Bäcksländornas larver utvecklas till skillnad mot dem hos många andra insekter även på vintern. Därför är de vuxna sländorna tidigt på vingarna. Det här djuret och dess kamrater syntes på snön på en förskolegård redan i mitten av mars 2020.
Den här insekten har börjat dyka upp i snön på vår förskolegård! Vi fundera på om det kan vara en bäckslända och barnen är nyfikna på varför det plötsligt finns så många på här hos oss. Vi vill lära oss mer!
Av vad vi kan se är det mycket riktigt en bäckslända på bilden. Vi har 38 olika arter i Sverige, och de flesta är på vingarna tidigt på året. Tittar vi på Artportalen så ser vi att toppen av antalet fynd i hela Sverige är i mitten-slutet av april, men att många fynd också görs i mars.
Fynd av bäcksländor per vecka i hela Sverige under perioden 2020-2021. Data är hämtade från Artportalen.
Till skillnad mot många andra insekter så växer bäcksländornas larver också under vinterhalvåret. Då kan de vuxna sländorna flyga tidigt på året. Därför tror vi inte att det är något särskilt som har hänt, mer än att djuren har börjat kläcka ut som fullbildade sländor. De lever i och omkring strömmande vatten av god kvalitet, så har ni något sådant i närheten ska ni kanske gå dit och se efter. Vänder man på stenar i vattnet brukar man kunna se bäcksländornas larver kräla runt. Ni kan läsa mer om bäckländor här.
Mindre purpurmätaren, Lythria cruentaria, är en vacker fjäril som finns i södra Sverige där den särskilt utvecklas på bergssyra (Rumex acetosella) på torrängar och sandmark. Eftersom det är en naturtyp som hotas av såväl igenväxning som exploatering är mindre purpurmätaren rödlistad som ’Nära Hotad’ (NT). Bilden är tagen av Bo Johansson.
Den här fjärilen fotograferade jag på Gårdby Sandhed på Öland i slutet av juli 2020. Jag har letat i diverse böcker och på nätet, men inte kunnat bestämma vad det är. Det jag hittat som är mest likt är mindre purpurmätare. Den har ungefär samma teckning på vingarna så vitt jag kan se, men färgen stämmer däremot inte.
Det är mycket riktigt en mindre purpurmätare du har fotograferat. Även om de oftast är purpurfärgade så varierar teckningen ganska mycket och ser rätt ofta ut som på din bild. Här är en snarlik individ, också den fotograferad på Gårdby Sandhed.
En bild av människans munhåla, med tungan, mjuka gommen och tonsillerna. I mitten hänger gomspenen (uvula) som stänger till uppåt när vi sväljer. Men fyller den egentligen någon funktion, och finns den hos alla djur? Vår gästexpert reder ut begreppen! Bilden är gjord av Bruce Blaus.
Det här kanske låter dumt, men jag undrar vilka djur som har gomspene eftersom den täcker för uppåt när man sväljer.
Det är ingen dum fråga, tvärtom är den mycket intressant. Man är inte helt klar över gomspenens funktioner. Kanske har den till och med betydelse för vår språkförmåga.
Gomspenen, uvulan, är en del av gommen, egentligen av den sekundära gommen. Den sekundära gommen bildar en horisontell vägg, som skiljer munhålan från näshålorna i höjd med överkäkständernas rötter. Gommens främre del, hårda gommen, är benförstärkt. Dess bakre del, mjuka gommen, består bara av mjukvävnad. Bakom mjuka gommen finns en öppning i svalget som förbinder nässvalget med resten av svalget och längre ner med struphuvudet. Struphuvudet fungerar som en ventil, som är öppen när vi andas och stängd när vi sväljer. Gomspenen är en droppformad bildning, som hänger ner från mjuka gommens bakkant. I sällsynta falla är den tvekluven, något som kan betraktas som den lindrigaste formen av den medfödda missbildningen gomspalt.
