Fråga en Biolog

Allt du någonsin undrat om hur naturen fungerar

Visa rutor

Mår kossorna bättre av sällskap?

Fjällkon är en gammal svensk lantras som fram till mitten av 1900-talet var vanlig i norra Sverige. Idag är det en utrotningshotad husdjursras, med omkring 600 djur kvar i Sverige. Här ses två kor ta igen sig tillsammans. Mår de bättre av sällskap, eller klarar sig kor lika bra med bara sin ägare? Bilden är tagen av Yvonne Zimmermann.

En fråga för en etolog! I P1-programmet Nordegren & Epstein tog programledaren upp fallet med en dam som höll endast en ko. Djurskyddsmyndigheten(= Länsstyrelsen) hade slagit ned på detta och utfärdat förelägganden om vite eller viteshot. Det tycks nämligen nu vara så att man får inte hålla enbart en individ av vissa djurslag. Det ska vara minimum två, för sällskaps skull.

Nu var det lite speciella förhållanden i det här fallet: Ett par som hade en mjölkgård lade ner driften och skiljde sig i ungefär samma veva. Damen tog hand om en spädkalv och födde upp den på sin gård. Kalven hanterades och präglades på damen och ”blev som en hund”. Den vistades stundvis i boningshuset och höll sig där rumsren. Kalven är nu vuxen och förhållandet mellan ägare och ko fortsätter som förut. Att kon sköts om på ett bra sätt med foder, vatten och rengöring kan man förutsätta. Myndigheten står på sig och kräver att damen ska ha två kor – eller ingen alls. Myndigheten, genom Länsveterinären, förklarade att ”bestämmelserna är sådana”.

Jag har själv varit länsveterinär, om än under några år på 80-talet. Då fanns inte bestämmelsen som föranlett ovanstående. Jag är tämligen säker på att jag, om så bestämmelsen funnits, inte hade ridit på paragrafer. Jag hade åkt till damen med kon och om jag hade sett en välskött ko med ett harmoniskt förhållande till sin ägare så hade jag bara tackat för ett trevligt besök och låtit saken bero.

Men nu till frågan som kom upp i mitt huvud under programmet och som jag kanske kan få svar och/eller synpunkter på: Om damen köper en ko till, vad händer då? Konkurrens och strid om vem som ska vara ledarko? Om nya kon vinner och hindrar nuvarande ”band” mellan gamla kon och damen, hur mår då den gamla kon? Jag är uppenbarligen inte expert och skulle gärna ha synpunkter från en sådan.

Rent allmänt: Hur motiverad är bestämmelsen att häst och ko ska ha sällskap av minst en artfrände? Varför inte hund, som ju också är ett flockdjur? Vi lämnar hunden ensam 8-9 timmar innan någon ur ”flocken” kommer hem. Den ensamma kon i detta fallet hade säkert mycket tätare kontakt med sin ägare. Förvirrade funderingar från en sedan länge pensionerad veterinär!

Jag håller personligen med dig; den här kons förhållande till ägaren verkar mera som mellan en hund och matte och/eller husse. Och som du påpekar anses människor kunna duga som flockkamrater för hundar. Och tyvärr finns det mycket värre djurskyddsärenden för myndigheterna att ta itu med. Det är i alla fall min personliga åsikt!

Vad som händer om flocken utökas med en ko till är lite svårt att säga. Min gissning skulle vara att den gamla kon, i kraft av at vara på hemmaplan skulle bli den ledande. Och att den nya kon skulle vara lite förbryllad av förhållandet mellan originalkon och matte, eller i alla fall mer avvaktande mot husmor.

MEN, jag tycker du ska ta dina frågor till Institutionen för husdjurens miljö och hälsa, som sorterar under Lantbruksuniversitetet och finns i Skara. De är de som är experter på etologi och lantbrukets djur.

– Bodil Enoksson

februari 12, 2021

Inlägget postades i

Okategoriserade

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Vem har gått utanför husvagnen?

