Skalbaggar i familjen käkvivlar (Rhynchitidae) skär snitt i olika blad och rullar ihop dem. I rullen lägger honan ägg och larven lever av bladets grönska. Här är det björkrullviveln, Deporaus betulae, som varit framme. Bilderna är tagen av Lasse Nilsson.
Vi bor intill en insjö mitt i Småland. På vår promenad utmed sjön idag, har vi sett massor av björklöv ihoprullade som strutar, liggande på vägen. Jag trodde det var någon insekt som placerat ett ägg eller en larv i bladet, men de verkar tomma på innehåll och känns väldigt klibbiga.
Vad är det som har åstadkommit detta?
Det här ser ut att vara björkrullvivelns (Deporaus betulae) verk! Det är en skalbagge som hör till den lilla skalbaggsfamiljen käkvivlar (Rhynchitidae), av vilka vi har 14 olika arter i Sverige.
Björkrullviveln finns i hela Sverige och söderut är den vanlig på våren och försommaren. Den lever, som namnet antyder, framförallt på björk men den utnyttjar även avenbok, hassel och klilbbal. Honan hos björkrullviveln skär snitt i bladen och rullar ihop dem till en strut. Hur det ser ut kan en se här.
Varje hona gör ungefär 15 rullar under sin livstid och i varje rulle lägger hon 2-3 ägg. Larverna lever sedan i rullen under sommaren och när denna framåt hösten ramlar till marken förpuppar de sig i jorden. I vanliga fall borde rullarna fortfarande sitta på träden och de skulle också ha en inneboende larv eller till och med larver. Vad som har hänt här vet jag inte riktigt, men jag gissar att det kan vara en fågel som har plundrat rullarna. Det skulle kanske kunna vara en talgoxe som är boven – de födosöker gärna i lövträd och är mycket uppfinningsrika när det gäller att hitta mat på nya sätt!
Blåmesen, Cyanistes caeruleus, är vanlig i hela Sverige, inte minst i tätortsnära miljöer. Den har ökat väldigt i landet under de senaste decennierna. Hos blåmesarna och många andra fåglar händer det ibland att den ena föräldern förolyckas eller överger sina ungar. Inte sällan försöker den kvarvarande föräldern att själv få ut ungarna, åtminstone om det är hanen som försvunnit och honan som är kvar. Men framgången är varierande! Bilden är tagen av Francis C. Franklin.
Jag har en fråga när det gäller tättingars parliv och matning av ungar: Klarar en förälder att ensam föda upp ungarna om den andra föräldern förolyckas, t. ex. när det gäller trastar och finkar?
Backstory: Jag har en innekatt som bara går ut i trädgården ibland. I morse hade hon bara varit ute en kort stund när hon nöjd skuttade in med en slagen stenknäck (som enligt statistiken är en art som i trädgårdar ofta faller offer för just katter). Nu sitter jag här med dåligt samvete och hoppas att pappa stenknäck kan ta vara på sina ungar själv. Kattens halsband är nu även försedd med bjällra, så förhoppningsvis kommer fåglarna undan i fortsättningen.
Det var tråkigt att höra, men inte oväntat. Frispringande katter är ett stort hot mot småfåglar och andra smådjur, både i Sverige och utomlands. En bjällra hjälper nog till, men ändrar på sin höjd jaktlyckan men inte kattens natur. Peter Marra har nyligen skrivit en angelägen och läsvärd bok på ämnet. Den finns bland annat här.
Det händer såklart i naturen också att den ena delen av ett par faller offer för rovdjur som t.ex. sparvhökar. Om hanen förolyckas brukar honan ofta försöka att ta hand om ungarna själv. Ibland går det bra, och ibland inte. Det beror på hur många ungar hon har och hur mycket mat som finns i naturen just då. Ungarna får betala ett pris för detta – ofta är de mindre och i sämre kondition än om båda föräldrarna är på plats. Om det istället är honan som förolyckas händer det ibland att hanen stannar, men det är inte lika vanligt. Sker det tidigt efter kläckning, när ungarna är små och nakna så har hanen inga möjligheter att ta hand om ungarna eftersom de är beroende av att honan håller dem varma. Är det lite senare, närmare tidpunkten på ungarna lämnar boet, kan det hända att hanen gör ett försök att själv föda upp ungarna. Inga regler utan undantag, såklart, men detta mönster gäller för många småfåglar som häckar i människans närhet. Att honan är mer benägen att försöka ta hand om ungarna själv beror bland annat på att hon har mycket mer investerat i dem – honan lägger alla äggen (som tillsammans ofta väger mer än vad honan själv gör) och ruvar dessa ensam i minst 10-14 dagar. När ungarna väl kläcks har honan redan lagt ner mycket arbeta på att få familjen dit den nu är, medan hanen framförallt bidragit med spermier (som inte alls är lika ansträngande att producera som en äggkull) och att försvara territoriet. Under tiden som honan är upptagen med sina sysslor som är förenade med att producera och ruva ägg kan hanen också ge sig av på friarstråt i grannskapet och para sig med andra honor. På det sättet är honans häckningsframgång tätare knuten till boet och kullen, medan hanen ofta inte i samma utsträckning har lagt alla sina ägg i samma korg.
