Hur påverkas proteiners vätebindningar med stigande hydrostatiskt tryck ju längre nere i havet djuret går?
När det hydrostatiska trycket ökar kommer proteinernas vätebindningar att i ökande utsträckning försvagas, varefter proteinet kommer denaturera. Djuphavsdjur är dock väl anpassade till ett liv vid hög tryck, och har alltså nödvändiga fysiologiska och morfologiska anpassningar för att klara av tillvaron i förhållanden som för andra organismer skulle vara omöjliga eller åtminstone mycket belastande. För ett djuphavsdjur är det alltså inga konstigheter att överleva vid högt tryck, men för en fisk som normalt sett lever nära ytan skulle det säkert inte gå. Den stundande döden på stora djup behöver dock inte ha med proteinstruktur att göra, utan kan bero på att helt andra mekanismer och organsystem slutar fungera. I de här sammanhangen är det spännande att tänka på marina däggdjur och fåglar som andas luft men dyker hundratals, ibland faktiskt tusentals, meter i jakt på föda. Rekordet innehas av Cuviers näbbval som kan dyka ned till 3000 meter. Kaskelotten ligger inte långt efter. Denna oerhörda bedrift möjliggörs genom en rad olika anpassningar – från att låta lungor och bröstkorg kollapsa, till att öka mängden syre som finns bundet i blod och muskler samt en imponerade tolerans för syrebrist i det centrala nervsystemet.
– Andreas Nord