Mjuka gommen tillsammans med gomspenen förs uppåt och stänger öppningen mot näshålorna när vi sväljer, så att vi inte får in mat och dryck i näshålorna. Men gomspenens roll är mer komplicerad än så. Det är bland annat oklart om hur betydelsefull den är för att avskärma näshålorna.
Vilka djur har då gomspene? För att ha gomspene krävs en sekundär gom. Däggdjur och krokodildjur har, oberoende av varandra, utvecklat en sekundär gom. Sekundärgom saknas hos alla andra ryggradsdjur. Hos oss däggdjur möjliggör den tuggande av födan, samtidigt som vi andas, och hindrar som sagt maten att nå näshålorna vid sväljning. Krokodildjuren kan vika gommen nedåt och stänga av munhålan från svalget. Därmed kan de öppna munnen under vatten och gripa tag i sitt byte utan att upphöra att andas. Här är en bild av munhålan hos en alligator. Rulla en bit ner för att se bilden. Vi ser ingen gomspene. Det är nog inte alltför djärvt att antaga att gomspene saknas hos alla krokodildjur.
Gomspene finns således bara hos däggdjur, men hos vilka däggdjur? Det tycks bara finnas en jämförande studie där man letat efter gomspenar hos olika däggdjursarter. Lyckligtvis är resultaten från denna studie mycket intressanta. Man undersökte mjuka gommen hos tio däggdjursarter: häst, nötkreatur, får, gris, hund, katt, en babianart, en makakart, schimpans och människa. Hos två av fyra babianer fann man mycket små utskott, som knappast kunde betraktas som gomspenar. Bara människan hade gomspene. Information om alla andra däggdjur finns säkert, men är mycket svår eller omöjlig att hitta i litteraturen. Men det är inte omöjligt att människan är det enda däggdjuret med gomspene eller åtminstone den enda primaten med gomspene.
Notera att tre aparter, däribland schimpansen, saknade gomspene. Schimpansen är, jämte bonobon, vår närmaste nutida släkting. Den enklaste, om än osäkra, tolkningen är att gomspenen uppkommit efter det att vår utvecklingslinje skiljde sig från schimpansens. Vad har den då för funktioner? Särskilt intressant är att den innehåller många salivkörtlar, som avsöndrar rikligt med lättflytande saliv. Dessutom innehåller den muskulatur, som kan pressa ut saliv ur körtlarna.
Det finns ett flertal hypoteser om gomspenens funktioner. Här följer några. Att, som ovan sagts, bidra till att avskärma näshålorna vid sväljning. Att leda sekret (”snor”) från näsan mot tungroten och svalget. Att ha immunologiska funktioner. Att skydda örontrumpeternas öppningar. Att känna av temperatur och förhindra sväljande av alltför het föda. Det finns dock inga övertygande belägg för någon av dessa funktioner. Man kan inte heller utesluta att gomspenen saknar väsentliga funktioner. Inte alla strukturer i kroppen är funktionella.
Man har emellertid indirekt kunnat få information om gomspenens funktion hos människor behandlade mot sömnapné. Sömnapné är en ibland allvarlig sjukdom. På grund av att de övre luftvägarna trycks ihop leder sömnapné till långa andningsuppehåll under sömnen. Man behandlar i vissa fall sömnapné genom att operera bort bakersta delen av mjuka gommen inklusive gomspenen. Denna behandling är inte alltid framgångsrik mot apnén, men det ger en möjlighet att utröna gomspenens funktioner.
Under sex till nio månader har på detta sätt opererade personer problem med att de inte kan stänga öppningen till näshålorna helt. Mat och dryck kan till exempel komma in i näsan. Men dessa problem försvinner väsentligen så småningom. Gomspenen tycks alltså inte vara nödvändig för att avskärma näshålorna vid sväljning. Problem som kvarstår är emellertid torrhet i svalget och svårighet att tala.
Inte nog med detta. Med fiberoptik har man iakttagit hur gomspenen under tal svänger fram och tillbaka och avsöndrar rikligt med saliv. Saliven tycks fungera som smörjmedel för svalget, struphuvudet och stämbanden och därmed underlätta talet.