När snön kom i februari 2021 fylldes marken utanför frågeställarens husvagn på Hökensås med spår av den här typen. Kan det vara en mus som varit framme? Bilden är tagen av Jörgen Struve.

Vi har vår husvagn på Hökensås som ligger mellan Tidaholm och Jönköping. Idag, i början av februari 2021, så upptäckte jag dessa spår runt många vagnar. Det var mängder! Jag skulle bli jätteglad om ni kan berätta vem som har besökt oss.

Spår är alltid svårt utan en storleksjämförelse, men baserat på vad jag ser på bilderna är det här spår av någon slags mus. Täta jämfotahopp och ett litet släp av svansen mellan avtrycken. Det stämmer ju också bra med miljön på en campingplats och din beskrivning av stora mängder spår. Möss drar sig gärna lite närmare människor på hösten och vintern.

– Andreas Nord

februari 11, 2021

Inlägget postades i

Okategoriserade

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Hur bra är växterna, egentligen?

Fotosyntesen sker i gröna växters kloroplaster. Där används ljuspartiklar (fotoner) för att i en lång process skapa näring åt växtens celler. Hur effektiv är den här processen egentligen? Som en solcell, eller ännu bättre? Bilden är tagen av Dr. Thomas Geier.

Jag läste boken Kvantbiologi av Jim Al-Khalili. I den säger han att infångandet av fotoner [ljuspartiklar, reds. anm.] och tillverkningen av den energibärande molekylen som sen ger energi till växtens uppbyggnad har en effektivitet som är nära 100 %. Jag läste sedan en artikel där man jämför fotosyntesens verkningsgrad med den hos solceller. Där nämner man en mycket lägre verkningsgrad för fotosyntesen. Vad är rätt i den här frågan?

Det finns olika svar på den frågan. Möjligtvis kan något enskilt specifikt steg vara väldigt effektivt och nära 100 % men inte växternas omvandling i stort av ljusets energi till energi bundet i kemiska molekyler.

Det är mycket att tänka på i denna process:

  • Om man börjar med solen så strålar den ut väldigt mycket ljusenergi. Många av dessa fotoner träffar inte en växt.

  • En hel del av det som träffar en växt reflekteras igen.

  • Det ljus som träffar växten består av olika våglängder. Klorofyllmolekylerna som är det vanligaste ljusabsorberande pigmentet absorberar blått och rött ljus, och utnyttjar alltså inte annat ljus. (Framförallt det gröna ljuset absorberas inte och därför uppfattar vi växterna som gröna.)

  • Det blå ljuset är cirka 60% mer energirikt än det röda ljuset och detta överskott utnyttjas inte utan avgår som värme.

  • Sedan följer processer i cellen där joner ska fysiskt transporteras över membran och där olika molekyler ska mötas för att reagera. I denna ”soppa” krockar molekyler med varandra och varje gång förloras lite energi.

Det finns därför många steg där man förlorar i effektivitet, så 100 % når man inte. Av den ljusenergi som faktiskt fångas upp av en klorofyllmolekyl i fotosyntesen brukar man säga att 25 % återfinns som kemisk energi bundet i slutmolekylerna av fotosyntesen (glukos och syrgas) under optimala förhållanden. Betraktar man istället hur mycket ljusenergi som en lantbrukare skördar från en åker när han tröskar på hösten så har man till och med svårt att komma upp till en procent.

– Mats Hansson

februari 10, 2021

Inlägget postades i

Okategoriserade

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Svart ekorre i Närke

Vår inhemska ekorre, Sciurus vulgaris, förekommer sällsynt i en svart variant. Svart kan också den mycket invasiva kusinen östlig gråekorre, Sciurus carolinensis, vara. Denna är dock mycket kraftigare än vår ekorre, och den saknar tofsar på öronen. Bilden är tagen av Jojo.

I början av februari 2021 såg jag en svart ekorre där jag bor Kumla i Närke. Jag har aldrig sett en förut och läste att de inte finns i Sverige. Stämmer det?

