Min katt hittade det här djuret i trädgården utanför Uddevalla idag, 16 oktober 2020. Den var ca. 2,5 cm lång och 1,5 cm bred. Katten lyckades vända på den och då hoppade den nästan fram. När den gick var det som om den simmade nästan, den rörde benen lite speciellt. Är det en kackerlacka eller en skalbagge?
Det här är en skalbagge, och inte en kackerlacka. Att det inte är en kackerlacka ser man bland annat på att ditt djur saknar två spröt (som kallas för cerci) i bakändan, vilket alla kackerlackor har. Dessutom har kackerlackorna alltid mjuka och ganska tunna vingar, och huvudet sitter lite på skaft (dvs. kackerlackor har en med insektsmått mätt ganska tydlig hals). Från bilden ser man att ditt djur har ett ganska kraftigt kroppspansar, och att den praktiskt taget saknar hals.
Skalbaggen på bilden hör till familjen dykare (Dytiscidae). Vi har drygt 150 olika arter i landet. De är ganska unika bland skalbaggarna eftersom de lever i vatten. Det förklarar varför de ”hoppar fram” på land och varför de rör benen lite speciellt. Ser man djuren i sitt rätta element noterar man snart att de rör benen precis som ett årpar. Det gör dem till mycket skickliga simmare. Tittar du närmare på din bild ser du också att särskilt bakbenen är väldigt utplattade. Det är också en anpassning till vattenliv (tänk på ett årblad!), men det fungerar inte så bra på land. Många dykare är dock väldigt skickliga flygare, så ibland finner man dem uppe på land. Det kan dels bero på att de ger sig av för att söka efter nya vattendrag att leva i, eller för att de tar sig upp på land för att övervintra.
Frågan som kvarstår är vilken dykare just ditt djur är. På storleken och den grönsvarta grundfärgen med en tjusig ljus bård på halsskölden kan man direkt dra slutsatsen att djuret hör till släktet Dytiscus. Det innehåller en handfull svenska arter som alla ser ut ungefär såhär. Det bästa sättet att skilja dem åt är att titta på undersidan. På mellanhöfterna (alltså där det mellersta benparet fäster mot kroppen) finns två små utskott, och de är ofta arttypiska. Turligt nog skickade du med en bild på just den här karaktären. På ditt djur ser man att insidan av mellanhöfternas utskottet är konvext, och att spetsen är alldeles rundad. Det, tillsammans med en ganska kraftig ljus bård på halsskölden, gör ditt djur till ett exemplar av den gulbrämade dykaren, Dytiscus marginalis. Det är en hona, vilket man ser på att framfötterna ser ganska normala ut. Hanarna hos många dykare, kanske särskilt hos släktet Dytiscus, har stora sugkoppar på framfötterna. Hanarna använder sina sugkoppar för att hålla fast honan vid parningen. Hos flera av Dytiscus-arterna (och hos andra dykare med, för den delen) har honorna räfflade täckvingar, vilket gör det svårare för hanen att få tag. Men bl. a. hos gulbrämade dykaren finns det också vissa honor som här alldeles släta vingar, precis som ditt djur.
– Andreas Nord
