Allt du någonsin undrat om hur naturen fungerar
Jag har sett en för mig ovanlig fjäril och undrar vad det är för sort. Jag har försökt leta i fackböcker och tror det kan vara en höfjäril, men vilken?
Det är en vitfläckig guldvinge, Lycaena virgaureae. Här finns mer information.
– Jörgen Ripa
Jag vill gärna jobba med marinbiologi med inriktning marina däggdjur. Helst vill jag jobba i fält med djuren ifråga, vare sig det gäller räddning, provtagning eller något annat. Vad ska jag plugga till då? Jag är främst intresserad av hajar, valar, delfiner och späckhuggare.
Göteborgs universitet har utbildningar i marinbiologi på alla nivåer (kandidat-, masters-, och doktorsexamen), men det går också bra att läsa allmän biologi och sedan välja ett kandidat- eller mastersarbete som handlar om marinbiologi för att fördjupa sig. Med en mastersexamen inom biologi och lite relevant erfarenhet blir du då behörig att söka tjänst som fältassistent eller liknande, alternativt doktorandtjänster inom marinbiologi.
– Jessica Abbott
Både Stockholms och Uppsala universitet har också marinbiologisk forskning. Men är man intresserad av djur som valar, delfiner, hajar etc. kanske man ska kolla upp utländska universitet också. Men kanhända är det bästa att skaffa sig en grundexamen i Sverige och sedan ge sig av utomlands för master- eller doktorandstudier. Det är också lättare att få jobb som fältassistent e. dyl. om man har en grundexamen.
Men man ska också vara lite observant för det finns en del mindre seriösa organisationer/privatpersoner som mer drivs av entusiasm och i en del fall, tyvärr, av rent kommersiella skäl. Här får då ofta volontärer jobba gratis inom vad man uppfattar som ett naturvårds- eller forskningsprojekt, medan verksamheten inte gör så mycket nytta när man synar den i sömmarna. Men det finns naturligtvis också många seriösa och bra projekt och det kan ju vara en chans att få erfarenhet av de djur man är intresserad av.
Och så kan vän av ordning inte låta bli att påpeka att hajar inte är däggdjur.
– Bodil Enoksson
Att få jobba som marinbiolog och speciellt med hajar eller valar är nog en dröm för väldigt många. Men hur når man dit? Jag har nog tyvärr inget annat än ett ganska luddigt svar att ge dig. Du kan läsa en kandidat- och masterutbidning i Marinbiologi, och därefter sikta mot en forskarutbildning med inriktning mot marina djur. Denna utbildningsväg är delvis praktisk, men framför allt teoretisk. Du kan kanske läsa en djurskötarutbildning och specialiserad dig mot marina djur. Detta blir en betydligt mer praktiskt inriktad utbildning, men det var ju det som du verkade mest intresserad av. Jag vet dock inte om man kan specialisera sig mot marina organismer som djurskötare. Kolla detta med en djurskötarutbildning. Ett annat sätt att få jobba nära marina djur är att bli guide. Världen över finns många som jobbar med att ordna valsafari och liknande.
Jag rekommenderar dig att försöka ta kontakt med någon som jobbar med marina djur och fråga om de har några tips på hur du ska kunna nå ditt drömjobb.
– Lotta Persmark, studievägledare i biologi vid Lunds universitet
Jag har en långbensspindel i badrummet. Det är inte den vanligaste med rund kropp, utan en med lång kropp med bakdel och framdel. För det första undrar jag vad den kallas och så undrar jag varför den dödar andra spindlar av samma ras? Den har nu dödat två spindlar som försökte vara på samma plats som den, men dom är ju likadana så varför döda varandra?
Utifrån din beskrivning så låter det som att det skulle kunna vara en större dallerspindel (Pholcus phalangioides) du har i ditt badrum. Dom äter ofta andra spindlar, både artfränder och andra arter.
Du kan läsa mer om arten här, och jämföra bilderna med din spindel.
– Viktor Nilsson-Örtman
Jag har letat på internet efter denna art utan framgång. Fotot är suddigt, men djuret är ändå så karakteristiskt. Den satt på en kikare på vår altan under dagen i mitten av juli, omkring 5 mil sydväst om Jönköping. I området finns gran och tall, lövskog och högt gräs med vilda blommor. Fjärilen är ca. 3 cm stor, och ser ut att vara kamouflerad som en barkbit med teckningarna på vingarna. Det är den gladaste fjäril jag sett 🙂
Detta är en gräsgrön fältmätare, Colostygia pectinataria. Teckningen på vingen gör den ganska omisskännelig. Till en början är den mer grönfärgad, men den bleknar med tiden och får då denna gulbruna färg. Larven lever av några olika växtarter, bland annat måror och plistrar.
– Viktor Nilsson-Örtman
Jag läste artikeln om parkslide i Sydsvenskan och har nu en fråga. Att små fragment av rötterna ger spridning av växten är tydligt. Min fråga gäller spridning genom växtdelar. Jag tyckte inte att artikeln var lika tydlig där. Om jag klippt ner en planta av parkslide och sedan använder och lägger sekatören på andra områden utan rengöring, finns det då risk för spridning? Kan den lilla mängd växtämne etablera sig?
Nej, det är absolut ingen risk.
– Torbjörn Tyler
Jag har hittat en svamp som ser ut som en champinjon. Den har en stel yta och är tung. Den är gul på insidan när den är liten. När den växt färdigt är insidan rosa som hos en champinjon. Foten är kraftigare än hos en vanlig champinjon. Går den att äta?