Vår inhemska ekorre, Sciurus vulgaris, förekommer här och där i svarta, eller åtminstone mörka exemplar. Med stor sannolikhet var det en sådan du såg. Alternativet är att det var en svart variant av den östliga gråekorren, Sciurus carolinensis. Det är från början en nordamerikansk ekorre som har introducerats på vissa håll i Europa, bl. a. i England, och där till stora delar trängt undan den vanliga ekorren via direkt konkurrens och sjukdomsspridning.

Såvitt jag vet finns inga säkra, och några få osäkra, fynd av östlig gråekorre i Sverige. Denna är mycket större än vår vanliga. Det lättaste sättet att se skillnad är om en kommer tillräckligt nära för att titta på öronen. Har den tofsar är det vår vanliga ekorre, men om den inte har det bör man undersöka saken noggrannare.

Vi har skrivit om svarta ekorrar vid flera tillfällen, se här

Om en har sett en ekorre man inte riktigt känner igen men misstänker inte har här att göra kan man också tipsa Svenska Jägareförbundet om fyndet genom att skriva till tipsaframmandarter@jagareforbundet.se. De har avtal om skyddsjakt med Naturvårdsverket för att förhindra att invasiva arter etablerar sig hos oss.

– Andreas Nord

februari 9, 2021

Inlägget postades i

Okategoriserade

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Vackra mönster i vattenspegeln

Vackra mönster i vattnet i en våtmark på Öland. Men vad är det? Svamphyfer, spillning från en häger, eller något helt annat? Bilden är tagen av Lena Nyberg.

Jag har sett några väldigt annorlunda organismer, som jag antar är svampar, flytande i vatten i en våtmark på Öland. Jag skulle vilja veta vad det är. Från den första dagen jag upptäckte dem till 3 dagar senare har de blivit fler, alla inom ett avgränsat område på ca. 2-3 kvadratmeter.

Jag har sett sådant här och tror att det är avföring från häger som kan flyta ut på detta sätt. När jag petade på det med en pinne så förstördes strukturen lätt. Det var alltså inget segt sammanhållet som jag kunde fånga upp på pinnen.

– Mats Hansson

Jag ställer mig lite skeptisk till häger-teorin, även om den var väldigt intressant. Det bästa bild på häger-avföring-i-vatten det allvetande nätet kunde prestera är infogad nedan.

Avföring från en gråhäger, Ardea cinerea, i vatten.

Snyggt, för att inte säga skit-snyggt…, men inte med samma intrikata detaljer som frågeställarens bilder. Och ser det inte ut som en pinne lyfter upp delar av mönstret i bild 3? Finns det andra möjliga förklaringar? Det ser ju onekligen ut som något som växer och grenar ut sig. Min första tanke var rötter, men jag är ju bara teoretiker. Kanske finns det hägrar med mer stil på avföringen.

– Jörgen Ripa

Jag tycker det mest liknar svamp-rhizomorfer, men bilden är för kornig för att man skall kunna se förgreningarna i tillräcklig detalj. Se här och här för jämförelser.

– Allan Rasmusson

Jag googlade lite och hittade denna mening om honungsskivling (Armillaria mellea) och rhizomorfer i en artikel från 2006 (Mycological Research 110:38-50):

”…The A. mellea rhizomorphs many metres long found floating in water by Goffart (1903-4) and Findlay (1951) also point to a need for some kind of aeration structure at intervals along their length…”

Tror man hittar mer information om man har tillgång till artikeln av Findlay:

Findlay WPK, 1951. The development of Armillaria mellea rhizomorphs in a water tunnel. Transactions of the British Mycological Society 34:146–147.

– Stefan Andersson

Rhizomorfer av honungsskivling är svarta. Om detta är en svamp så måste det vara någon annan sorts vednedbrytare. Kanske liksvamp, Phallus impudicus. Men det är i så fall svårt att förstå hur den i så fall hamnade i vattnet. Också svårt att tro att mycelet blir så välbevarat om någon kastat i en pinne svampmycel.

