Svartklubbad dödgrävare, Nicrophorus vespilloides, är den vanligaste dödgrävaren i Sverige. Liksom andra dödgrävare lever den på olika döda smådjur som den gräver ned i marken. Honan täcker kadavret med ett antimikrobiellt sekret som gör att det ruttnar långsammare. Sedan konstruerar hon en liten grop – ett bo – till larverna. Äggen läggs i jorden och larverna letar sig sedan upp på kadavret och in i boet. Där matas de av honan och hanen i ett komplicerat samspel. Det hela påminner mycket om när fåglar föder upp sina ungar. De här spännande egenskaperna har gjort att dödgrävare är flitigt studerade av forskare världen över. Vuxna dödgrävare är ofta täckta av kvalster, som vi ser här på bilden. De gör ingen skada, utan använder skalbaggen som ett sätt att transportera sig mellan olika platser. Bilden är tagen av Christian Kahle.
Jag skulle vilja utmana er på frågan om en skalbagge. Den är svart-röd skalbaggen, omkring 20 millimeter lång och har ”klubbor” på antennerna. Den letar döda däggdjur och fåglar, gömmer kadavret i marken och honan lägger sina ägg i närheten som mat till larverna. Vad heter den?
Du beskriver en av dödgrävarna i släktet Nicrophorus. I Sverige har vi fyra bofasta dödgrävare med svartröd teckning. De vanligaste är svartklubbad dödgrävare (Nicrophorus vespilloides) och skogsdödgrävare (Nicrophorus investigator).
– Andreas Nord
Tack, det var jättesnabbt svar! Det finns dock en risk att jag kommer igen med nya frågor.
Guldögonsländor (insektsfamiljen Chrysopidae) är en liten grupp i Sverige med blott 17 olika arter. De är lätta att känna igen på de guldiga ögonen, nätlika vingarna, och den tjusigt gröna eller grönsvarta färgen. De vuxna guldögonsländorna äter mest pollen, nektar och honungsdagg från bladöss, men larvern är glupska rovdjur som glatt förser sig av trädgårdens alla bladlöss. Riktiga nyttodjur, med andra ord! På hösten och vintern söker sig guldögonsländor gärna inomhus för att övervintra. Bilden är tagen av Gunnar Dolk.
Vilken insekt är detta? Den satt på fönstret i rummet, inuti fönstret tror jag.
Du har fotograferat en guldögonslända, av vilka vi har 17 olika arter i Sverige. Guldögonsländor är en egen familjen (Chrysopidae) i den insektsordning som kallas för ’nätvingar’ (Neuroptera). Namnet har de fått på grund av de tjusiga vingarna, som ju verkligen är nätmönstrade.
Stirrar man en guldögonslända i ansiktet ser man att de nästan alltid har guldglänsande ögon, men det syns bäst utomhus och bättre på sommaren än på hösten. Det kan vara att bra sätt att känna igen dem på.
Guldögonsländor övervintrar gärna inomhus, så det är inte alls ovanligt att hitta dem såhär års. De vuxna djuren är rovdjur som äter olika små och mjuka insekter. Larverna är också glupska rovdjur med påtagligt stora käkar. De finns på olika växter och är där riktiga nyttodjur som sätter i sig stora mängder bladlöss. Därför brukar de kallas för ’bladluslejon’. De kan också bita människor, larverna också. Jag tycker inte att det gör så ont, men vissa kan få en lokal allergisk reaktion av bettet.
Större snigelspinnare, Apoda limacodes, är en tämligen sällsynt nattfjäril som förekommer i södra Sverige på ängsmarker och i lövskogar i södra Sverige ungefär upp till Värmland. Larven, som har ett mycket säreget utseende, lever på olika slags lövträd och buskar. Den brunröda fjärilen flyger på högsommaren. Bilden är tagen av Christina Brorsson.
Vad är det här för något? Jag antar att det är en sorts larv. Den var 10 till 15 millimeter lång, och jag hittade på i en bokskog vid Ravlunda skjutfält i östra Skåne i mitten av september.