En plattbukspindel (spindelfamiljen Gnaphosidae) i köket hos frågeställaren. Kanske är det en musspindel (dvs. någon av arterna ur plattbukspindelsläktet Scotophaeus), men det går inte riktigt att avgöra från bilden. Bilden är tagen av Annika Winell.
Jag hittade denna svarta, ludna och stora spindel på diskbänken idag. Jag har aldrig sett den tidigare. Vad är det för sort? Jag googlade lite och trodde det kunde vara en svart änka, men den är inte röd under. Kroppen är omkring 15 mm lång.
Spindeln du har hittat är en art som tillhör familjen Gnaphosidae – plattbukspindlar. Det skulle kunna vara en musspindel (alltså någon av arterna i släktet Scotophaeus) eller något annat närbesläktat. Jag kan inte avgöra det från bilden.
Det är absolut inte en svart änka (Latrodectus mactans), den tillhör en helt annan familj (Therediidae – klotspindlar) och har därför ett annat utseende. Svarta änkan är heller inte vanligt förekommande i Sverige. Den kan ibland dyka upp här med import men överlever inte särskilt bra i vårt klimat.
En hona av långhorningen randig skulderbock, Oxymirus cursor. Hanen är något slankare och saknar de tjusiga rödbruna längsränderna. Randiga skulderbocken finns i hela landet och utvecklas framförallt i barrträd, men nyttjar ibland även vissa lövträd. Bilden är tagen av Eric Gottlieb.
Vad är det här ? Den flög på mig på mitt lantställe utanför Gnesta, Sörmland, idag 31/5 2021.
Det är en skalbagge i familjen långhorningar, av vilka vi i Sverige har drygt 100 (111) olika arter. Ditt djur är en hona av den långhorning som på svenska heter randig skulderbock och på vetenskap Oxymirus cursor. Hanen är litet slankare byggd i bakänden och saknar de tjusiga rödbruna längsränderna. Randiga skulderbocken finns över hela Sverige och utvecklas dels i barrträd (gran och tall) och dels i vissa lövträd (björk och ek).
Grävlingen, Meles meles, är ett hemlighetsfullt men vanligt djur i människans närhet. En karismatisk kamrat med oförtjänt dåligt rykte som gärna besöker trädgårdar i jakt på föda nattetid. Bilden är tagen av BadgerHero.
Frågeställaren hittade den här spillningshögen i trädgården i Dalarna. Fråga en Biolog tror att en grävling kan vara den skyldige. Bilden är tagen av Eva Davey.
Jag tog dessa bilder i morse, 23/5-21, vid Rusgården i Dalarna. Gården ligger vid sjön Björkljustern i Säters kommun. Jag undrar om i kan svara på från vilket djur spillningen kommer?
Det är svårt att avgöra säkert från bilden tycker jag, men taget i beaktande den ringa storleken, ganska lösa konsistensen och tydliga inslaget av insekter (skogstordyvlar, de blåglänsande fragmenten) skulle en kanske kunna gissa på grävling.
En koltrasthona, Turdus merula, ligger på ägg på frågeställarens balkong. I boet finns det sannolikt loppor som lever av blod från ungar och föräldrar. Fågelloppor kan förvisso bita människor, men det finns ingen risk att drabbas om en inte rotar runt i fågelboet. Fågelloppor kan heller inte överleva på människoblod, så det är ett snabbt övergående problem. Bilden är tagen av Eva Franzén.
En koltrast har byggt bo i en väggprydnad på vår balkong. Den stör inte oss och vi vill ej störa den. Har dock hört att loppor från boet kan komma in i lägenheten. Om så är fallet, är det något att oroa sig för? De kan väl inte leva av/på oss?
Att det kommer finnas loppor i boet är nästan säkert, men det är mycket osannolikt att de kommer att ta sig in i lägenheten med mindre än att ni faktiskt hanterar boet. Lopporna behöver fågelblod för att överleva och kunna reproducera sig och därför ger de sig inte gärna ut på strövtåg eftersom det är mer sannolikt att de träffar på en fågel genom att stanna antingen i boet eller i fågelns fjäderdräkt. Fågelloppor biter gärna människor när de får möjlighet. De kan inte leva på oss men det hindrar dem inte att bita och ge upphov till kliande bett. Utöver att det ger ett visst obehag är det inte farligt och jag skulle bli mycket förvånad om ni hittade några loppor inne i lägenheten. Vill ni avlägsna boet efter häckningen hade jag dock väntat till i vinter när eventuella kvarvarande loppor är nedkylda och slöa. Då är risken mindre att de hoppar över på er.
– Andreas Nord
Nej, det är riktigt, de gör ingen skada på människor. De kan bitas och vi får ett litet utslag, men de kan inte överleva på människoblod.
Spillning från en igelkott, Erinaceus europaeus. Det var förr ett vanligt trädgårdsdjur, men nu minskar den starkt i hela Sverige i takt med att dess livsmiljöer försvinner. Robotgräsklippare och biltrafik slår också hårt mot igelkottarna. Bilden skickades in av Karin Lefvert.