Man kan i och för sig klara sig utan gomspene. Men den är förmodligen funktionell. Den rimligaste hypotesen är att gomspenen utvecklats hos den moderna människans förfäder för att underlätta talet. Till detta kommer att gomspenen används för att producera vissa språkljud i flera språk. I svenskan är det skånska skorrande r:et en så kallad uvular, som åstadkommes genom vibrationer i gomspenen.
Sticklingar från en Begonia med nya rötter och vita knottror. De senare är s.k. kallusvävnad, från vilken nya rötter kommer att bildas. Bilden är tagen av Sara.
Jag har tagit sticklingar av min Begonia ’Irene Nuss’ och dessa har nu fått konstiga vita knottror på stjälkarna. Är det något fel på plantorna? Måste jag slänga dem?
Nej, du ska inte slänga dem, det är inget fel på dem. Tvärtom, från de vita knottrorna (kallusvävnad) bildas rötter.
Sjöhjorton kallas kolonier av fotosyntetiserande blågröna bakterier i släktet Nostoc. De förekommer i flera olika typer av sötvatten, i detta fallet i Tingstäde träsk på Gotland. Bilden är tagen av Linda Jägerstig.
Är det sjöhjortron jag hittade i Tingstäde träsk på Gotland?
Jo, det är med stor sannolikhet sjöhjortron du har fotograferat, även om det ser brunare ut än vad de brukar göra (normalt är sjöhjortron ganska gröna). Kanske är det ljuset, eller kanske kolonin inte är vid full vigör. Sjöhjortron är en koloni av fotosyntetiserande cyanobakterier av släktet Nostoc, som kan påträfffas i många typer av sötvatten.
För några år sedan delades internet i frågan om en färgen på en klänning. Vissa, bl.a. Fråga en Biolog, tycker att klänningen är i vitt och guld, medan andra menar att den är blå och svart. Ser vi alltid samma färger? Hur vet vi det, och hur kommer det sig? I den här posten reder vår gästexpert ut begreppen.
Hur vet vi att vi ser samma färger? Kan det vara så att det jag ser som grönt ser du som rött? Såhär; alla vet att gräset är grönt. Men hur vet jag att du och jag ser det som samma färg? Tänk om du ser det som min röda färg. Då blir ju skogen röd för dig, gräset rött och trafikljuset längst ner (som ju är grönt) ser du som rött! MEN eftersom du lärt dig att skogen är grön, gräset är grönt och trafikljuset längst ner är grönt, så har du ju också lärt dig att det du ser som rött kallas grönt! Du kör alltså mot ljuset längst ner, ser det som rött (som jag ser som rött!) men har lärt dig att den färgen kallas grön och allt funkar perfekt. Kan det vara så, att vi ser världen i helt olika färger men TROR att vi ser den i samma färger?
Du har helt rätt i att vi inte kan veta med säkerhet hur någon annan än man själv uppfattar färger. I princip skulle det kunna vara som du säger att olika människor har olika inre upplevelse av färger, men eftersom vi ändå skulle vara överens om vad vi kallar färgerna i vår omgivning så kan vi aldrig veta om upplevelsen skiljer. Det är dock inte speciellt troligt att det förekommer stora skillnader som att t.ex. rött och grönt uppfattas tvärt om hos vissa personer. Om det hade funnits en sådan variation skulle man förvänta sig att vissa individer får dåligt färgseende eftersom hamnar någonstans mitt emellan och upplever båda färgerna likadant, och så är det inte. Den vanliga typen av färgblindhet har andra orsaker som man känner till väl. Alltså kan man dra slutsatsen att vår upplevelse av färger förmodligen inte skiljer sig radikalt mellan olika individer.
Den afrikanska gråjakon, Psittacus erithacus, verkar vara en speciellt intelligent papegoja. Men hur smart är den egentligen? Som en korp, eller smartare? Och har smartare fåglar en större hjärna? Här reder vår gästexpert Mathias Osvath ut begreppen! Bilden är tagen av Dick Daniels.
