Det här kanske låter dumt, men jag undrar vilka djur som har gomspene eftersom den täcker för uppåt när man sväljer.
Det är ingen dum fråga, tvärtom är den mycket intressant. Man är inte helt klar över gomspenens funktioner. Kanske har den till och med betydelse för vår språkförmåga.
Gomspenen, uvulan, är en del av gommen, egentligen av den sekundära gommen. Den sekundära gommen bildar en horisontell vägg, som skiljer munhålan från näshålorna i höjd med överkäkständernas rötter. Gommens främre del, hårda gommen, är benförstärkt. Dess bakre del, mjuka gommen, består bara av mjukvävnad. Bakom mjuka gommen finns en öppning i svalget som förbinder nässvalget med resten av svalget och längre ner med struphuvudet. Struphuvudet fungerar som en ventil, som är öppen när vi andas och stängd när vi sväljer. Gomspenen är en droppformad bildning, som hänger ner från mjuka gommens bakkant. I sällsynta falla är den tvekluven, något som kan betraktas som den lindrigaste formen av den medfödda missbildningen gomspalt.
Mjuka gommen tillsammans med gomspenen förs uppåt och stänger öppningen mot näshålorna när vi sväljer, så att vi inte får in mat och dryck i näshålorna. Men gomspenens roll är mer komplicerad än så. Det är bland annat oklart om hur betydelsefull den är för att avskärma näshålorna.
Vilka djur har då gomspene? För att ha gomspene krävs en sekundär gom. Däggdjur och krokodildjur har, oberoende av varandra, utvecklat en sekundär gom. Sekundärgom saknas hos alla andra ryggradsdjur. Hos oss däggdjur möjliggör den tuggande av födan, samtidigt som vi andas, och hindrar som sagt maten att nå näshålorna vid sväljning. Krokodildjuren kan vika gommen nedåt och stänga av munhålan från svalget. Därmed kan de öppna munnen under vatten och gripa tag i sitt byte utan att upphöra att andas. Här är en bild av munhålan hos en alligator. Rulla en bit ner för att se bilden. Vi ser ingen gomspene. Det är nog inte alltför djärvt att antaga att gomspene saknas hos alla krokodildjur.
Gomspene finns således bara hos däggdjur, men hos vilka däggdjur? Det tycks bara finnas en jämförande studie där man letat efter gomspenar hos olika däggdjursarter. Lyckligtvis är resultaten från denna studie mycket intressanta. Man undersökte mjuka gommen hos tio däggdjursarter: häst, nötkreatur, får, gris, hund, katt, en babianart, en makakart, schimpans och människa. Hos två av fyra babianer fann man mycket små utskott, som knappast kunde betraktas som gomspenar. Bara människan hade gomspene. Information om alla andra däggdjur finns säkert, men är mycket svår eller omöjlig att hitta i litteraturen. Men det är inte omöjligt att människan är det enda däggdjuret med gomspene eller åtminstone den enda primaten med gomspene.
Notera att tre aparter, däribland schimpansen, saknade gomspene. Schimpansen är, jämte bonobon, vår närmaste nutida släkting. Den enklaste, om än osäkra, tolkningen är att gomspenen uppkommit efter det att vår utvecklingslinje skiljde sig från schimpansens. Vad har den då för funktioner? Särskilt intressant är att den innehåller många salivkörtlar, som avsöndrar rikligt med lättflytande saliv. Dessutom innehåller den muskulatur, som kan pressa ut saliv ur körtlarna.
Det finns ett flertal hypoteser om gomspenens funktioner. Här följer några. Att, som ovan sagts, bidra till att avskärma näshålorna vid sväljning. Att leda sekret (”snor”) från näsan mot tungroten och svalget. Att ha immunologiska funktioner. Att skydda örontrumpeternas öppningar. Att känna av temperatur och förhindra sväljande av alltför het föda. Det finns dock inga övertygande belägg för någon av dessa funktioner. Man kan inte heller utesluta att gomspenen saknar väsentliga funktioner. Inte alla strukturer i kroppen är funktionella.
Man har emellertid indirekt kunnat få information om gomspenens funktion hos människor behandlade mot sömnapné. Sömnapné är en ibland allvarlig sjukdom. På grund av att de övre luftvägarna trycks ihop leder sömnapné till långa andningsuppehåll under sömnen. Man behandlar i vissa fall sömnapné genom att operera bort bakersta delen av mjuka gommen inklusive gomspenen. Denna behandling är inte alltid framgångsrik mot apnén, men det ger en möjlighet att utröna gomspenens funktioner.
Under sex till nio månader har på detta sätt opererade personer problem med att de inte kan stänga öppningen till näshålorna helt. Mat och dryck kan till exempel komma in i näsan. Men dessa problem försvinner väsentligen så småningom. Gomspenen tycks alltså inte vara nödvändig för att avskärma näshålorna vid sväljning. Problem som kvarstår är emellertid torrhet i svalget och svårighet att tala.
Inte nog med detta. Med fiberoptik har man iakttagit hur gomspenen under tal svänger fram och tillbaka och avsöndrar rikligt med saliv. Saliven tycks fungera som smörjmedel för svalget, struphuvudet och stämbanden och därmed underlätta talet.
Man kan i och för sig klara sig utan gomspene. Men den är förmodligen funktionell. Den rimligaste hypotesen är att gomspenen utvecklats hos den moderna människans förfäder för att underlätta talet. Till detta kommer att gomspenen används för att producera vissa språkljud i flera språk. I svenskan är det skånska skorrande r:et en så kallad uvular, som åstadkommes genom vibrationer i gomspenen.
– Anders Lundquist, gästexpert från Fråga en Zoofysiolog
