Det finns en äng i Stora Hult, Båstads kommun, nära havet, som hyser mosshumlor. Jag mötte för två år sedan en manlig doktorand som hade hittat en på ängen. Som jag förstår, så är det en ovanlig art.
Vi som bor i närheten av ängen vill gärna ha kvar det naturliga öppna landskapet, men kommunen vill öppna för bebyggelse. Ängen har mycket sandig jord. Vi undrar om detta kan vara en unik biotop eftersom mosshumlan har slagit sig ner här? Kan ängen vara skyddsvärd av den anledningen?
På ängen finns också salamandrar, men jag är osäker på om det är den stora eller mindre arten.
Näringsfattiga sandmarker är på stark retur i hela södra Sverige och de bör alltid bevaras i den mån det är möjligt. Att mosshumla hittats på er äng är ett gott tecken, men eftersom humlor är skickliga flygare är det svårt att säga om de faktiskt reproducerar sig i närområdet eller om den bara hamnat där för att leta mat. Habitatet är dock tämligen typiskt för mosshumlor – blomrika, näringsfattiga och torra marker i södra Sveriges kustband. Som alltid är förekomsten av sällsynta eller på annat sätt anmärkningsvärda insekter värt att följa upp med fördjupade inventeringar. På den här länken kan ni läsa mer om mosshumlor och se vart andra observationer har gjorts.
Att det finns vattensalamandrar i området kan vara ett ännu starkare argument för att skydda ängen för exploatering, förutsatt att det faktiskt påverkar djurens lekvatten. Det här gäller i första hand större vattensalamander, vars förekomst tidigare stoppat stora exploateringsplaner på andra håll i södra Sverige. Om dessa regler kan ni läsa mer på den här länken. Att skilja de båda arterna av salamandrar är lätt: den större har djupsvart färg och knottrig hud, medan den mindre vattensalamandern är brun eller grå och har slät hud. Under leken har hanarna av större vattensalamander en hög ryggkam (som en drake ungefär!) som är urnupen mellan kroppen och svansen, medan mindre vattensalamandern har en lite lägre kam med kortare taggar, som inte är urnupen vid svansens början.
– Andreas Nord