då med både kropp och ben inräknade.
Kanske en presentspindel (Pisaura mirabilis)? Men den går i och för sig mer i beige och orange.
– Fredrik Arvidsson
Nej dessvärre. . Den jag såg hade en kraftig och mer droppformad bakkropp med ett fåtal längsgående mycket smala linjer. Det mest iögonfallande var den klara gula färgen på hela spindeln.Det verkar inte finnas sådana gula spindlar här i landet som överensstämmer med min beskrivning. Kan det ha varit en individ från en utländsk art? Då kan det ha varit en ren slump att den dök upp hos oss. Getingspindeln är en sådan art som iakttogs för första gången på Gotland 1989. De förekommer numera i södra och mellersta Sverige. Det är tydligen vanligt att spindelungar kan flyga ända upp till 10 mil med vinden, fasthållande en spindeltråd.
Tyvärr tror jag inte frågan kan besvaras utan ett foto.
En Leonberger, som i frågeställarens fall visar aggressiva tendenser mot en ny hund i familjen. Bilden är tagen av Sesheta.
Vi har en fråga om hundars beteende som vi går förlorade i. Jag och min man hade en Basset hound och leonberger men svärfar tog över leonbergern och vi adopterade nyligen en till Basset hound. När det nu var dags för leonbergern att träffa den nyadopterade hunden så blir leonbergern arg! Det här beteendet har aldrig funnits tidigare mot den första bassetten, och den nyadopterade hunden är väldigt lugn. Den nya bassetten är helt tyst, skäller inte och går bara runt mest och luktar. Men så fort vi kommer och hälsar på med våra två bassettar så blir leonbergern arg på den nya hunden, men endast på den nya. Vi måste ha leonbergern kopplad, för annars försöker den hoppa mot den nya hunden och det är inte av glädje. Vi förstår inte leonbergerns beteende. Vi vet att de har vakt i sig men när hon ser att det är en familjemedlem borde hon inte vara elak. Vad är det som har hänt? Varför reagerar leonbergern såhär märkligt?
Jag förstår att ni hamnat i en jobbig situation, men kanske ska du försöka se saken ur leonbergerns synvinkel. Den uppfattar nog inte alls den nya hunden som en familjemedlem, utan snarare som en inkräktare. Den kan nog inte alls förstå varför denna nya hund ska vara med och varför hux flux den egna flocken släppt in en inkräktare. Kanske har hennes protester mötts med oförståelse (ur hennes ögon), om ni sagt till henne och tagit den nyes parti. Sedan kan saken ytterligare ha komplicerats för henne av att hon fått byta hem och det är hennes gamla husse och matte som släpat hit den nya. Har omplaceringen fungerat bra eller har det verkat som hon velat följa med er hem (innan den nya hunden kom in i bilden)?
Jag vet inte om något gick snett redan vid introduktionen av den nya hunden. Hur gjorde ni, fick de träffas ute på neutral mark först? Accepterades den från början och kom problemen när de började träffas lite mera på hemmaplan? Eller var det problem redan från början? Sedan är det naturligtvis ett fasligt etikettsbrott i hundvärlden att en inkräktare får gå runt och snosa, men hemmahunden hålls kopplad. Hur stor åldersskillnad är det mellan hundarna, tikar eller hanhundar? Bra att den nya basseten tar det lugnt, men hur reagerar den vid möten? Ignorerar den andra hunden eller visar den sig underlägsen, vilket antagligen skulle underlätta för leonbergern?
Så jag tycker att leonbergerns beteende är helt naturligt, hur fel det än nu blivit. Men den stora frågan är ju vad ni ska göra åt problemet. Jag skulle börja med koppelpromenader på neutral mark och med hundarna på sådant avstånd att leonbergern börjar slappna av lite. Och så beröm och något smaskigt när hon gör det. Viktigt är att ha förståelse för hur hon uppfattat saken och hjälpa henne att se nykomlingen i bättre dager.
Mink, Neovison (Mustela) vison, är ett nordamerikanskt mårddjur som sedan länge förekommer förvildat i Europa. Bilden är tagen av Margaretha Kutzner.