– Håkan Wallander

Bilden har diskuterats i en Facebookgrupp och ett av förslagen där är att det kan vara någon slags slemsvamp (det finns flera släkten som kan leva på eller under vattenytan). Liknar något som nyligen observerats i Nebraska. Se här.

– Stefan Andersson

Jag skickade frågan vidare till Sven-Åke Hanson som på senare år sysslat en del med svampar i vatten. Han hade dock inget förslag, men tyckte det såg intressant ut. En insamling samt bilder i högre upplösning skulle behövas.

– Sigvard Svensson

 

februari 5, 2021

Inlägget postades i

Okategoriserade

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Mask i huset

En enkelfoting som hör till ordningen jordkrypare. Vi har ett trettiotal olika enkelfotingar i Sverige. De lever alla som rovdjur i det översta marklagret (förnan) och är där en påtaglig fara för allehanda småkryp. För oss är enkelfotingar dock alldeles harmlösa. Bilden är tagen av Susanne Durlind.

Vad är detta för mask? Jag hittade den inomhus!

Jag tycker att det är lite svårt att bedöma från bilden, men av vad jag kan se är det här ingen mask, utan istället en enkelfoting (”tusenfoting”) av vilka vi har 30 olika bofasta arter i Sverige. Du ser bland annat att ditt djur har ett benpar på varje kroppssegment och kraftiga framåtriktade antenner. I Sverige har vi inga landlevande maskar som ser ut på det sättet, men i havet kan man hitta havsborstmaskar med ett utseende som kanske påminner svagt om det här.

Men nu rör det sig alltså om en enkelfoting. Det här är rovdjur som lever nere i markförnan där de jagar allehanda småkryp. För oss är de dock alldeles ofarliga. Om du vill läsa mer om enkelfotingar finns ett fantastiskt band om just dessa djur i Nationalnyckeln till Sveriges Flora och Fauna, som säkert finns på ditt närmaste bibliotek. Mycket av information finner du också här. Man kan där se bilder på de olika arterna och klicka sig vidare till artspecifik information.

Vilken art just ditt djur är kan jag inte svara på, mer än att det bör hamna i ordningen jordkrypare. Någon av mina kollegor vet säkert mer.

– Andreas Nord

februari 4, 2021

Inlägget postades i

Okategoriserade

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Kalas i trädgården

Hårtussar och spillning har lämnats kvar efter att ett rovdjur har haft kalas i en trädgård i mellersta Skåne. Kan det vara lämningar av en räv? Bilden skickades in av Olle Anderbrant.

Bifogad bild föreställer en av fyra plättar med hår/borst som finns i en trädgård vid Ringsjön. Även en lort finns på bilden. Våra tankar går mot grävling, men oavsett vilket djur undrar vi varför den gör på detta sätt så här mitt i vintern.

När jag ser den här bilden vandrar mina tankar snarast mot en räv som ätit på ett rådjur eller en hjort, kanske en trafikskadad eller självdöd sådan. Håren med ljus bas och mörkare spets, och ett ihåligt utseende, ser ut som hjorthår tycker jag, och av vad jag kan se på bilden så innehåller avföringen goda mängder av samma slags hår. Spillningen för också tankarna mot räv mer än  mot grävling. Ett enkelt sätt att skilja räv och grävling på spillningen är att lukta på den. Grävlingens avföring har en söt, litet myskaktig lukt, medan rävens dito luktar skarpt/fränt av ”räv”. 

– Andreas Nord

februari 3, 2021

Inlägget postades i

Okategoriserade

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Varför tog svanen en promenad?

Sångsvanen, Cygnus cygnus, är en stor och tung fågel. Den undviker gärna att flyga om den kan, eftersom den tunga kroppen fordrar såväl en lång startsträcka som hög energiåtgång i luften. Varför inte ta en promenad istället? Bilden är tagen av Ernst Vikne.