Vi har dylik spillning på vår gräsmatta när vi kommer ut på morgonen. Det är 4-5 cm långa svarta strängar och tjockleken är ungefär som ett vuxet lillfinger. Vilket djur har dylik spillning?
När jag ser den här bilden förs mina tankar till spillning från en igelkott.
Någon av bastborrarna (en slags barkborre) i släktet Hylastes. Vi har 6 olika arter i landet. Bilden är Lasse Odens Hedman.
Vad är det för små skalbaggar som svärmar i solskenet? Jag bor i ett timmerhus så blir lite orolig att det ska vara någon träätande skalbagge som svärmar. Jag har en nybyggd veranda så kanske det är det som lockat dit dem?
Bilden visar någon av bastborrarna i släktet Hylastes, av vilka vi har 6 bofasta arter i Sverige. Det är en slags barkborre, som nu (liksom alla barkborrar) anses höra till den stora skalbaggsfamiljen vivlar (Curculionidae).
Jag kan inte avgöra vilken art det är baserat på bilderna, men en gissning om ni byggt med furu är svarta tallbastborren, Hylastes brunneus, som är vanlig på tall i hela landet. Djuret har sannolikt lockats till er av doften från byggnadsvirket, men det är inga skadegörare i barkat virke så ni behöver inte oroa er.
Någon art i släktet vinbär (Ribes). Bilden är tagen av Sören Fogdenius.
Morgonstjärna, Ornithogalum umbellatum. Bilden är tagen av Sören Fogdenius.
Ett vinbär och en morgonstjärna i frågeställarens trädgård i Östergötland.
Jag bifogar bilder på en buske och en blomma som letat sig fram när häcken klipptes. Bilderna är tagna i Tegneby Älvestad i Östergötlands län. Kan ni avgöra vad det är för något?
Busken är ett vinbär av något slag (Ribes sp.) och blomman är en morgonstjärna (Ornithogalum umbellatum)
Rödstjärten, Phoenicurus phoenicurus, är en enastående vacker fågel som gärna häckar i människans närhet, t.ex. i fågelholkar i trädgårdar. Men precis som många andra småfåglar lever rödstjärten ett hårt liv och det är inte alltid som ungarna överlever. Det är en del av naturens gång. På bilden ser vi en rödstjärtshane. Honan är ljusbrun och bättre kamouflerad, men den röda stjärten har hon ändå! Bilden är tagen av Åsa Berndtsson.
Förra året häckade ett rödstjärtspar i en holk som är uppsatt i ett buskage i min trädgård. Då förlöpte allt väl. När jag såg dem så flög de in till holken i flera steg, bl. a. satte de sig i en vindruva bredvid hammocken, även om jag satt i hammocken. För ca. 2 veckor sedan, när jag passerade på väg till komposten (som också finns i buskaget) hörde jag pip inifrån holken. När sonen tömde sopor en vecka senare hörde han inga pip men det var på kvällen. Idag passerade jag och tittade in när det fortfarande var helt tyst. Då ser jag 7 döda intorkade fågelungar, de var nog inte många dagar gamla när de dog. Misstänker att jag är den skyldiga, alltså att jag har stört när jag passerade.
Nu funderar jag på vad jag kan göra för att det inte ska upprepas. Det är svårt att hitta ett bättre läge i buskaget eftersom jag inte kommer åt att rengöra efter häckning om jag höjer upp holken. Stör man mindre om man går till komposten på kvällen? Föräldrarna är väl i holken på kvällen och natten. Eller ska man helt enkelt låta bli att gå till komposten från mitten av maj till mitten av juni?
Vad tråkigt att höra att häckningen misslyckades. Det är dock vanligt att sådant sker, särskilt under en kall och litet blöt vår som det har varit i år. Jag tror därför inte att det är ni som har orsakat ungarnas död. Det mest sannolika tror jag är att honan har blivit tagen av ett rovdjur. Senare, när ungarna är lite större, fortsätter gärna hanen att mata ungarna själv, men tidigt i utvecklingen behöver ungarna i tillägg till mat också värme från honan. Hanen värmer inte ungarna alls så om honan inte gör det kyls de ned och dör en långsam död. Det kan också vara så att det är något som har skrämt honan så att hon har varit borta från boet under lång tid varpå ungarna blivit allt för kalla för att ens reagerar när hon kommit tillbaka till mat. Då talar vi om frånvaro på flera timmar. Till sist är det möjligt att föräldrarna bara har gett upp för att det har varit allt för svårt att hitta mat, men då brukar man tydligt se att de döda ungarna är i olika storlek, dvs. att de svultit ihjäl vid olika tidpunkter.
Jag tycker därför att det mesta pekar på att något har hänt honan och ser inte att ni behöver ändra ert beteende på något sätt. Det stämmer att honan (men inte hanen) sover i holken tillsammans med ungarna, åtminstone under de första två tredjedelarna av häckningen. I början för att värma dem och i slutet nog mer för att värma sig själv, eftersom det är några grader varmare i holken än utanför. Att ni går på komposten, oavsett när ni går, ska inte spela någon större roll.
Kommentarer