Det är larven av en nattfjäril som heter större snigelspinnare på svenska, och Apoda limacodes på vetenskap. Fjärilen lever av olika buskar och träd, som hagtorn, bok, ek, och så vidare. Den flyger under högsommaren, och förekommer sällsynt i södra Sverige ungefär upp till Värmland. På den här länken kan du se bilder på den vuxna fjärilen, samt en utbredningskarta över svenska fynd.
Eldlus, Pyrrhocoris apterus, är vår enda svenska representant i skinnbaggefamiljen eldskinnbaggar (Pyrrhocoridae). Det är ett mycket vackert djur som gärna samlar sig i stora grupper tidigt på våren och på hösten. De lever av fröer från olika växter, i Sverige särskilt från lind och olika växter ur familjen malvaväxter. De senaste 10 åren har eldlusen ökat kraftigt i södra Sverige, vilket verkar sammanfalla med att den i större utsträckning har börjat utnyttja stockros som födoväxt. Även om eldlöss kan samlas i stora grupper i samband med övervintringen och under parningssäsongen är de normalt inga skadedjur. I vissa fall kan stora mängder eldlöss dock ställa till problem på prydnadsmalvor i trädgårdar. Bilden är tagen av Anders Endrestøl.
Vilket klimat vill eldlöss leva i?Anton, 12 år.
Eldlusen trivs bäst på öppna till halvöppna marker i Sveriges sydligaste delar. Den finns ungefär upp till Norduppland. Det viktigaste är att det finns gott om mat – eldlusen äter på fröna från olika slags lindar, och på olika malvaväxter. Tidigare hittade man eldlusen på ganska specifika lokaler, gärna under stora lindar. Under de senaste 10 åren har arten ökat enormt mycket, åtminstone i sydligaste Sverige, vilket verkar hänga samman med att den i allt större utsträckning utnyttjar stockros (en slags malva) som värdväxt. Numera är eldlus därför ett vanligt inslag i nästan alla sydsvenska städer.
Vi har skrivit om var eldlöss lever och hur de klarar sig i olika temperaturer många gånger förut. På den här länken kan du läsa mer.
Myskbocken, Aromia moschata, är en stor och vacker långhorning som flyger under högsommaren. Den är lätt att känna igen på kombinationen av storlek och den tjusiga metallglansen. Och den litet sötaktiga doften, förstås. Larven utvecklas framförallt i levande stammar av sälg och andra slags viden och skalbaggen finns i nästa hela landet. Bilden är tagen av Anders Ardö.
Vilken långhorning är detta? Jag fann den i en villaträdgård i Valkärra i Skåne i somras. Det finns både pil och ek i närheten.
Den här vackra långhorningen är en myskbock, Aromia moschata. Det är ett typiskt högsommardjur som gärna besöker olika flock- eller korgblommiga växter för att äta pollen. Larven utvecklas i levande stammar eller grova grenar av framförallt sälg, men även andra viden och asp kan utnyttjas som värdträd. Det är sannolikt att just den här skalbaggen har utvecklats i pilarna i närheten av din trädgård. Larvutvecklingen tar 3-4 år, och därefter förpuppas larven inne i veden på vårkanten och kläcker ut samma sommar.
Bland de säregna åkerväddantennmalarna (Nemophora metallica) syns ett exemplar av ängsskinnbaggen Placochilus seladonicus, som saknar svenskt namn. Den lever bara på åkervädd och förekommer spritt över hela Sydsverige, men hittas inte överallt där åkervädd växer.
Jag tog denna bild på några åkerväddsantennmalar under en inventering i somras. Först när jag tittade lite noggrannare bilden såg jag att där även satt en skinnbagge. Vet ni vad det är?
Det är ängsskinnbaggen Plagochilus seladonicus – ett stort och pampigt djur (med ängsskinnbaggemått mätt) som lever monofagt just på åkervädd. Arten är lokalt vanlig över hela Götaland, men den finns inte överallt där det växer åkervädd.
Olvon, Viburnum opulus, är en vanlig buske i skogsbryn och buskmark i stora delar av Sverige. På olvon lever skalbaggen olvonbagge. Det är den som har gnagt hål på bladen här och där. Bilden är tagen av Kalle Jansson.
Den är buske växer skuggigt i utkanten av en trädgård i Öjenäs i Forshaga kommun. Den har sågats ner flera gånger och även spridit sig. Vad är det för något?