Vad är det för djur som jag har fotograferat?
Bilden visar en mink, Neovison (Mustela) vison, som typiskt finns nära vattendrag på det här sättet. Där förser den sig av det mesta; gärna kräftor (i sötvatten, såklart), groddjur och fågelägg och dito ungar. En del fisk slinker också ned. Den enda egentliga förväxlingsrisken är iller, som också har en slank kropp och små, ganska tilltryckta öron. Illern har dock en tjusig ”banditmask” i ansiktet, vilket ditt djur saknar. Illern är också lite kraftigare i huvud- och käkparti, men det är såklart svårt att se utan att jämföra djuren sida vid sida.
Från början är minken en nordamerikanskt art. Den kom till Skandinavien under de första årtiondena på förra seklet för att födas upp till pälsindustrin. Från minkfarmerna rymde djur som sedan etablerade sig i landet. Säkert släpptes en del individer också ut för att bli s.k. ”jaktbart vilt”. På senare tid har minken kanske minskat något, i takt med att rödräven har återhämtat sig från skabben, och kanske inte minst att uttern har börjat öka i Sverige igen.
Gråsuggan Porcellio scaber. Bilden är tagen av JMK.
I fjol fick jag med gråsuggor när jag köpte växter på ”växtloppis”. Nu har jag dem i alla skrymslen i växthuset, under och längs kanterna i krukor, i pallkragar och mellan stenarna på uteplatsen. De äter smultron som hänger ned mot jorden och sköra omplanterade växter skadar de i de späda stjälkarna. Det kryllar av dem i komposten. De kan kila över stenplattorna på uteplatsen i fullt solsken. Jag har aldrig varit med om något liknande! Hur blir jag av med dem? Och vilka är deras naturliga fiender?
Gråsuggor brukar ju mest betraktas som nyttodjur i sin roll som viktiga nedbrytare, men just i växthus kan de ibland ställa till med problem. Där är ju oftast fuktigt och gott om växtrester och de kan ge sig på småplantor och just jordgubbar/smultron. Det finns nog ingen patentlösning, utom att försöka hålla rent och plocka/dammsuga bort alla man ser. Om det är riktigt illa kan nog bekämpningsmedel användas, men då bör skadedjursfirma kontaktas.
Gråsuggor äts av många, t ex näbbmöss och paddor, och har flera olika parasiter, t ex flugor.
Larver av den i Sverige nya och invasiva harlekinnyckelpigan (Harmonia axyridis) på frågeställarens humleplantor. Bilden är tagen av Eva Mjöbäck.
Jag hittar larver på min humle och undrar om det möjligtvis kan vara nyckelpigelarver som i så fall äter upp lössen på humlen? Jag har försökt googla fram bilder, men är osäker. Och det andra lilla krypet, vad är det?
Din bild visar mycket riktigt en nyckelpigelarv. Arten är i det här fallet harlekinnyckelpiga, Harmonia axyridis. Det här är en art som har sitt ursprung i Asien, men den har introducerats över hela världen för biologisk bekämpning av skadedjur. Det gick dock ganska snabbt överstyr, eftersom det visade sig att harlekinnyckelpigan var mycket glupskare och mer konkurrenskraftig än vad man hade kunnat tro. Den spred sig därför fort över resten av världen.
I Sverige upptäcktes arten för första gången i Skåne (Malmö) 2007. Den har sedan spridit sig mycket fort, och har nu observerats ända upp till Jukkasjärvi samt på våra stora öar i Östersjön. I Skåne är arten på sina håll den allra vanligaste nyckelpigan, åtminstone i stadsmiljö.
Det betyder att den är ett riktigt nyttodjur på dina humleplantor. Samtidigt är problemet med harlekinnyckelpigan just dess väldiga glupskhet. Den konkurrerar om föda med våra inhemska arter, sannolikt så att dessa trängs undan. Dessutom är larven så rovgirig att den gärna äter larver av andra nyckelpigor som förekommer naturligt hos oss. Bra för humlen, men nog mindre bra för våra egna nyckelpigor, skulle man kunna säga.
