Finns det någon evolutionär anledning att vissa toner låter bättre än andra, sk falska? Och är dessa samma för djur som människa?
En komplicerad fråga, men jag tänker våga mig på ett svar, baserat på en artikel av LJ Trainor som kan hittas här: http://dx.doi.org/10.1098/rstb.2014.0089
Det finns många olika slags ljud, men nästan alla ljud kan beskrivas som en blandning av olika frekvenser, tonhöjder. Det vi hör som rent brus är ungefär en lika blandning av alla frekvenser. Innerörat är designat för att kunna dela upp ljud i olika frekvenser och känna av hur starkt de olika frekvenserna låter i en och samma ljudbild. De ljud som vi upplever har en ton har en viss struktur. Ljud från t.e.x ett musikinstrument, en mänsklig röst eller en sjungande fågel, innehåller en grundton och en massa övertoner. Övertonerna har frekvenser som är multiplar (multiplikationer med heltal) av grundtonen. T.ex kan man ha en grundton på 200 Hz (Herz, svängningar per sekund) och övertoner på 400 Hz, 600Hz, 800Hz, osv. De ljud som inte är ordnade på detta sätt uppfattar vi inte som toner utan mest som oljud (typ vattenfall eller radiobrus).
Det ljud som når örat är oftast en kaotisk blandning av ljud från olika källor – tänk på en samling människor som pratar i munnen på varandra eller för all del en skog om våren när alla fåglar sjunger. Örat och den mänskliga hjärnan har här en viktig uppgift: att särskilja alla ljud och identifiera källorna. Om vi lyssnar specifikt på en person i ett rum fullt av samtalande människor måste vi dessutom kunna fokusera på en ljudkälla av många. Inte så lätt, faktiskt. Ett trick som hjärnan använder är just en analys av övertonerna. Om man kan identifiera en sekvens av övertoner som passar ihop, säg 100Hz, 200Hz och 300Hz, så kommer de antagligen från samma källa. De kan klumpas ihop och behandlas som en enhet, vilket underlättar den vidare analysen. Om man samtidigt hör en ton som inte passar in, t.ex. 137Hz, kommer den antagligen från en annan källa, och hjärnan försöker klumpa ihop den med andra övertoner.
Det är nu falska toner kommer in i bilden. Toner som delar många övertoner uppfattar hjärnan som att de nästan hör ihop, de kan i alla fall nästan klumpas ihop till en enhet.
Exempel: En ton med grundton 100Hz har övertoner 200Hz, 300Hz, 400Hz, 500Hz, 600Hz, …
En ton med grundton 150Hz har övertoner 300Hz, 450Hz, 600Hz, …
Eftersom flera av övertonerna passar ihop (300Hz och 600Hz i exemplet) har örat och hjärnan lätt för att foga ihop dem, det låter som de hör ihop. Inom musiken kallas det helt enkelt för ett ackord och exemplet ovan motsvarar en s.k. kvint. I en orkester spelar alla instrumenten toner som har flera gemensamma övertoner annars låter det just falskt. En kör som sjunger ett ackord låter som en ’röst’, ett enda instrument, och vi uppfattar det som vackert. En kör som sjunger falskt får vi aldrig ihop till en enhet, utan det låter bara som flera som sjunger på en gång, inget annat.
Alltså, lite spekulativt: Det finns en klar evolutionär fördel med att kunna klumpa ihop övertoner till en enhet och härleda dem till samma ljudkälla – det hjälper oss att uppfatta saker i vår omgivning och blir ett viktigt kompliment till synen och de andra sinnena. Denna förmåga kan också användas till att särskilja rena och falska toner. Även många djur kan förstås särskilja ljud från olika källor, men musikaliteten verkar särdeles utvecklad hos människan. Fåglar sjunger sällan så att det låter ’rent’ i ett mänskligt öra. Inte heller t.ex. valsång är speciellt musikalisk. Varför människor är så musikaliska, och gillar musik så mycket, skulle kunna vara drivet av sexuell selektion, dvs att man lättare får en partner om man kan sjunga bra. Det skulle kunna börja som ett starkt behov av att kunna lyssna på och förstå tal, att lyssna på en given person i en jobbig ljudmiljö. Den förmågan kan sen förstärkas med sexuell selektion och utvecklas till det vi kallar musikalitet. Möjligen. Men nu handlar det om ren spekulation. I artikeln som länkas ovan pratar Trainor mer om musikens sociala funktion, som också skulle kunna ha en evolutionär bakgrund hos det väldigt sociala djuret människa. Av naturliga skäl är det svårt att forska på musikalitetens ursprung. Sånger lämnar inga fossil.
– Jörgen Ripa