Det är olvon, som ibland också kallas skogsolvon, Viburnum opulus. En vild, i stora delar av Sverige vanlig buske som ibland även odlas som prydnadsbuske.
– Torbjörn Tyler
Det är olvon, Viburnum opulus. Vanlig i buskmark och längs skogsbryn i stora delar av landet.
– Stefan Andersson
Hålen i bladen nedtill och upptill i bild är orsakade av olvonbagge, Pyrrhalta viburni. Det är en art i den stora skalbaggsfamiljen bladbaggar (Chrysomelidae) med flera hundra arter. Som namnet antyder lever olvonbaggen bara på att äta olvonblad. Den vuxna skalbaggen är brunaktig med vackert gyllengul behåring, och kan vara väldigt talrik där den finns.
Grå tigerspinnare, Diaphora mendica, är en nattfjäril som förekommer allmänt i hela södra Sverige upp till Dalarna, och vidare ett stycke längs Norrlandskusten. Honan lägger omkring 250 ägg på olika slags träd, buskar och örter, och dör strax därefter. Larven utvecklas under sommaren och förpuppar sig i marken. Den vuxna fjärilen ser man bara under en kort period på våren, från slutet på april till början av juni i södra Sverige. Just den här grå tigerspinnaren hittades i en bukett med dahlior. Bilden är tagen av Marta Göransson.
Denna fjärilslarv kom till mig gömd i en bukett av dhalior. Jag behöver hjälp med bestämning. Är det en björnspinnare, eller?
Det ser ut att vara larven av grå tigerspinnare, Diaphora mendica; en nattfjäril som står björnspinnarna nära. Larven livnär sig på många olika slags växter. På den här länken kan du läsa mer om var grå tigerspinnare finns och hur den lever.
– Andreas Nord
Tack för ert svar. Du hjälpte mig och jag fick veta mycket mer genom bifogad länk. Tack!
Sextonprickig sköldpiga, Halyzia sedecimguttata, är en vanlig nyckelpiga i skogs- och buskmark i södra Sverige. Till skillnad från många nyckelpigor äter både larver och vuxna mjöldaggssvampar och inte bladlöss. Sextonprickig sköldpiga är alltså fortfarande ett nyttodjur, bara på ett annat sätt. Bilden är tagen av Martina Wing.
En septembermorgon hittade jag en sådan här varelse i min lampskärm. Någon vecka senare hittade jag en till i taket. Jag har försökt att googla men får inte så mycket svar till vad det är för något, varför den kommer hit, och vad jag kan göra för att förebygga att den kommer tillbaka. Hoppas ni kan svara, det hade verkligen uppskattats!
Det är en nyckelpiga som på svenska kallas sextonprickig sköldpiga. På vetenskap heter den Halyzia sedecimguttata. Skalbaggen är vanlig på olika slags lövträd i hela Götaland, och den förekommer också spritt längs Norrlandskusten.
Såväl de vuxna skalbaggarna som larverna lever på olika slags svampar, särskilt mjöldagg. Det är alltså ett riktigt nyttodjur! Den har kommit in utifrån och det är alltså inget du behöver bekymra dig för. Du kan inte förebygga, mer än att hålla fönster och dörrar stängda.
Tånggråsugga, Idotea balthica, är ett litet kräftdjur som lever i vattnet längs hela kusten i Sydsverige. Den kan vara mörk eller ljus, ibland till och med vackert fläckig. Den tydliga kölen i bakändan avslöjar den dock alltid.
Under en fältundersökning med skolan hittade jag ett djur som jag hade svårt att artbestämma. Min lärare föreslog att jag skulle fråga här för att få hjälp. Djuret hittades vid stranden i Björnö naturreservat utanför Stockholm, ungefär mitt på dagen i mitten av september.
Det är en tånggråsugga, som på vetenskap heter Idotea balthica. Den förekommer längs hela kusten ungefär upp till Norduppland. Den kan vara ganska mörk som på din bild, helt ljus, eller ibland fläckig. Den treuddade bakkroppen, med en ganska tydlig köl på mitten, avslöjar den. På den här länken kan du se en utbredningskarta över svenska fynd, samt bilder att jämföra med.
Kommentarer