Jag bor utanför Hedesunda alldeles intill Dalälven. Igår, den 28/1 2021, såg jag en svan komma gående på isen allt längre ut och bort. Den kom från en strömsatt del av älven som nästan aldrig fryser. Jag hörde sångsvanar förra veckan och förra vintern övervintrade några här. Det har varit en ensam svan här några år, kan det vara den? Skulle den flyga om den kunde? Den såg inte skadad ut, gick med huvudet högt och tittade runt. Här finns örn så får en sådan syn på honom så är han illa ute! Väldigt konstigt var det, det såg ut som att han eller hon var ute på en promenad!

Det är alltid svårt att säga något i det enskilda fallet, men generellt kan man säga att svanar gärna undviker att flyga eftersom det är både svårt för dem att starta (lång startsträcka) och dessutom kostar dem massor med energi. Fritt översatt till mänskliga förhållande så kanske man kan se det som att varje gång man springer så är det alltid i brant uppförsbacke. Dt undviker vi ju gärna. Så nog kan ”din” svan vara friska alltid, och faktiskt ute på promenad. Kanske mellan två ställen med öppen vatten, alternativt till någon åker med spill från senaste skörden, eller med lågvuxen höstsådd. 

– Åke Lindström

februari 2, 2021

Inlägget postades i

Okategoriserade

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Högt och lågt om marsvin

Marsvin, Cavia porcellus, är ett vänligt sinnat och populärt husdjur. Marsvinet har varit ett tamdjur i mer än 3000 år. Från början kommer det från Sydamerika. Där föds de idag upp för köttets skull. Men det finns också 7 olika arter av marsvin som lever i det vilda.

Vart lever egentligen marsvin och hur lever dem? Vart hittade man det första marsvinet?

Marsvin finns vilda i Sydamerika. Det finns faktiskt sju olika arter marsvin, som alla tillhör släktet Cavia. Vårt tama marsvin heter på latin Cavia porcellus och är känt sedan åtminstone 3000 år tillbaka. Medan vi tänker på marsvin som ett mindre husdjur odlas det på många håll i Sydamerika för köttets skull. Marsvin är framför allt gräsätare, men äter även andra växter och växtdelar. Även jag och min bror hade marsvin och de älskade endiviesallad.

Marsvin finns i många olika miljöer, dock inte tät skog. De finns upp till över 4000 meters höjd. De lever i grupper om 5-10 individer. I gynnsamma områden kan dock flera olika grupper röra sig tillsammans. De hävdar inte revir. Vanligtvis bor de i jordhålor, som de antingen gräver ut själva eller övertar efter något annat djur.

Rent systematiskt tillhör marsvinen ordningen Rodentia, d.v.s. de är gnagare. Familjen de hör till kallas Cavidae och dit hör även kapybaran eller vattensvinet, jordens största gnagare.

– Bodil Enoksson

februari 1, 2021

Inlägget postades i

Okategoriserade

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Hur håller sig ripor varma på vintern?

Svalbardripa, Lagopus muta hyperborea, är en underart av fjällripa som bara finns på den högarktiska ögruppen Svalbard. Här stannar den hela året, vilket gör den till världens nordligaste stannfågel. Bilden är tagen av Andreas Nord

Jag tycker mig minnas att jag som barn fick höra att en ripa har en fläck med brunt fett på bröstet och att denna fläck var särskilt god. Berättat av en gammal släkting i Kiruna. Minns jag rätt?

Brunt fett är en värmeproducerande vävnad som bara finns hos däggdjur:

http://www.djur.cob.lu.se/Djurartiklar/Brunfett.html

Men det vore roligt att veta hur riporna håller sig varma. Jag skickar frågan vidare till Andreas Nord som är expert på fåglars temperaturreglering.

