Är djur, t.ex. fåglar, schimpanser eller elefanter, medvetna om sin ålder och hur gamla de kan bli? Vet de då hur de ska bete sig för att bli långlivade?
Det korta svaret är nog att det är ingen som vet. Olika experiment har visat att djur som börjar närma sig slutet av sitt liv beter sig i många fall på ett annat sätt än unga djur. Till exempel kan en fågel som ”känner på sig” att detta är nog sista chansen att lägga ägg investera mer i reproduktion än en fågel som har många år kvar framför sig. Detta verkar vara en anpassning – är chansen att överleva till nästa år låg i alla fall är det bättre att satsa allt på reproduktion och hoppas på att få så många ungar som möjligt. Fenomenet kallas för ”terminal investment”.
Men förekomsten av ”terminal investment” innebär inte nödvändigtvis att djuren medvetet vet hur gamla de är. Djurs medvetande är överlag väldigt svårt att studera eftersom vi kan aldrig vara säker på hur de upplever saker. Så jag tror inte att vi kan veta om djur ”vet” hur gamla de är.
Däremot kan vi konstatera med säkerhet att evolution är väldigt effekt på att ta fram strategier som maximerar en individs totala reproduktionsframgång under sin livstid, men inte nödvändigtvis dess livslängd. En genvariant som till exempel ökar produktion av ungar på bekostnad av livslängden kommer alltid att gynnas över en variant som ökar livslängden men minskar produktionen av ungar.
– Jessica Abbott
Som ett litet tillägg till Jessicas utmärkta svar kan också nämnas att det finns ”snabba” och ”långsamma” djur. Det här har man studerat mycket hos fåglar där man har tittat på djur som lever på olika breddgrader. I rent generella termer kan man säga att fåglar som lever i tropikerna lever mycket länge och reproducerar sig väldigt långsamt, medan fåglar in det höga norr oftare är kortlivade och reproducerad sig snabbt.
Vi ser liknande skillnader även hos oss: vi har studerat blåmesar och entitor i fågelholkar utanför Lund i den senaste drygt 40 åren. De här arterna är precis lika stora, finns på samma plats, och äter ungefär samma sak. En stor skillnad är dock sannolikheten att överleva: omkring 80% av alla blåmesar som häckar under ett år är borta året efter, medan motsvarande siffra för entitorna ”bara” är någonstans kring 40%. Blåmesen är väldigt snabb i jämförelse med entitorna – en hona lägger normalt 10-14 ägg (vårt rekord är 19!) medan entitorna (som har större sannolikhet att överleva) lägger 6-9 ägg. Ett extremfall, som i och för sig inte gäller oss, är annars vandringsalbatrossen som blir mycket gammal med bara får en unge vartannat år!
Det här blir såklart ganska anekdotiskt, och det finns många olika förklaringar till varför olika djur reproducerar sig olika snabbt, men nog är det spännande att tänka på det i termer av åldersuppfattning!
När det gäller den sista fråga – om djur har olika strategier för att bli långlivade (utöver det vi har pratat om ovan) – är också lite svårt att säga. En sak som omedelbart kommer upp i tankarna är erfarenhet. Att bli uppäten av ett rovdjur är den största risken i många olika ekosystem, åtminstone om du är ett litet djur. Men konsten att undvika att bli upptäckt, att lyckas fly, o.s.v. är något som förbättras med ålder och erfarenhet. Vi ser det ofta i vårt arbete, där det är mycket svårare att få fatt i en fågel för provtagning ”om den varit med ett tag”, och mer allmänt märker man samma sak på sensommaren när det är mycket fågelungar ute i städerna. Det är nästan omöjligt att med bil köra på en vuxen kråka, men är det kråkungar i närheten får man köra försiktigt eftersom de inte är särskilt skickliga på att väja för bilar. Nu har de här exemplen nog en mycket enklare förklaring än driften att få leva ett långt liv – nämligen driften att överleva! Det ena ger ju det andra på sätt och vis, så jag tycker att det är lite spännande att tänka på din fråga utifrån ett ”hönan eller ägget”-perspektiv.
– Andreas Nord