Det mindre djur nederst i bild är också en harlekinnyckelpigelarv, men i ett tidigare larvstadium. När den blir äldre kommer den att se ut som larven överst i bild.
– Andreas Nord
Tack för svar! Ja, när jag googlar på harlekinnyckelpiga så får jag upp bilder som stämmer bättre överens med de larver som finns på min humle. Då bör jag alltså klämma ihjäl de larver jag hittar, eller hur? Och hoppas på att de vanliga nyckelpigorna klarar sig och kan ta hand om lössen. Tyvärr tycks det vara många av typen harlekin, tror inte att jag sett en enda vanlig nyckelpiga/larv på humlen i år.
Svårt att säga om du ska bedriva egen bekämpning av harlekinnyckelpigan tycker jag. Det är förvisso bra för våra inhemska pigor om du ökar deras chanser på det här sättet, men på kort sikt kanske sämre för dina humleplantor. Tyvärr är harlekinnyckelpigan nog här för att stanna, och jag gissar att den kan vara nog så svårutrotad där den väl fått fäste. Bilden du ger, om väldiga tätheter av harlekinnyckelpiga men lägre täthet av andra annars vanliga arter, stämmer väl överens med hur det ser ut på många håll i Skåne (åtminstone i tätorter).
Skogskackerlackan, Ectobius lapponicus, är vår enda inhemska kackerlacka. Den är vanlig över hela landet, men lever utomhus och uppträder aldrig som skadedjur i våra hem. Bilden är tagen av Anja Lindgren.
Jag hittade denna insekt på golvet på mitt jobb i Glommersträsk, Arvidsjaur kommun, idag 2020-06-29. Eftersom vi producerar livsmedel vill jag gärna veta vad det är och om det innebär några problem för vår verksamhet. Den är ca. 12-13 mm lång (inte medräknat antennerna) och springer snabbt.
Det här är en skogskackerlacka, Ectobius lapponicus. Det är vår enda naturligt förekommande svenska kackerlacka, som är spridd och ganska vanlig i skog- och buskmark över hela landet. Ibland kommer de in i hus och andra lokaler, men då är de alltid influgna utifrån. Det är alltså inget skadedjur, och därför ingenting att oroa sig för!
Fjärilen vitbandad björkfältmätare, Rheumaptera hastata, har formligen invaderat frågeställarens trädgård i Tärendö i början av sommaren 2020. Bilden är tagen av Inga Bjurström.
Vi har haft invasion av denna fjäril i Tärendö under ca. en vecka ( v. 25 ). Den är ca. 3 cm bred med vingarna utfällda. Kan ni säga vad den heter?
Arten du har hittat en vitbandad björkfältmätare, Rheumaptera hastata. Den är ytligt lik mårfältmätarna i släktet Epirrhoe, men är betydligt större och har tydligare och renare vita teckningar. Den vitbandad björkfältmätare är också dagaktiv, vilket stämmer bra med hur ni har påträffat den.
Artens larver lever bland annat på björk, pors och odon, så det är inte helt oväntat att den trivs i Tärendö.
Skogskackerlackan, Ectobius lapponicus, är vår enda inhemska kackerlacka och den är aldrig ett skadedjur. Finns den inomhus har den alltid kommit in utifrån. Bilden är tagen av Markus Bacher.
Vi hittade detta kryp i vårt vardagsrum den 27 juni 2020 kl. 10.00. Är det ett skadedjur? Behöver man göra något åt dem?
Bilden visar en skogskackerlacka, Ectobius lapponicus. Det är vår enda naturligt förekommande svenska kackerlacka, som är spridd och ganska vanlig i skog- och buskmark över hela landet. Just ditt djur är en hona, vilket man ser på den breda, väl avrundade bakkroppen och de ganska korta täckvingarna. Hanar är spetsigare bakkropp, och vingar som sticker ut bakom bakkroppsspetsen.
Ibland hittar man skogskackerlackor inomhus, men då är de alltid influgna utifrån. Det är alltså inget skadedjur, och därför ingenting att oroa sig för!
Kommentarer