Hur intelligent är en flamingo jämfört med en korp? Är papegojor och korpar lika intelligenta? Har intelligenta fåglar större hjärna?
Det är ganska svårt att säga vad intelligens är. Men ofta tänker vi på att ett djur är snabb på att lära sig många olika saker och att det kan komma på nya saker. Det gör att sådana djur kan klara sig i väldigt många olika miljöer. Korpar tillhör de mest intelligenta djuren och är betydligt mer spridda i olika miljöer än flamingos, vilka är mer specialiserade på att leva i en ganska speciell miljö. Det syns också i att korpen har mycket större hjärna.
Det finns väldigt många olika papegojor, men en del har visat sig ganska lika kråkfåglar i sin intelligens. Det gäller t.ex. gråjako (Psittacus erithacus) och en del andra större arter.
Vi brukar normalt anse att fåglar som är mer intelligenta har större hjärnor än andra, mindre intelligenta fåglar. Men inte bara det, utan de har också fler celler i hjärnan på lika stor volym som de som inte är lika intelligenta. T. ex. har en korp dubbelt så många hjärnceller per volym av hjärnan som en struts (alltså om du tar ut en exakt en lika stor del av hjärnan från båda så har korpen i samma del dubbelt så många hjärnceller). En korp har fyra gånger så många hjärnceller per volym som ett däggdjur, men faktiskt så har strutsen dubbelt så många som ett däggdjur.
En av våra läsare fick besök av en skalbagge i soffan. Det visade sig vara en lövgetingbock, Clytus arietis. Det är en ganska vanlig skalbagge i södra Sverige. Säkert har den följt med veden in och vaknat till när i stugvärmen. Bilden är tagen av Karin Flodhammar.
Denna insekt kom krypande i soffan nu på kvällen. Den var runt 10-15 mm lång. Det är nollgradigt och blötsnö ute. Kan ha kommit in med veden? Den levde när vi släppte ut den igen, även om den tyvärr hade förlorat ett bakben. Den flög inte utan kröp. Vi tror inte att den hade vingar. I så fall var de mycket små och tunna. Vad tror ni att det kan vara?
Av vad jag kan se från bilderna är det här långhorningen Clytus arietis, som på svenska heter lövgetingbock. Den är ganska allmän i södra Sverige, där larven utvecklas i många olika lövträd. I bland annat Danmark har man också hittat larven i en- och granved. Normalt sett dyker lövgetingbocken upp i omkring maj när det börjar bli varmt. Då kan man hitta den krypande på trädstammar eller, lättare, i olika flockblomstriga växter som hundkex och kirskål.
Det har djuret har alldeles säkert följt med veden och vaknat till när det kom in i stugvärmen. Lövgetingbocken har förresten väl fungerande flygvingar, men de ligger gömda bakom de i svart och gult tjusigt tecknade täckvingarna. När ni nu släppt ut den tror jag att sannolikheten är hög att den hittar en annan plats att övervintra tills vårvärmen kommer.
Dahlior bjuder på riktig blomsterprakt i hög- och sensommarträdgården! I handeln förekommer en rikedom av olika varianter som alla härstammar från vilda släktingar i Centralamerika. På bilden ser vi sorten ”Labyrinth”. Efter blomningen kan en övervintra rotknölarna svalt och mörkt. Men hur ska de hanteras för att ge så fina dahlior som möjligt nästa säsong? Våra experter har svaret!
Jag är ny på dahlior och tror att jag råkat dela de i för små bitar. Jag fick en klump på 20×20 cm av grannen och när jag tog upp de i höstas delade jag de nog för friskt; i princip som en potatis med försök till skaft upp på varje. De flesta är stora som en enda normal potatis. Jag försökte få med ögon, och har sett minst 1 öga på åtminstone två tredjedelar av dem. Men de andra bitarna ( stora och formade som en potatis), kan de vakna till liv eller är de förstörda för att de kanske saknar öga? Om de inte har ögon kommer de dö då eller kan de tänkas komma nästa år? Hur bör jag hantera de utan ögon fram till nästa år? Och gällande de med ögon, eftersom det inte är en hög med klumpar utan enskilda knölar, kan jag göra nåt särskilt för att de ska må bra och orka åtminstone växa och få större knölar så de kanske kan blomma nästa år?