– Anders Lundquist, gästexpert från Fråga en Zoofysiolog

Det stämmer att riporna, liksom alla andra ryggradsdjur som inte är däggdjur, inte har något brunt fett. Istället producerar fåglar värme genom att ’huttra’ med sina muskler, på det sätt som vi också kan göra. Det fungerar ungefär så att muskeln förbereder sig för att utföra någon slags uppgift, t.ex. att ta ett steg framåt, men istället för att använda energin i muskeln för att driva kroppen framåt så frisätts den som värme istället. Ofta syns inte detta på utsidan, utan bara som elektriska pulser i musklerna, men ibland (särskilt när fågeln måste producera stora mängder värme) kan hela djuret skaka. Det kan man se t.ex. här

Alla muskler kan i princip användas för att skapa värme på det här sättet, men det är framförallt kroppens största muskelgrupper som används. Hos många fåglar är det ofta bröstmusklerna (filéerna) men om det är arter som går hellre än flyger, t.ex. ripor, är lårens muskulatur också viktig för processen. Eftersom behovet av att producera värme är mycket större på vintern än på sommaren så är det vanligt att det sker en kraftig tillväxt av de här muskelgrupperna storlek under hösten. Ibland är också aktivitet inuti själva cellerna uppskruvad vintertid, så att energiproduktionen och mjölksyratoleransen är högre. Det gör att fågeln kan producera mer värme under en längre tid. Så en ripa på vintern är mycket mer av en värmeproducerande maskin än en ripa på sommaren.

Att producera värme är dock bara en del i ekvationen. Det är också viktigt att hålla den nära kroppen. Ripor skiftar mellan en brun- eller gråspräcklig sommardräkt till en snövit vinterdräkt. Det gör att de är väldigt bra kamouflerade både sommar och vinter. Ett utmärkt skydd mot rovdjur! Men det sker också andra saker med dräkten mellan säsongerna – fjäderdräkten är mycket tätare (fler fjädrar per yta) och har längre fjädrar än sommardräkten. Störst är förändringarna i kroppsdelar som är svåra att skydda från elementen, t.ex. huvudet och fötterna. Så på samma sätt som oss tar riporna på sig en mycket tjockare jacka inför vintern! Fjäderdräkten är så väldigt isolerande att ripor på vintern kan vara nästan 40 grader varma på huden trots att det är 40 grader kallt, eller kallare, utomhus! Som en parentes är det intressant att nämna att ändringen från en spräcklig sommar- till en vit vinterdräkt styrs nästan helt av dagsljuset på så sätt att halterna av olika hormoner ökar när det blir mörkare på sensommaren, och det signalerar till kroppen att det är dags att byta fjädrar. Det ställer till vissa problem för riporna i dessa förändringens tider, såtillvida att de mildare höstarna och vintrarna gör att det börjar bli ganska vanligt med vita ripor på barmark. Det gör de väldigt utsatta för rovdjur, eftersom hela idén med att vara kamouflerad mot vit snö försvinner.

Vissa slags ripor, framförallt de som lever i högarktiska områden som på Svalbard och norra Grönland, lägger också på sig väldiga mängder fett inför vintern. De nästan dubblar sin kroppsvikt mellan augusti och november! Därför ökar deras matintag också till nästan det dubbla. Du ser hur det kan se ut på den bifogade bilden – allt det gula är fett, och du ser också en väldigt stor och full kräva som är full med mat. Fettet är en viktig extra energidepå. Samtidigt har fett väldigt goda isolerande egenskaper (tänk t.ex. på valar som har ett väldigt tjockt späcklager för att hålla sig varma), så i tillägg till en tjockare fjäderdräkt tar vissa ripor också på sig en ”fettjacka” på vintern. Riporna på fastlandet i det nordligaste Skandinavien lagrar dock inte så väldigt mycket fett, ”bara” omkring 10% av sin kroppsvikt. Det beror nog på att även den mörkaste vintern bjuder på lite ljus mitt på dagen så att det är lättare att kunna räkna med att hitta mat hela vintern igenom. Därför behöver de inte bli stora, tunga och klumpiga på samma sätt.

– Andreas Nord

januari 29, 2021

Inlägget postades i

Okategoriserade

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Nyare inlägg Äldre inlägg