Är fästingar nyttiga?
Den egentliga fästingen Ixodes ricinus är ett kvalster, vars ”yrke” i den svenska naturen är att vara ektoparasit , d.v.s. att vara en parasit som sitter utanpå sin värd. När fästingen kläcks ur äggen är den bara ett par millimeter lång, och har tre par ben. Under sin utveckling skall den byta skepnad tre gånger innan den blir könsmogen. För varje fas i sin utveckling måste den suga blod från ett ryggradsdjur, som regel ett däggdjur men den parasiterar även på fåglar och ödlor. Efter den tredje hudömsningen är den könsmogen, men de befruktade honorna måste en fjärde gång finna en värd för att få näring till sina äggs utveckling. När honan är färdig att lägga sina nästan 2000 ägg har hon hunnit bli nästan centimeterstor. Fästingen är känd för att sprida ett antal sjukdomar, bl. a. hjärnhinneinflammation, borrelia och harpest. Gör då ett sådant djur nytta i den svenska naturen? Jag värjer mig inför en sådan fråga, för enligt min mening finns inte någon art för att den gör nytta. En djur- eller växtart finns därför att individerna som tillhör den genom evolutionen har ”funnit” ett sätt att leva som så att säga ”lönar sig”. Om någon art har en livsstil som är motbjudande för oss, ligger det nära till hands att ställa just denna fråga. Men fästingen har hittat en lönsam nisch, och så har daggmasken gjort. Daggmaskens idoga arbete i underjorden gagnar oss och den förefaller nyttig, men det är inte därför den finns!
– Från frågearkivet