Jag tycker att du ska behandla alla dina ”potatis-dahlior” likadant: sätt de i mullrik, näringsrik (gärna kogödsel) och fuktig jord på en solig plats när risken för frost är över, vi sätter ner dem i början av maj här i Lund. Sätt dem relativt grunt, ca 10 cm ner. Sedan är det bara att vänta och se vad som händer. Håll lite koll så att det inte blir torrt, särskilt under högsommaren. Du kan även ge dem extra näring några gånger, men inte efter augusti.
Dahlior är tåliga så jag tror att du har stor chans att få dem att växa till sig och så småningom att blomma. Lycka till!
Ringduvan, Columba palumbus, bygger ett enkelt bo av några korslagda pinnar. Och det kan den göra under nästan hela året. Kanske beror det på den speciella ”duvmjölken” de matar sin ungar med? Det gör att ringduvan inte är särskilt beroende av att det finns mjuka insekter eller annan mat som ungarna lätt kan smälta. Bilden är tagen av Marek Szczepanek.
Jag har läst på lite om duvor och deras häckningstider och som de flesta fåglar lägger de ägg under våren när solen och värmen kommer. Jag har ett duvpar ute på logen i stallet och deras ungar är nu stora och flyger runt här på gårdsplanen och vi är i början av mars idag. Nu i februari var det ju flera veckor med temperaturer under -10 grader och vi hade mycket snö också för att vara i norra Skåne.
Hur vanligt är det att duvor får ungar mitt i vintern och hur har de kunnat föda ungarna? Jag fodrar ju fåglarna här med fröer och talgbollar, men äter små fågelungar sånt? Det har varit roligt att följa den lilla familjen, de fick 2 ungar, men så kallt som det var förra månaden så tyckte jag nästan synd om dem.
Emedan de flesta av våra fåglar har mycket bestämda och ofta korta perioder på året då de lägger ägg och föder upp sina ungar, företrädelsevis april-juli, finns det några få arter som verkar kunna häcka nästan året runt. En sådan art är ringduvan, som jag misstänker att det rör sig om hos er. Jag har själv sett bon, ägg och nyutflugna ungar åtminstone under perioden mars-november. Att era duvor verkar ha lagt ägg ännu mer extremt mitt vintern beror möjligen på att de verkar ha häckat inomhus där rimligen mikroklimatet är lite mer gynnsamt. Men jag skulle inte bli förvånad om det finns många fler exempel på duvor som häckar mitt i vintern.
Hur lyckas de då hitta mat till sina ungar? Duvor är lite speciella då de föder sina ungar med ”duvmjölk”, eller ”krävmjölk”, som är ungefär vad det låter. En rinnande födokälla som föräldrarna ”förädlat” i sin kräva från den mat de lyckats hitta. Eftersom föräldrarna uppenbarligen lyckas hitta mat och hålla sig själva vid liv under hela året är inte steget så långt att de även kan hitta tillräckligt med mat även för sina ungar. Duvor äter gärna frön av olika slag och just frön kan det ju finnas mycket gott om på sina ställen även på vintern. Som till exempel vid ert fågelbord.
Andra arter som man också kan finna bon av ”mitt i vintern” är till exempel kattugglan och våra korsnäbbar. Kattugglan äter gnagare och det kan det finnas gott om även på vintern. Korsnäbbarna äter frön från våra barrträd och sådana kan det finnas extra gott om på senvintern. Vad gäller de arter som enbart eller nästan uteslutande föder upp sina ungar på insekter, vilket är majoriteten av alla våra småfåglar, är dock häckning mitt i vintern mer eller mindre otänkbart.
Kommentarer