Det finns många arter av champinjoner, och flera av dom är giftiga. För att skilja dom åt behövs bättre bilder ur fler vinklar. Man behöver se hur skivorna ser ut, hur ringen ser ut, och hur fruktkroppen ser ut i genomskärning. Man vill dessutom se om den gulnar på hatten och foten när man skrapar på den, och om denna färg stannar kvar eller försvinner efter ett tag. Vidare vill man se om köttet ändrar färg när man delat den, och hur den luktar. Om hatten gulnar kraftigt vid skrapning men sedan bleknar efter en kvart så ska man vara extra försiktig då det kan vara en giftchampinjon.
Kort sagt går det inte att utifrån en enda bild säga om en champinjon går att äta.
Dessutom innehåller champinjoner en grupp ämnen som heter fenylhydraziner, vilka misstänks vara cancerframkallande. Livsmedelsverket rekommenderar därför att man inte äter mer än några hundra gram i månaden.
– Viktor Nilsson-Örtman
Det Viktor skriver gäller egentligen all svamp, men att artbestämma svamp från foton är svårt och ska utnyttjas med försiktighet, framförallt när det gäller matsvamp.. Jag vill komplettera med tre saker: VAR svampen växt och i vilken MILJÖ den växt kan ge en bra hjälp. Vidare att aldrig skära av foten utan försöka få med hela. Exempelvis ses den kanske säkraste karaktären på giftchampinjon längst ner i fotbasen.
– Sigvard Svensson
Jag hittade den här larven i trädgården. Vad ska det bli för något?
Är det kanske brun björnspinnare, Arctica caja, eller någon annan björnspinnare? Se exempelvis här.
– Sigvard Svensson
Det är larven av grått aftonfly, Acronicta auricoma.
– Markus Franzén, gästexpert
Det här djuret satt på köksfönstret i 45 min idag vid 16-tiden i Sank Anna i Östergötland. Vi trodde först att det var en ekoxe som vi har gott om, men det verkar snarare vara en smedbock? Östergötland är dock inte riktigt rätt område för smedbock vad jag förstår. Storleken är omkring 5 cm. Vad är det för djur vi såg?
Östergötland är som du säger fel landskap för smedbock, vilken numera bara finns på Gotland. Däremot har du hittat den besläktade arten taggbock, Prionus coriarius. Namnet har den fått av taggarna den bär på halsskölden. Båda är stora långhorningar som hör till samma underfamilj Prioninae, med tre arter i sverige: raggbock, taggbock och smedbock.
Alla tre arterna är rödlistade. Taggbocken är rödlistad som Nära hotad (NT). Den finns i de sydliga kustlandskapen och upp till Upplandskusten. Den är beroende av gamla halvöppna skogar med grova äldre ekar, bokar och tallar. Larverna lever i trädens rotdelar.
Jag kan tänka mig att Sankt Annas Skärgård hyser fina miljöer för arten. Den är rapporterad på flera ställen på Yxnö och omgivande öar.
– Viktor Nilsson-Örtman
Idag såg vi två stycken getingar hålla på med varandra. Den undre var mörkare och låg nästan helt stilla. Efter ett tag så flög den övre iväg med den undre. Vad sysslade getingarna med?
Det är inte getingar du fotograferat. Den övre är en bivarg, Philanthus triangulum, som hör till en familj rovsteklar som heter Crabronidae.
Bytet däremot är ett honungsbi, Apis mellifera, i familjen Apidae.
Bilden visar mycket väl på bivargens livshistoria. Honorna spenderar den största delen av sin tid med att jaga honungsbin. När hon fångat ett bi så sticker hon det med sin gadd mellan mellankroppen och huvudet. Biet blir då paralyserat, men fortsätter leva. Därefter flyger bivargen iväg med biet och lägger det i ett hål som hon har grävt i en solvarm sandig sluttning. Detta hål kan vara upp emot en meter djupt och innehålla över hundra bin! Hon lägger sin ägg i gropen och bina utgör sedan mat åt hennes larver. Eftersom bina fortfarande lever så håller sig maten fräsch under mycket längre tid än om hon hade dödat dem!
– Viktor Nilsson-Örtman
På mina dagliga skogsturer har jag på flera olika stigar upptäckt ett flertal skalbaggar på rygg. På vissa ställen ligger det en femton, tjugo stycken i rad. Vad har hänt eftersom det är så många på samma ställe? Jag går mestadels i bokskog. Jag har spekulerat i om dom var ”förbrukade” efter slutfört uppdrag, vad det nu kunde vara, men så är det uppenbart inte! Ska man göra en räddningsinsats och försiktigt vända dom rätt?
Skalbaggen som du har sett på rygg är med största sannolikhet skogstordyvlar, Anoplotrupes stercorosus. Det här djuret är aktivt framförallt på våren och försommaren. Senare på säsongen har de parat sig och lagt ägg och börjar så smått bli ”förbrukade” som du säger.
Det här är långbenta djur som normalt sätt lätt klarar av att vända sig på rätt köl igen. Du kan läsa mer om detta här. När de, i skalbaggsmått mätt, börjar bli gamla fungerar deras nervsystem inte lika bra och de mister lite av sin koordinationsförmåga. Då klarar de ibland inte att vända sig rätt ibland. Så även om du vänder på skalbaggen blir det lite av konstgjord andning. Djuret har redan spelat ut sin aktiva till i livet, men kan nu istället bli mat åt fåglar, små däggdjur eller andra insekter, eller brytas med av markens mikroorganismer.
– Andreas Nord
Kommentarer